Bekännelser om mordet i 8:an

Feb 16th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

Av Helena Sigander

När Harry Potter och hans klasskamrater får lära sig hur man förvandlar större saker till mindre saker av lärarinnan Mc Gonagall, så är det häftigt men rent påhitt. Men när Helena Sigander undervisar eleverna från åk 8 i mordets ädla konst så är det verklighet. Och det verkar faktiskt både roligare och blodigare i Helena Siganders 8:a än i Mc Gonagalls klass. Fast Helena, vars senaste deckare heter Marionett (MBAB), kan inte förvandla sig till en katta förstås … eller kan hon det?

… och så blev det Bokens Dag i Djursholmsskolan i Stockholm. Man engagerade en poet i 7:an och en popular ungdomsboksförfattare i åk 9. Men till 8:orna hittade man en författare med blod i pennan ­Img.

Dagen före hade jag gått med i Författarcentrum Öst och förstod inte att författarbesök var en frivillig historia. (Som inskolad tjänsteman och kommenderad i ett halvt liv, sparkade jag i gång bilen så snart e-mailen blinkade tjänstgöring.)

Skolan såg ut som ett slott: tinnar och torn och fröknar (mest) och så eleverna. Så här i efterhand kan jag erkänna att mitt första intryck var att de var små, åttorna. Sådana där som man lyfter bort i vanliga fall då de står med sprayflaskor utan locket på vid husknuten eller avväpnar när de skär fattiga och obegripliga kortmeddelanden i parkbänkar och på tunnelbanevagnsväggar.

Men de här var fler än jag (var van vid). Fler än fröknarna. De hade mer utrymme också. Hela skolsalen medan jag hänvisades till ett snävt gångutrymme bakom katedern. Jag höll mig så att säga på mattan medan de kom att husera uppåt väggarna, balansera på stolskarmar och i fönstren.

Fel om blodstänk

Jag ville inte krig.

Kanske inte allihop av dem heller – men jag ville inte få dem att vittra blod, så jag visade genast min överlägsenhet genom att fråga hur mycket blodet stänker om man slår ihjäl någon med en golfklubba i ett slag.

Två fröknar satt på några av de lediga stolarna. De såg ogillande ut. Det kan ha berott på det följande stänkresonemanget men också på att det verkade mer bekvämt att ligga på skolblinkar eller sträcka ut sig i fönstersmygen. 8:orna hade funderat på blodstänkargrejen. De hade nämligen skrivit deckare under hösten. Allihop hade skrivit fel. Det är först vid andra slaget det stänker. Jag sa det. Jag sa att man måste researcha väl innan man påstod att blodet hopade sig. Man skulle fråga en specialist. Kanske någon man kände eller så fick man gå på stan och ställa frågor till busarna direkt. Fanns det inget beryktat plejs i närheten? Om man tog med sig några öl som betalning brukade det fixa sig.

Fröknarna började viska med varandra.

Jag sa att det fanns andra bra metoder att ha ihjäl folk på utan att direkt banka skallen av dem. Man kunde ta reda på det genom att slå i bibliotekets böcker och hitta mördare där. Från Bibeln till Blanche. Sedan stal man det man tyckte bast om. Redan Shakespeare stal idéer från andra. Ungefär som Disney.

Fröknarna nickade tveksamt. Jag fortsatte med för barnen kända ting.

– Inte alla överanvände väl golfklubborna när ni gjorde era mördarläxor?

Blygheten inför metoden, den kanske känsligaste av alla grepp i deckaren, försvann som i ett trollslag. 8:or verkar praktiska. Går kniv bra? Pistol också? Knuff utför trappor, ungefär sådana som fanns i skolan?

– Visst ungdomar, ni har verkligen gått på djupet när det gäller ämnet!

Jag hörde att jag lät kompetent. Det var inövade tjänstemannaleendet, det som gjort allmänheten lugn i stormiga situationer under decennier, hade ett gott inflytande på de unga författarna. Deras självförtroenden stärktes. Fler metoder, än mer sofistikerade stöttes och blöttes. Jag sa att mördandet i sig var oviktigt bara man var engagerad och verkligen ville få det gjort.

– Alla metoder som producerar ett lik är bra, sa jag generöst. Varmt eller kallt. Bara det är stendött, så in i baljan utan liv att …

Fröknarna skakade på sina klockor, lyssnade häpet efter tickandet, som om kunskap kunde få tiden att stå stilla. Stundtals var vi bra i gång, eleverna och jag. Det verkade inte vara så farligt på högstadiet trots en upprepad undran från Författarcentrum Öst: Är du säker? Ska du börja med åttor? Första gången! Vilket sätt ett orosfrö som grott till sig under natten.

Förbryllad gästföreläsare

En sak var dock förvillande för en gästföreläsare som jag. Jag hade gått och dragit på en föreställning om att en lektion är en lektion, en klass en sammansluten grupp och att det ringer i klockor när man ska börja och sluta med det som göras ska.

Just Bokens Dag hade förryckt det hela. Elever slank liksom slumpmässigt (ska jag vara här?) in genom dörren (mer än försvann) under den fina gemenskapen som växte fram mellan mig och kommande skrivarkollegor. Ibland var auditoriet så stort att stolarna måste användas.

Fröknarna bläddrade i sina papper från sina fullproppade väskor men gav upp eftersom a och b hade bytt med tillval slöjd vars magister var sjuk.

Under tiden kom vi fram till gift. En förlegad mördarmetod. Tyvärr. Lite synd. Annars rätt praktisk för dem som inte hade golfklubbar eller pistoler eller koksknivar liggandes så att man kunde använda dem utan att någon upptäckt det.

Liljekonvalj av dungen

När det finns så mycket växter. Bara i den påvra rabatten vid flaggstången såg jag vissen fingerborgsblomma. Jovisst. Fröna! Snart är det vår. Varför inte liljekonvaljevatten? Kostar inget heller. Roligare att gå på bio för pengarna. Jaså pappa äger bion. Men det ska ni veta att ett gift gjort med egna händer smakar värre än råttgift, om man lägger ned sin själ i det. Inget ger en så god huvudkudde som egna plockade tibastbär eller gullregnsärtor.

När den goda moralen så att säga kom i högsätet piggnade fröknarna till. Under de fem minuter som var kvar av besöket ställde de frågor angående motiv, perspektiv, gestaltning och fick oss alla att grunna på om man får svära när man mördar.

Det var en hård nöt att knäcka. Jag såg att mitt omdöme angående denna nyansering i språkligt uttryckssätt skulle vara avgörande för den kommande svenskundervisningen.

– Svära? I helvete heller.

När jag backade ut till gatan, stod fröknarna och, som jag tyckte, pekade på mig, i ett stort fönster med välsittande gardiner och blommor i.

En allvarstyngd man höll handen under hakan, som för att stödja sig, medan huvudet pendlade från ena sidan till det andra. Bakom skolan sprang 8:orna med hacka och spade. Och som jag hörde, var det ingen som svor.

Jag kan rekommendera författarbesök i skolan. Det är ett givande och tagande som berikar. Just i min genre är miljö faktiskt inspirerande. Och man får betalt, vare sig man överlever eller inte.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22