Ben Hogan rider igen, del 5: De mer rumsliga aspekterna

Jan 30th, 2016 | By | Category: 2016-01 jan, Artikel

Av ANDERS N NILSSON

I denna femte artikel om Kjell E. Genbergs västernböcker från 1970-talet om Ben Hogan ligger fokus på olika geografiska aspekter. Det konstateras att Hogan befinner sig i exil i ett kolonialt sammanhang. Genom hans rörlighet har geografin en framskjuten plats i böckerna och huvuddelen av de ca 350 namngivna platserna och naturobjekten äger sina historiska motsvarigheter. Hogans färder har visualiserats på kartor för de 32 böcker detta ansetts möjligt, varefter hans färders längd har uppskattats och sammanställts. Totalt sträcker sig färderna över mer än 3.500 mil, vilket något överstiger jordens omkrets på den breddgrad han befann sig. Även Hogans olika slag av relationer till platserna beskrivs.

Artikeln i pdf-format, bättre för utskrift: Ben Hogan 5

Pdf-tabell över platser i böckerna: Ben Hogan_platsnamn

I sina 56 böcker om den svenskättade västernhjälten Ben Hogan har författaren Kjell E. Genberg skapat en fiktiv värld med centrum i Cochise County, Arizona (Bild 1; Nilsson 2015a).

Bild 1

Bild 1. Karta över Arizona från 1895. Cochise County med staden Tombstone är den rödgula rektangeln längst ner till höger.

Tidsmässigt begränsas böckernas handling till åren 1879–1893 och de kan sägas uppvisa en episodisk struktur i vilken en ramhandling kombineras med en rad av mer eller mindre fristående sidohandlingar (Nilsson 2015b). I böckerna återfinns ett mycket rikt persongalleri med fler än tusen namngivna personer (Nilsson 2015c). Böckerna är även rika på namn på platser och andra geografiska och urbana objekt, från lokala salooner till bergskedjor, och jag har totalt registrerat 455 namn av detta slag.

Hjälten Ben Hogan kan röra sig över stora avstånd. Även om han i många av böckerna håller sig inom Arizona-territoriets gränser besöker han regelmässigt det angränsande territoriet New Mexico och korsar många gånger gränsen till grannlandet i söder, Mexico. Han är inte heller främmande för enstaka resor till mer avlägsna områden som Alaska, Montana eller Kaliforniens kust.

Hogan färdas som regel fritt i terrängen ridande på en häst. Vid några få tillfällen, som i boken Blackie Chevros gäng, måste han röra sig till fots, vilket kan vara en fördel i oländig terräng. När det gäller lite längre sträckor kan han välja mellan att åka diligens eller tåg. Diligenslinjerna når ut till fler orter än järnvägen och från Tombstone tar han sig oftast till Tucson för att kliva på tåget. Farbara floder saknas i stort sett, och det är vid sidan av hans äventyr i Alaska endast i boken om Mister Big som Hogan reser med båt, och då på Coloradofloden mellan Yuma och Ehrenberg (Bild 2).

Bild 2

Bild 2. Satellitbild med Ben Hogans 923 km långa färder i boken Mr. Big inlagda som numrerade linjer mellan platser. Ben rider (röd linje) först över trettio mil från Tucson till Yuma, varifrån han åker båt fram och tillbaka till Ehrenberg, sammanlagt tjugo mil (blå linje). Han tar därefter tåget (svart linje) de trettio milen till Red Rock för att därefter rida tillbaka till Tucson.

När Hogan i boken Döden kommer hastigt fångar en seriemördare på uppdrag av Daggermans detektivbyrå tjuvåker han på tåg ända från Kalifornien till Texas.

I motsats till Hogans normalt stora rörelsefrihet hamnar han återkommande i situationer där han är instängd. När han som i boken Bödlar måste också dö blir instängd i ett brinnande hus kan han överleva genom att söka sig ner i en källare. Ben och hans äldre kompanjon Hobo McKim blir i boken Bankrånet instängda i en grottlik gruvgång när rånarna spränger sönder ingången. Ben och Hobo lyckas till slut ta sig ut genom en dold rökgång. Tillsammans med senator Jackson blir Ben instängd i en ravin var öppning spärrats genom ett ras i boken Dödens dal. Efter att ha bläddrat i en bok om bröderna Montgolfier, som senatorn råkat ha med sig, lyckas Ben med det material som finns till hands konstruera en varmluftsballong som lyfter dem upp till ravinens kant och räddningen ut ur det naturliga fängelset.

Hjälte i exil
Genom att Johan Hansson eller Hellgren, som han efter några böcker fick heta, tvingades att lämna Sverige för att inte bli dömd för mord han inte begått och kunna bli rentvådd genom att finna den egentlige gärningsmannen kan man gott säga att Ben Hogan i Arizona lever i en påtvingad exil. Han lever alltså avskild från den plats där hans identitet och känsla av tillhörighet utvecklades.

Men han kunde inte återvända. Lagen i det gamla landet på andra sidan Atlantiska Oceanen trodde fortfarande att han hade dödat sin mor och hennes husbonde. Därhemma väntade stupstocken, och den var ett säkrare redskap än Amerikas alla galgar. Han hade hittat sin mors mördare och dödat honom. Men det räckte inte. Han hade ingen bevisning att ta med sig hem och lämna till tingsrätten. Han var dömd – dömd till förvisning för alltid. (Utan nåd, s. 82).

Hemlandet återkommer ständigt i hans tankar och slutet på exilen kommer inte förrän efter 35 år när Johan Hellgren reser tillbaka till Sverige och Hälsingland i romanen En främling kommer hem (Genberg 1982): ”I det gamla landet fanns rötterna, identifikationen, allt som inte längre fanns kvar där han haft sina bopålar så länge” (s. 23).

Det koloniala rummet
I Arizona hamnar Hellgren i en kolonial situation som vit man i det land som erövrats från indianerna, här huvudsakligen några av de olika folk som benämnts apacher. Genom att han bor ihop med en apachekvinna i Eden Valley och samtidigt vistas bland de vita i Tombstone och på många andra platser kommer Hogan att inta någon form av mellanställning i förhållande till kolonisatörerna och de koloniserade. Precis som Charles Marlow i Joseph Conrads nyckelroman Mörkrets hjärta från 1899 reser Hellgren från Europa till en koloni och tillbaka igen. Men till skillnad från i Kongo är urinnevånarna i Arizona så gott som utrotade och placerade i övervakade reservat, men inte förslavade. Även om Hellgren döljer sig bakom sin amerikanska identitet Ben Hogan kan han sägas bevara ett mer europeiskt förhållningssätt till apacherna än att okritiskt anamma den vite amerikanens mer skoningslösa attityd. Men precis som Marlow kan Hogan sägas möta mörkret i naturens karghet, i den grymma behandlingen av urinnevånarna och i sitt eget inre när han tvingas släcka liv efter liv.

En viktig del i den koloniala situationen är hur rummet eller landskapet ges mening i form av platser namngivna av kolonisatörerna medan urinnevånarnas namngivning osynliggörs. Då Ben Hogans landskap sträcker sig över gränsen mellan USA och Mexico kan två skikt av koloniala namn urskiljas, de spanska och de engelska namnen. Genberg kommenterar och förklarar en del av namnen. Ett paradexempel är hur malmletaren Ed Schieffelin (Bild 3) gav namn åt en silverfyndighet och i förlängningen staden Tombstone, gravstenen; en historia som hämtats från Jolos bok God morgon, Vilda Västern, och som återberättas mer än en gång i böckerna om Ben Hogan.

Bild 3

Bild 3. Ed Schieffelin, malmletare med schweiziskt påbrå, som myntade namnet Tombstone på sin silverfyndighet. Namnet, som betyder ”gravsten” överfördes sedermera till staden som växte upp i närheten.

I boken Sheriffmördaren ger Genberg följande bakgrund till staden Bisbees namn:

De första som kom dit och började bygga och bo runt gruvorna kallade staden Busy Bee – Flitiga Biet. Sedan förkortade man namnet i talspråk och när stan äntligen var så stor att den fick berättigande att vara med på kartbladet fattade kartskrivaren fel och stavade namnet Bisbee. Och vad i byråkraters namn blir gjort får stå kvar i evärdeliga tider. (Sheriffmördaren, s. 34).

Geografin i fokus
Den rumsliga dimensionen är starkt närvarande i böckerna om Ben Hogan, kanske främst på grund av att hjälten rör sig genom landskapet över stora avstånd och att författaren förser läsaren med så många namn på platser och naturobjekt. Topografin i sydöstra Arizona ger även rika möjligheter till detta med sina isolerade parallella bergsryggar åtskilda av låglänta torrmarker. ”Madrean Sky Islands”, som landskapet idag kallas, bildar en arkipelag av berg som likt öar reser sig över det omgivande ökenhavet, mellan Mexicos mäktiga Sierra Madre i söder och Klippiga Bergens utlöpare i norr (Bild 4; McLaughlin 1995, Warshall 1995, Bahre 1998, Vankat 2013).

Bild 4

Bild 4. Karta över sydöstra Arizona som visar de många ”Sky Islands”, det vill säga isolerade långsträckta bergskedjor omgivna av torra slätter. Ben Hogans farm Eden Valley låg uppe i Dragoon Mountains, nordost om Tombstone. Karta hämtad från Bahre (1998).

Områdets fyrtiotal bergsöar kännetecknas av en zonering av vegetationen i höjdled och de högre bergen har på 2000 meters höjd skogar av ponderosatall, vilka minskade i omfattning under gruvboomen i slutet på 1800-talet. På lägre höjd finns som regel mer småväxta tallar tillsammans med enbuskar eller den typ av buskmark som kallas chaparral. Då området är ett av de blixt-tätaste i USA har skogsbränder varit frekventa, men anses ha minskat i omfattning efter 1870 när kreatursbetet blev mer omfattande, vilket minskade den torra markvegetationens tjocklek. Södra Arizona kännetecknas av ett torrt klimat med regn på sommar och vinter och den östra delen är mindre torr än den västra som ansluter till Sonoraöknen. Bergsöarnas relativa isolering i kombination med arters möjlighet att kolonisera dem såväl från norr som från söder har lett till en extremt stor artrikedom av bland annat däggdjur, fåglar och växter. Befinner man sig uppe i bergen kan man skåda över öknar och halvöknar mot andra berg, och där nere på slätterna kan man orientera sig med hjälp av de berg man ser i fjärran. Det är inte ovanligt att utsikten från ett berg eller en ås av Genberg beskrivs i ordalag som dessa:

Härifrån kunde man se de små ångstrimmorna från Hookers heta källa och längre mot norr reste sig Reiley Peaks tretusen meter höga topp. Från åsen kunde man i söder se järnvägen mellan Willcox och Benson, fast den utsikten stördes av den nästan kala toppen Lime Peak. (Dubbelgångaren, s. 3).

Författarens intresse för geografin tar sig även uttryck i att kartor finns med och studeras i flera av böckerna. Ben Hogan själv har ofta en karta till hjälp när han färdas genom okända områden, som i boken Dubbelgångaren där han köpt en karta i staden Shelley i Idaho för att kunna hitta bästa vägen till Kalispell i Montana där vännen Hobo sitter i fängelse. Hogan utnyttjar även möjligheten att studera de kartor som sitter på väggarna på ett lantmäterikontor eller hos polisen i San Francisco. Enkla kartor som förfärdigats av malmletare spelar en viktig roll i några av böckerna som Hämnaren. Genberg låter ibland även Hogan inta en kritiskt ifrågasättande hållning till kartornas tillförlitlighet:

Mannen han jagade hade tagit sin tillflykt till New Mexicos fruktade badlands. Det var bara en utlöpare av ”det dåliga landet”. Enligt kartan var det inte mer än fyrtio kilometer brett, men Ben Hogan hade lärt sig att inte ta kartuppgifter på allvar. Om kartan sa fyrtio kilometer kunde det betyda vad som helst mellan tjugo och nittio kilometer. (Utan nåd, s. 112).

Men det är inte bara kartornas information som kan vara missledande. Öknarnas värmedaller och andra fenomen kan ge upphov till synvillor och försvåra avståndsbedömningen för de som färdas i dem. Det krävs stor erfarenhet för att läsa landskapet så att man inte går under i det. I boken Dödspatrullen för den äldre och mer erfarne Hobo lite av sin kunskap vidare till sin skyddsling Ben Hogan:

Ser du det blå därborta? Det är California-viken! Dit är det helvetes långt, men det ser ut som om man skulle kunna rida dit på en halv dag. Öknen lurar verkligen ögonen på folk … (Dödspatrullen, s. 89).

Material och metod
Texten till samtliga 56 böcker om Ben Hogan erhölls från författaren Kjell E. Genberg som MS Word-filer. Då den sista boken i serien utgör en ren repris på den fjärde har den inte tagits med i analyserna. Filerna gicks igenom varvid alla observerade fel rättades till. Härvid korrigerades även de geografiska och urbana namnens stavning så att den blev konsekvent. Samtliga påträffade namn av dessa slag samlades sedan i en lista med uppgift om i vilken bok de först förekommer. Denna lista kommer att läggas ut fritt tillgänglig tillsammans med artikeln och även som del av Kjell Genbergs digitala museum. Delar av listan har under arbetets gång kommenterats av författaren själv.

Namnen på listan har så långt det varit möjligt belagts med hjälp av kartor och annan information från hemsidor på internet. För alla belagda namn ges en referens till källa på internet i den ovan nämnda listan. Många namngivna platser och naturobjekt har kunnat beläggas direkt i engelska wikipedia. Såväl historiska som moderna kartor har studerats digitalt via Arizona Memory Project (2015) och U.S. Geological Survey (2015). Kartor som visar hur Ben Hogan färdats i olika böcker har framställts med hjälp av The National Map Viewer (2015). Då dessa bokvisa kartor försetts med en skala har de legat till grund för mina beräkningar av vilka avstånd han avverkar gående, ridande, eller åkande tåg, båt eller diligens. De beräknade distanserna avser så gott som alltid fågelvägen mellan två eller flera punkter på kartan. I följande 23 böcker har geografin bedömts innehålla så pass många fiktiva element att Hogans färder inte har kunnat kartläggas med någon större säkerhet: 561, 562, 565, 567, 569, 571, 572, 575–577, 583–586, 589, 591, 593–595, 597, 607–609. För dessa böcker har medellängden för hans färdade sträckor från de 32 övriga böckerna använts vid beräkning av hans totala avverkade distans i alla böckerna tillsammans. Det kan noteras att endast de färder som skildras direkt i böckerna inkluderats i mina beräkningar. När till exempel berättelsen tar sin början i Alaska, som i boken Fruktans lag, har den underförstådda resan upp dit från Arizona exkluderats (Bild 5).

Bild 5

Bild 5. Satellitbild med Ben Hogans 758 km långa färder i boken Mr. Big inlagda som numrerade linjer mellan platser. Ben går till fots (gul linje) från Skagway upp till White Pass och tillbaka. Han paddlar därefter de femton milen från Skagway till Juneau, varifrån han rider över bergen in i Kanada till Fort Grahame, en sträcka på sextio mil!

Även om jag ägnat en viss möda åt att matcha namnen på böckernas platser med kartornas namn ligger mitt fokus främst på hur platserna representeras i texten och inte på platserna i sig. Det är alltså inte hur väl författarens beskrivning av platserna matchar originalen som är det viktiga, utan snarare vilka betydelser platserna tilldelas i texten och därmed deras meningsskapande funktion. ”Place is space to which meaning has been ascribed” som Erica Carter med flera skriver i inledningen till antologin Space and Place (1993:xii). Den amerikanske litteraturvetaren Eric Prieto betonar i inledningen till sin bok Literature, Geography, and the Postmodern Poetics of Place att ”plats” är ett flerdimensionellt begrepp avseende ”any geographical site (of any size, scale, or type) that is meaningful to someone, for whatever reason” (Prieto 2013:13). Rent filosofiskt är det angeläget men problematiskt att förena studiet av platser som samtidigt representerande objektiva fakta och mer subjektivt upplevda fenomen.

Belagda och fiktiva namn
Av de 455 namnen jag registrerat i böckerna avser 104 urbana företeelser som salooner och gator. Förutom för Tombstones del får man anta att flertalet av dessa namn är påhittade av författaren. Resterande 351 namn avser platser, regioner och naturobjekt av olika slag. Jag har kunnat belägga 264 av dessa namn med hjälp av kartor och information på internet, medan resterande 87 namn med största sannolikhet är fiktiva. Möjligheten finns förstås att författaren nyttjat källor som jag inte haft tillgång till, och att flera av de namn jag listat som fiktiva en gång i tiden haft verkliga motsvarigheter. Att ett namn har belagts innebär att det betecknar ett likartat objekt med likartad position i boken som på kartan. Jag har inte krävt tidsmässig överensstämmelse, utan även accepterat namn på platser som troligen inte fanns så tidigt som den i böckerna skildrade tiden. Ett exempel är här Hidalgo County i New Mexico, som inte avskiljdes från Grant County förrän 1919 (Wikipedia, engelska). Att döma av de många västernböcker jag läst av andra författare än Genberg förefaller det som om det i genren snarare är regel än undantag att geografin följer kartan relativt väl, och att det därmed är ovanligt med påhittade namn på orter och mer storskaliga naturobjekt. Det är däremot vanligt att lite mer småskaliga naturobjekt förses med helt fiktiva namn, vilkas betydelse kan medverka till att göra landskapet mer levande. Bra exempel på detta är Eden Valley, den gömda dal där Hogan har sin farm, och Devil’s Backbone, en närbelägen torr och ogästvänlig dalgång. Jane Tompkins har i sin bok West of Everything pekat på hur Zane Grey i sin klassiska västernroman Riders of the Purple Sage från 1912 genom sin namngivning av platser som Deception Pass och Sun Valley i sin text integrerar bakgrund och händelser. Staden Tombstone är ett bra exempel på att en liknande effekt även kan uppnås med redan befintliga namn.

I vissa fall kan det även vara så att Genberg förvrängt ett namn han hittat på kartan så att det blivit fiktivt. Ett exempel på detta är Dragoon Mountains nordost om Tombstone, uppe i vilka Eden Valley är beläget, som författaren oftast benämner Drakbergen. Han lämnar i en bok följande förklaring till sitt tillvägagångssätt:

Han älskade att kalla dem för Drakbergen eftersom de liknade en gammal drake med taggig ryggsköld. Egentligen hette de Dragonbergen, men en del av innevånarna i Cochise County uttalade dragoon – dragon – som dragon – drake – och Ben föredrog det senaste. (Älska din nästa, s. 127).

Med tanke på gruvdriftens tillfälliga natur är det lätt att förstå att kartornas ortsnamn i Arizona kännetecknas av en viss dynamik. Det kan alltså mycket väl vara så att många av de namn jag betecknat som fiktiva trots allt kan ha funnit på någon av de kartor som Genberg haft tillgång till.

Det fanns så många små hålor runt om i Arizona. Många av dem levde bara några få år. Sedan de frodats färdigt och använt de naturliga resurser som fanns till hands tills de var slut återstod bara att lämna platsen. På så sätt hade åtskilliga spökstäder uppstått. (Häng honom!, s. 10).

Men även spökstäderna har sina fans, och som del av någon slags hembygdsforskning sker idag en omfattande dokumentation av deras existens. Ett bra exempel på detta är hemsidan Ghost Towns (2015) med interaktiva kartor och annan detaljerad information.

Kartläggning av Hogans färder
Möjligheten att följa Ben Hogans rörelser på kartan beror till största delen på en kombination av i vilken omfattning han rör sig mellan namngivna objekt och om dessa namn har någon fysisk motsvarighet eller inte. Några av äventyren utspelar sig till största delen i en namnlös vildmark där hållpunkter i stort sett saknas. Ett exempel är här boken Jakten där Hogan jagas av banditer i bergen på sin väg mellan Tombstone och Kansas. Jag vill mena att Hogan i några andra av böckerna placerats i en fiktiv stad med omgivande rancher och andra objekt med fiktiva namn. Exempel på detta är staden Straight Flush Flat i Irving Valley där Ben och Hobo vistas i boken Revolvermän, eller staden Branack där Ben hamnar i ett ranchkrig i boken Den andres bröd. Det finns även några exempel på böcker där en del av äventyret utspelar sig på kända platser medan en annan del utspelar sig i mer fiktiva trakter. Ett bra exempel på detta återfinns i boken Syndens lön som fram till diligensrånet utanför Tucson väl följer kartans värld, men därefter utspelar sig i en mer fiktiv periferi. För böckerna från Daggermantiden är det ett problem att Pueblo Vaca där högkvarteret ligger är en fiktiv plats.

Vilka avstånd Hogan rör sig över varierar mycket mellan de olika äventyren (Tabell 1).

Tabell 1

Tabell 1. Ben Hogans färdade sträckor i 32 av de 55 studerade böckerna. Sträckornas längd anges i km och har uppdelats i färder han gör på hästryggen, med tåg, diligens eller båt, samt till fots. Avstånden har beräknats från kartor av den typ som visas på bilderna 2, 5 och 7.

Mest stationär är han i boken Fem desperados där han aldrig lämnar Eden Valley. De längsta avstånden avverkar han med hjälp av tåg, vilket han nyttjar i nio av de 32 kartlagda böckerna. Längsta sträckan, 2785 km, färdas han i boken Döden kommer hastigt där han åker tåg från västkusten till långt in i Texas. Hans tripp till San Franciscos kineskvarter i boken En kniv i ryggen ligger inte långt efter när det gäller avstånd. Hogan nyttjar diligens i endast fem av de kartlagda böckerna och den längsta sträckan han åker på detta sätt är de 34 milen mellan Tucson och Yuma i boken Fångstransporten. Från Yuma åker han även båt på Coloradofloden fram och åter till Ehrenberg i boken Mister Big, en tur på två gånger tio mil. Hogans andra båttur är när han paddlar kanot i Alaska de femton milen mellan Skagway och Juneau i boken Fruktans lag. Hogans promenader till fots är som regel alltför korta i förhållande till de sträckor då andra färdmedel nyttjas för att kunna ses på kartorna. Det enda egentliga undantaget återfinns i boken Döden kommer hastigt där han får traska de arton ökenmilen mellan Los Angeles och Barstow för att komma in i rollen som hobo.

Rider långa sträckor gör Hogan i så gott som alla böcker, och i var och en av de tre böckerna El Zopilote, Lockbetet och Sexskjutare färdas han över hundra mil på hästryggen. I de 32 kartlagda böckerna färdas Hogan i medeltal 66 mil per bok om samtliga färdmedel slås ihop. Om detta värde nyttjas som uppskattning även för de 22 icke karterade böckerna uppgår Ben Hogans samlade färder i 55 böcker till inte mindre än 3581 mil. Denna sträcka motsvarar jordens omkrets längs trettionde breddgraden som passerar New Orleans, vilket inte ligger så långt söder om Tombstone. Då 57 procent av den totalt avverkade sträckan i de 32 karterade böckerna rids till häst är det inte helt fel att säga att Ben Hogan i alla böckerna tillsammans rider runt mer än halva jordklotet.

Tre olika typer av platsrelationer
I seriens första bok Hämnaren omnämns 57 namn på geografiska enheter och urbana objekt. I de följande 54 böckerna adderas i medeltal sju namn per bok. Variationen i antalet unika namn beror mycket på om bokens handling är förlagd till Tombstones närhet eller till helt nya platser, en distinktion som följer min tidigare uppdelning av böckernas innehåll i ramhandling och sidohandling. I linje med Wesley Korts (2004) urskiljande av tre olika narratologiska typer av platsrelationer ligger det nära till hands att i Ben Hogans fall se Eden Valley som en plats där en mer personlig relation dominerar, medan den sociala formen av relation står i fokus i den närliggande staden Tombstone, och den mer omfattande eller kosmiska relationen dominerar ute i öknarna och bland bergen. Omgivningarna och naturen är väl avgränsad av distinkta passager såväl mot det sociala som det personliga. Ingången till Eden Valley är väl dold och markerad av två väldiga stenblock:

Ingången till den lilla dalen – inte mer än en kilometer lång och ungefär hälften så bred – låg mellan två resliga klippblock. Sedan man tagit sig in mellan dem befann man sig i en smal ravin som krökte sig i skarp vinkel. När man kom ut på andra sidan var det svårt att tro sina ögon. Kontrasten var enorm. Den mark som lämnats bakom hästen var torr, smutsbrun och dammig. Framför hästen bredde sig den gröna dalen ut som ett smycke. (Älska din nästa, s. 31).

Den väg Hogan nyttjar när han lämnar eller återkommer till Tombstone passerar kyrkogården Boot Hill, de dödas hemort. Där under ett kummel ligger även mördaren Nils Jansson, varigenom Hogan ”kunde se mördarens grav varje gång han åkte till och från staden” (Boskapskrig, s. 43, rad 10). Passagerna mellan de tre olika typerna av rumsliga relationer blir på detta sätt mycket distinkta när antingen en trång och dold ravin eller kyrkogården måste passeras vid flertalet övergångar. Balansen rubbas vid vissa tillfällen som när onda män i böcker som Fem desperados och Sexskjutare tar sig in i Eden Valley och omformar platsrelationen för de där boende. Hogan verkar helst vilja vara ifred däruppe i sina berg och klagar i boken Storm över Drakbergen över att fler människor lockas dit:

Det har blivit rätt otrivsamt här i Drakbergen sedan det där tomtbolaget började sälja markerna runt omkring Eden Valley. Men det är antagligen inget att göra åt. Civilisationen marscherar fram antingen man vill det eller inte. (Storm över Drakbergen, s. 31).

De urbana miljöer Hogan träder in i är tämligen outvecklade, och helt i linje med Genbergs beskrivning av Tucson:

Tucson såg ut som de flesta andra städer i västern. En dammig huvudgata som hyste alla salooner, hotell och butiker och sedan några tvärgator med hyrstall, hantverkares små verkstäder och bostäder. (Hämnaren, s. 70).

Många av städerna blev dessutom ganska kortlivade och förvandlades till spökstäder när gruvorna sinade eller järnvägen kom att gå någon annanstans. Men så länge där fanns folk var ändå städerna viktiga mötesplatser där de sociala relationerna kunde utvecklas. Saloonerna hade här en viktig funktion (Bild 6):

Bild 6

Bild 6. Interiör från saloonen Crystal Palace i Tombstone år 1880. Saloonen var enligt Kjell Genberg berömd för sin långa bardisk och väl kylda öl. Bartendern kallas i böckerna om Ben Hogan omväxlande för Smiling Jim eller Smiling Tom.

Saloonen var den naturliga mötesplatsen. Det var där man gjorde upp sina affärer, det var där man träffades för att pokulera om ditt och datt, och det som för Ben Hogan var det viktigaste, det var där som man kunde få reda på om det fanns några lediga arbeten. (Falskspelare, s. 19).

När Ben Hogan i första boken Hämnaren får följa Hobo till Perritas stuga i bergen så säger Hobo: ”Välkommen till mitt lilla paradis.” Det är först i andra boken Diligensrånarna som namnet Eden Valley plötsligt dyker upp på ett kuvert adresserat till Ben och innehållande lagfarten på farmen. Ben träffar i denna Edens lustgård en kvinna utan skamkänslor. Ben och Perrita kan därmed sägas utgöra en modernare motsvarighet till Adam och Eva, och om det är Hobo som såväl skapat som namngett detta paradis intar han rollen som Gud Fader själv.

Hogan ger återkommande uttryck för en önskan om att ge större plats för den personliga platsrelationen genom att spendera mer tid i Eden Valley tillsammans med Perrita och där bilda familj i rollen som mer stationär farmare. Men tvärt emot sin önskan måste han hela tiden av olika skäl ge sig ut på nya jakter och äventyr. Är det inte kontraktet med Daggermans som tvingar honom är det behovet av kontanter kopplat till att driva en farm och speciellt att utveckla det komplicerade bevattningssystemet som gör att han måste bege sig in till Tombstone eller ut på de fria vidderna.

Onda och goda platser
Såväl rancher som städer kan i böckerna om Ben Hogan vara fridsamma och välkomnande eller fulla av ondska och fiendskap mot främlingar. Många platser styrs av laglösa element i lägen där de som ska upprätthålla lagen är för svaga eller rent av har trätt i det ondas tjänst. Det finns även exempel på rena banditstäder som existerar utanför lagen, som Choctaw i boken Gamarnas stad eller banditernas bergstillhåll i Agua Dulce i boken Sju dödsdömda män. Normalt fridsamma städer kan även mer tillfälligt tas över av banditer, ett öde som drabbar Oak Ridge i boken Mord på en stad och Benson i boken Yrkesmannen.

När Ben och Hobo i boken Staden utan lag på jakt efter jobb räddar prospektaren Elmer Duson från de två rånare som försöker ta hans guld ger han dem rådet att rida till den bra staden San’ Paul, men undvika den onda staden Mallwax:

– Det är en djävla håla! sa han med övertygelse. Det är så hett och skitigt där att inte ens flugorna trivs. Stan är full av fanskap! Lagväktaren heter Tony Rich, han är en enda stor skit. En bandit, det är vad han är. Varken mer eller mindre. Elak som fan. Alla är likadana i Mallwax. Ett gott råd. Rid inte dit! (Staden utan lag, s. 9 f)).

De båda kumpanerna lyder dock inte Dusons råd och får händerna fulla med att fördriva ondskan från Mallwax. Ett exempel på en laglydig stad är Columbus i New Mexico dit Hogan kommer i boken Vinande död för att reda ut en serie av mord. Den okände mördaren kräver här staden på pengar för att morden ska upphöra men stadens ledning inser att eftergifter kan locka dit fler laglösa och därmed på sikt äventyra stadens goda rykte.

Spår, vatten och dammoln
De människor som färdas ridande genom öknarna mellan bergen river upp damm, varigenom deras närvaro kan ses på långt håll i form av ett dammoln. Från bergen och åsarna kan man se dammolnens rörelser därnere i öknen utan att själv synas. När dammet lagt sig finns spåren kvar att följa för den som kan läsa dem. Apacherna är de bästa spårarna, och Hogans sambo Perrita sägs vara en mästerlig sådan. Även Hobo kan konsten och Ben har förstås lärt sig grunderna och lite till av sina båda vänner. Men spåren raderas med tiden ut av vind och regn och ska helst vara så färska som möjligt. De spår man lämnar efter sig kan minimeras genom att välja hårda underlag att rida över. Spåren kan även sopas igen med hjälp av buskar dragna efter hästen, en teknik som rånaren Will Brazos använder sig av i den andra boken, Diligensrånarna. Men genom en slump upptäcker Ben att släpspåren framstår tydligt i det nattliga månljuset:

Först tänkte han inte på det han såg, men sedan blev han alldeles stel. Månen stod lågt och som ett rakt streck över sanden löpte små korta skuggor. De gick åt en helt annan riktning än alla andra små sandvågor som fått sin form av vinden. När solen lyste hade de inte sett något, men natten och månen hade avslöjat en hemlighet för honom. Nu kunde de följa Will Brazos lättare än om han inte släpat en buske efter sin häst. (Diligensrånarna, s. 120, rad 10).

Genberg kör anekdoten om månljusets framkallning av släpspåren i repris i bok nr. 43, Revolverns natt, även om det då är Tom Isaacs och inte Ben som får stå för upptäckten.

Det till synes öde landskapet är alltså fullt av linjer efter människornas färder i det. Då vatten är en ständig bristvara i det torra landskapet utgör källor och vattenhål viktiga noder där linjerna efter de som färdas strålar samman.

Arizonaöknen var ett dödligt landskap. Här fanns bara några få källor, men i det stora hela fanns här inget vatten alls. Bara några få uttorkade flodfåror, arroyos, som fylldes ett par gånger varje år. (Dödspatrullen, s. 55).

Att närma sig en källa innebär även en stor risk då man aldrig kan veta vilka andra människor eller vilda djur som besöker den samtidigt. En god regel är att aldrig slå läger nära vattnet då man där lätt kan överraskas av fiender.

Gränser
Territoriet Arizona fick sin nuvarande avgränsning 1863 och upptogs som stat i unionen först 1912. Cochise County urskiljdes från Pima County 1881, det vill säga först två år efter det att Ben Hogan anlänt till Tombstone 1879, samma år som staden grundades. Arizona gränsar mot fyra andra stater och har i söder en gräns mot Mexico som är mer än sextio mil lång. Flertalet gränser är raka linjer på kartan, men ett undantag är gränsen mellan Arizona och Kalifornien som följer den slingrande Coloradofloden.

Gränsernas främsta funktion tycks vara att bestämma vilka sheriffer som har rätt att göra vad på en viss plats. Det handlar främst om tre typer av lagväktare: stadssheriffer, countysheriffer och federala sheriffer (Trachtman 1984). Men Ben Hogan som privatperson eller som Daggermanagent kan ta lagen i egna händer var han än råkar befinna sig, särskilt då:

”Territoriet Arizona var ännu ett ganska outvecklat område, där vidderna var vida och lagen underbemannad” (Diligensrånarna, s. 47, rad 35)

När Ben, som tillfälligt blivit utnämnd till federal sheriff, i boken Vedergällning på färjan i Yuma mellan Arizona och Kalifornien ska döda den sista skurken i gänget som utplånat familjen Jersild påpekar skurken att Ben saknar rättighet att ta fast honom utanför Arizona. Bens svar blir att kasta sin stjärna i flodens vatten och skjuta skurken trots de lagliga hindren.

Amerikanska sheriffer eller soldater har inga rättigheter i Mexico, där istället militär och ”rurales” upprätthåller lagen. Men gränserna kan vara rätt flytande, som i Dödspatrullen där Hogan tillsammans med amerikanska militäragenter interagerar med såväl mexikanska soldater som upprorsmän på båda sidorna om gränsen (Bild 7).

Bild 7

Bild 7. Satellitbild med Ben Hogans 762 km långa ritt i boken Dödspatrullen inlagd som numrerade linjer mellan besökta platser. Nere till höger ligger Golfo de California. Medan färden till Tinajas Altas går inne i Arizona, så går stora delar av återfärden på mexikanskt territorium via gränsstäderna Sonoita och Nogales. I det karga ökenlandskapet är det främst berg och vattenhål som har namngetts.

Undviker man bara de få bevakade gränsövergångarna kan man komma och fara som man vill. Banditerna är väl medvetna om i vilka länder och territorier de är efterlysta och inte. När Tombstones borgmästare förbjudit prostitutionen inom stadsgränsen startades istället en bordell i den övergivna gruvbyn Contention City inte långt därifrån enligt boken Uppskäraren. Den laglösa banditstaden Choctaw, som beskrivs i boken Gamarnas stad, ligger i ett område som inte patrulleras av rurales på grund av ett administrativt misstag: ”När den nya indelningen av gränsdistrikten gjordes för att fastställa rurales patrulleringsområden hände det att en tjänsteman i huvudstaden drog ett streck fel på den karta som användes för ändamålet” (s. 38f).

Särskilt när Hogan hamnar i ranchfejder blir ägogränser av stort intresse. Ranchägare av det slag som nyttjar sin ranch som fasad för olagliga aktiviteter av olika slag har som regel ett intresse av att hålla andra borta från sina ägor. Det är då inte ovanligt att den främling som nalkar sig ranchen möts av vapen som riktas mot en, som när Hogan i boken Dödens dal rider mot Dude Gillespies ranch utanför Tucson:

– Stanna, annars skjuter jag! skrek mannen i den gula skjortan. Det är allvar, främling! Inga obehöriga på markerna. Det är mina order! (Dödens dal, s. 117, rad 16).

En återkommande situation i Hoganböckerna är när en större ranchägare med olagliga medel försöker lägga under sig alla omgivande mindre rancher. Ett exempel på detta återfinns i boken Döden är iskall, och gränserna mellan rancherna, vilka ofta markeras med taggtråd, blir då viktiga även för var boskapen får befinna sig och inte. Tex Callahan, som Hogan hjälper, skickar här följande otvetydiga meddelande till den stora ranchens ägare:

Om 24 timmar ska alla Running Crosskritter vara borta från Double Bars marker. Om vi hittar några djur på våra betesmarker sedan den tidsfristen löpt ut är de förverkade och kommer att slaktas eller märkas om. (Döden är iskall, s. 41).

Kampen om markrättigheter ställdes på sin spets i Wyomings Johnson County kring 1890 i och med att farmare började konkurrera med de stora ranchägarna om nyttjanderätten till det som tidigare varit allmän mark. När boskapsbaronerna sätter upp en egen legoarmé i syfte att med guvernörens välsignelse driva bort farmarna, ställer Hogan upp på de senares sida i boken Taggtrådsupproret.

Om ranchgränserna huvudsakligen stänger människor ute så gäller motsatsen för indianreservatens gränser. De apacher som inte redan deporterats till Florida tillåts inte lämna reservaten Apache Peak, Gila River och San Carlos, och de utbrytargrupper som ändå gör det fångas in och återförs av armén.

Många av de banditer som Ben Hogan stöter på har ett brokigt geografiskt förflutet och kan vara efterlysta i flera olika stater. Förutom att de har hunnit se sig om i västern har många av dem framtidsdrömmar kopplade till fjärran resmål. I andra boken i serien, Diligensrånarna, redogör Genberg för Will Brazos ligamedlemmars bakgrund och tankar om framtiden. Brazos själv tänker resa österut och där leva som herreman med hjälp av sitt rånbyte. Han drömmer även om en resa till Europa och kanske Paris. Pete Green däremot drömmer om en liten farm i Georgia eller någon angränsande stat. Ledaren för de Fem desperados som söker en fristad i Eden Valley efter ett rån, Reb Turpin, har samlat pengar på hög för att kunna köpa en hacienda i Bolivia och där leva ett fredligt liv i högsta välmåga. Men drömmar av detta slag slår som regel inte in och banditernas liv slutar istället i ond bråd död.

Landskapet gjorde männen hårda
Arizonaterritoriet på 1880-talet utgjorde en hård miljö att leva i såväl rent fysiskt som socialt. Landet hade nyligen erövrats från de mer eller mindre pacificerade apacherna samtidigt som civilsamhället befann sig i sin linda och lagen inte kunde erbjuda innevånarna något egentligt skydd mot de många laglösa som rörde sig i området. Ben Hogan grubblar ständigt på vad som ger honom rätt att bemöta det våld som brottslingarna utövar utan att själv formellt vara en del av det lagliga maskineriet. I boken Sista vittnet gör han följande försök att rättfärdiga sina handlingar i lagens anda, men utan lagens rätt:

Jag bor i Arizona. Om Gud vill kommer jag att uppfostra mina barn i det här territoriet. Men jag vill inte att de ska växa upp bland laglöshet och slödder som tror att de kan behandla lag och ordning efter eget gottfinnande. Där inte lagen har någon möjlighet måste varje enskild medborgare gripa in för att skipa rättvisa. (Sista vittnet, s. 122).

Men människan föds inte ond och när Perrita i boken Sexskjutare råder Hogan att inte döda den siste kvarvarande av männen som våldtagit henne och bränt ner deras hem så är hennes utgångspunkt att: ”De har blivit vad det här hårda, grymma landet gjort dem till” (Sexskjutare, s. 122). Ett exempel på hur detta kan ha gått till ges i boken Sheriffmördaren när den strävsamma farmarklanen Bolton drabbas av torkan och till slut inte ser några möjligheter att livnära sig på laglig väg. Bitterheten och hatet blommar ut när den unge Mick Bolton ger sig ut för att söka hämnd på alla lagmän som berövat hans kriminellt belastade släktingar livet. Perrita säger sig i boken Sexskjutare ha sett hur Ben Hogan förändrats under de år de hållit ihop, hur han blivit hårdare och segare. Men det är svårt att säga om hans utveckling främst beror av det hårda landskapet han vistats i eller de hårda män han mött på sina färder. Kanske det inte ens är lönt att försöka särskilja landskapet från de händelser som där ägt rum då namnen med sina betydelser håller ihop dem i detta ”phallic landscape of death” (Tompkins 1972:177).

  • Källor
    Arizona Memory Project 2015: Historic Arizona County Road Maps, http://azmemory.azlibrary.gov/cdm/search/collection/har
  • Bahre, Conrad J. 1998. Late 19th century human impacts on the woodlands and forests of southeastern Arizona Sky Islands. Desert Plants 14:8-21.
  • Carter, Erica, James Donald & Judith Squires, 1993: Space and place. Theories of identity and location. London: Lawrence & Wishart.
  • De Lange, Attie, Gail Fincham, Jeremy Hawthorn & Jakob Lother (red.), 2008: Literary landscapes. From modernism to postcolonialism. Houndmills: Palgrave MacMillan.
  • Ghost Towns, 2015: http://www.ghosttowns.com.
  • Kort, Wesley A. 2004: Place and space in modern fiction. Gainesville: University Press of Florida.
  • McLaughlin, Steven P. 1995: An overview of the flora of the Sky Islands, Southeastern Arizona: Diversity, affinities, and insularity, s. 60-70 i: DeBano L.F. m.fl. Biodiversity and management of the Madrean Archipelago. The Sky Islands of southwestern United States and northwestern Mexico. Fort Collins, Colorado: United States Forest Service.
  • Nilsson, Anders N. 2015a: Ben Hogan rider igen, del 1. En bibliografisk översikt. DAST Magazine 24 april 2015.
  • Nilsson, Anders N. 2015b: Ben Hogan rider igen, del 2. Ramhandlingen. DAST Magazine 2 juni 2015.
  • Nilsson, Anders N. 2015c: Ben Hogan rider igen, del 4. De namngivna karaktärerna. DAST Magazine 31 augusti 2015.
  • Olsson, Jan Olof, 1958: God morgon, Vilda Västern. Andra omarbetade upplagan. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
  • Prieto, Eric, 2013: Literature, geography, and the postmodern poetics of place. New York: Palgrave Macmillan.
  • Sky Island Alliance, 2015: http://www.skyislandalliance.org
  • Tompkins, Jane, 1992: West of everything. The inner life of westerns. New York: Oxford University Press.
  • Trachtman, Paul, 1984: Revolvermännen. Wild West. Wiken: Bokorama.
  • U.S. Geological Survey 2015: The National Map, http://www.nationalmap.gov/viewer.html
  • Vankat, John L. 2013: Vegetation dynamics on the mountains and plateaus of the American southwest. Dordrecht: Springer.
  • Warshall, Peter, 1995: The Madrean Sky Island Archipelago: A planetary overview, s. 6-18 i: DeBano L.F. m.fl. Biodiversity and management of the Madrean Archipelago, The Sky Islands of southwestern United States and northwestern Mexico. Fort Collins, Colorado: United States Forest Service.
Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22