Bernhard Nordh: Läsande fotfolkets författare är för många ett okänt namn

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Artikel

Av Kjell E. Genberg

Bernhard Nordh är en av 1900-talets mest lästa författare.

Mellan 1936 och 1970 skrev han 27 romaner, från 30-talet och fram till 1990-talet, under fem decennier, fanns han bland folkbibliotekens tio mest utlånade.

Ändå är han för många ett okänt namn, också för litterärt och populärkulturellt intresserade. Att aldrig ha hört talas om Bernhard Nordh kan handla om födelseår, det var fram till 1986 – med kort comeback 1995 – som Bernhard Nordh hade sin storhetstid i bibliotekens utlåningsstatistik.

Men att aldrig ha hört talas om Nordh kan också vara både en (medel)klassmarkör och en geografisk bestämning. Det var främst landsortens arbetarklass som läste honom och författare som Sven-Edvin Salje, Sigge Stark, Margit Söderholm och Albert Viksten. En journalist har kallat honom en korsning mellan Jack London och Jan Guillou.

Bernhard Nordh hade sin storhetstid i en kultur där minnena av krigsårens beredskap, den nya tidens oro gjorde att drömmen om vidder och vildmark, varför inte i Amerika, fick starkt fäste. Jack London var en populär förebild, inte enbart för Nordh utan också för Viksten och Karl Gunnarsson. Men Nordh sökte sig inte till det trendiga utan skrev jordnära bygderomaner om norrländska vildmarkshjältar.

Det finns numera ett Bernhard Nordhsällskap, (det har webadress bernhardnordh.se) bildat i Vilhelmina i samband med 100-årsminnet av författarens födelse år 2000. Att det bildades just där beror på att Vilhelminafjällen var Nordhs litterära landskap pro primo. Hans mest lästa roman är I Marsfjällets skugga och även Fjällfolk, Undanfrostpiskan, Fjällbruden, Nybyggarna vid Bäversjön och Vargjakten har titlar som berättar om vad han helst skildrade. I Marsliden – och på ytterligare några platser – finns en ”kulturskylt” som berättar om Nordhs liv och författarens betydelse för trakten.

Joel Bernhard Nordh själv kom från Uppland. Han föddes den 19 april 1900 i Björklinge, en mil norr om Uppsala, av föräldrar som inte var gifta med varandra. Alltså oäkting, som det hette på den tiden. Han mor var ogifta pigan Selma Bolin från Strömsbergs bruk i Tierp och fadern Johan Olsson, son i huset där hon tjänade. Giftermål kunde det inte bli tal om och Selma tvingades lämna Bernhard hos sina föräldrar i Strömsberg för att åter tjäna bondpiga.

Han lärde sig så småningom att behärska svenska språket väl. Hans böcker är strukturerade som äventyrsromaner eller pojkböcker, men hans grammatik och språkbehandling är utomordentlig. I den biografiska boken I min gröna ungdom visar han också på självironi. Den handlar om en ung man som drar till fjällen för att bli trapper och björnjägare men inte klar av det särskilt bra.

Hans mor pigan gifte sig så småningom med en man som hette Nordh. Därmed fick Bernhard ett nytt efternamn om familjen någorlunda ekonomisk stabilitet. Nordhs morfar, Erik Bolin, var anställd vid bruket som kusk och kallades Post-Bolin, då han skötte den dagliga posthämtningen i Tierps köping, en sträcka på 8 km med häst och postgiggen. Men det var mormodern Johanna, lärardottern, som förklarade för honom att det enda som kunde föra honom uppåt på samhällsstegen var läsning. Och hon pekade på biblioteken där det fanns skönlitteratur att konsumera.

Blev syndikalist

Men en faderlös pojke från statarmiljö måste nöja sig med kroppsarbete. Så fort han slutat skolan fick han arbete på Strömsbergs bruk men sedan han konfirmerats 14 år gammal började han på ett gjuteri i Tierp. 1917 byggdes järnväg mellan Tierp och Strömsberg. Då kom rallarna dit och Bernhard fick jobb som en av dem. Rallarbasen Arthur Höglund fick honom att bli politiskt intresserad och såg till att han blev syndikalist, något som inte var helt lätt.

Som rallare i Dannemora 1918 kom Bernhard i konflikt med arbetsgivaren som svartlistade honom sedan han strejkat och till råga på allt sålt de ”hemska” tidningarna Syndikalisten, Brand och Stormklockan. Då reste han norrut och hamnade på ett anläggningsarbete i Häggenås i Jämtland. Det var hans första kontakt med fjäll världen och drömmen om att bli trapper och leva i naturens frihet föddes. Den höll på att kosta honom livet. Han blev sjuk i sin koja men räddades av en fäbodpiga som vårdade honom tills han blev frisk och kunde resa hem igen.

Bernhard hamnade på vägarna som luffare och levde på tillfälliga påhugg. I Närke bröt han torv och fick sin ena arm nästan förstörd.

Det är tänkbart att Bernhard då bestämde sig för att utnyttja sin talang för skrivande. Han skrev in sig på NKI-kurs i svenska och lärde sig stenografi. När han såg sig om i den svenska litterära världen fann han att Ivar Lo Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård redan skrivit om det han själv upplevt – lantarbetarnas, bruksanställdas och statarnas tillvaro.

Bernhard Nordh lär också ha varit mycket medveten om att dessa inteckningar dessutom gjorts av kvalitetsmässigt bättre företrädare för den klassmedvetenhet som han själv ville skildra. Han sökte sig till jungfruligare marker, inspirerad av Jack London.

Han bosatte sig i Uppsala 1929 och försökte försörja sig som skribent på heltid och medarbetare i veckopressen. 1932 träffade han Helga Steen från Dalarna och gifte sig med henne. Makarna fick de tre barnen Inger, Olav och Solveig. I dåtidens fattiga Sverige lyckades faktiskt Nordh försörja hustru och fyra barn på att skriva för tidskrifter och tidningar. Under ett decennium skrev han 369 noveller.

1936 debuterade den nye författaren med romanen Jorden är god. Året därefter kom I Marsfjällets skugga som räknas som hans genombrott. Under en resa till Vilhelmina för att forska om nybyggarnas liv samlade han stoff för de fjällromaner, som blev hans stora lycka som författare.

En del kritiker jämförde honom med Sigge Stark (pseudonym för Signe Björnberg; se artikel i DAST 2, 2004) men på biblioteken ansågs han något bättre och fick komma med i sortimentet. Storstädernas kritiker föraktade honom för att han skrev om sånt de inte kände till. Molande ensamhet och karga livsvillkor låg långt från Operakällaren.

Makalösa upplagor

Folket i Bilds folkbibliotek hade upplagor på över 100.000 för varje titel och där kom Bernhard Nordh ut. Dessutom översattes hans romaner till sju språk, förutom att tre böcker filmades. Den första är Starkare än lagen från 1951 som bygger på de två romanerna Nybyggare vid Bäversjön och dess fortsättning Starkare än lagen. Bernhard Nordh skrev själv filmmanuset och i filmen spelade Margareta Fahlén, Margit Carlqvist och Arnold Sjöstrand. Populärast på vita duken blev nog Ingen mans kvinna, 1953. Kanske för att också den speglar gångna tiders hopp om en ny framtid, trots att kartan inte längre har några vita fläckar. I denna Sveriges första spelfilm i färg medverkade bl.a. Alf Kjellin, Birger Malmsten, Anne-Marie Gyllenspetz och Max von Sydow. Undan frostpiskan blev underlag till filmen Flickan från fjällbyn. Den regisserades av Anders Henriksson och spelades delvis in i Härjedalen. Eva Dahlbäck och Bengt Blomgren hade huvudrollerna.

Nordhs böcker var lättlästa, spännande och verklighetstrogna i naturskildringarna. De tilltalade det arbetande folket på landet och arbetarna i industrin, som kände sig instängda i den tidens fabriksmiljöer. Hans gestalter sökte äventyr i skog och mark eller kämpade mot fattigdom och hårda öden i svåra miljöer för att slippa tvånget i en mer inrutad tillvaro vid fabrikstvånget eller i drängtillvaron på landet.

Böcker av Bernhard Nordh:

Källa: Heijbel, Matts: Boken om Bernhard Nordh B Wahlströms 1977)

Jorden är god. Lindblad 1936. (Utkom också som Tillbaka till jorden, 1955).

I Marsfjällets skugga. Lindblad 1937.

Fjällfolk. Lindblad 1938. (Fortsättning på I Marsfjällets skugga)

Undan frostpiskan. Lindblad 1938. (Utkom också som Flickan från fjällbyn 1944)

I de stora skogarna. Weiland 1938. (Även utgiven tillsammans med Vargjakten 1975)

Folkhemmet. Rotogravyr 1939.

Tösen på Valtomta. Lindblad 1940.

Silverdalen. Lindqvist 1941.

Nybyggarna vid Bäversjön. Lindblad 1942.

Starkare än lagen. Lindblad 1943. (Fortsättning på Nybyggarna vid Bäversjön).

Kämpa mot ödet. Norden 1944.

Ingen mans kvinna. Lindblad 1946.

Storm över fjället och andra berättelser. Noveller. Lindqvist 1947.

Jakobs stege. Wahlström & Widstrand. 1949.

Ogärningsmän. Spegeln. 1950. (Utkom också som I vildmarkens våld 1975).

I min gröna ungdom. Wahlström & Widstrand. 1951.

Vandra mot solen. Lindblad. 1953.

Mina fem söner. Lindblad. 1956.

Leker farligt. Lindblad. 1957. (Fortsättning på Mina fem söner).

Röd himmel. Lindblad. 1958. (Fortsättning på Leker farligt).

Offerbäcken. Lindblad. 1959. (Fortsättning Röd himmel).

Åter till verkligheten. Lindblad. 1962. (Fortsättning på Vandra mot solen).

Skuggan över byn. Lindblad. 1963.

Gyllene bocken. Lindblad. 1965.

Fjällbruden. Lindblad. 1968.

Bodil Jonsdotter. Lindblad. 1970. (Fortsättning på Fjällbruden).

Bågskytten. Lindblad. 1971. (Fortsättning på Bodil Jonsdotter).

Vargjakten. B. Wahlströms. 1971. Minipocket. (Tidigare under titeln Vilden från Sulitelma [cirka 1930]. Också utgiven ihop med I de stora skogarna 1975.

 

Bernhard Nordh bokförde 369 egna noveller under åren 1926-41. Den första novellen publicerades i Vårt Hem. Andra tidningar som publicerade Nordhs noveller är Nerikes Tidningen, Smålänningen, Veckans Noveller, Hemmets Veckotidning, Lektyr, Folket i Bild, Svenska Journalen, Levande Livet, Året Runt och Allas Veckotidning.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22