Bedragarna

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-3, Artikel

Det föds en fårskalle varje sekund.

Det sa cirkuskungen Phineas T. Barnum och han tillbringade större delen av sitt liv med att bevisa att han hade rätt. Han började sin karriär med att i ett tält visa ”hästen där huvud och svans har bytt plats”. Då åskådarna betalt sina 10 cent släpptes de in och fick se en helt vanlig häst som stod spiltan med huvudet utåt och svansen mot foderbordet.

Men publiken bråkade inte utan stod tappert i kö nästa dag för att få se en körsbärsfärgad katt. Vad de fick se var en helt vanlig svart katt och som Barnum påpekade: Det finns svarta körsbär. Publiken visade därigenom att Barnums valspråk hade förankring i verkligheten.

Han fick tag i en gammal negress och gjorde henne till George Washingtons barnflicka och förklarade frankt att hon var över 160 år gammal. Publiken fick ställa frågor om Washington men Joyce Heath svarade uppåt väggarna vilket Barnum förklarade med hennes höga ålder. För att få fart på affärerna skrev han själv insändare i tidningarna där han förklarade att allt var en bluff.

Det är bättre att folk talar illa om en sak än att de inte talar alls, menade Barnum och han fick rätt. Nu ville alla med egna ögon se om Joyce verkligen var 160 år eller ej.

Barnum bedrog världen och blev miljonär och därtill en respekterad man. Han var en tid impressario åt Jenny Lind då hon uppträdde i USA.

Detta är ett ovanligt lyckligt liv för en bedragare. I boken Världens största bovar och bedragare av Nigel Blundell avslöjas det att bedragarna själva ofta drar det kortaste strået till sist.

Big Ben för 1000 pund

Arthur Ferguson slutade dock sina dagar 1938 i Kalifornien som en välbärgad man och hans liv fördystrades bara av ett fängelsestraff på fem år. Men han hade stoppat undan lite pengar från sina glansdagar.

Arthur var mannen som sålde Buckingham Palace för 2.000 pund, Nelsonstatyn för 6.000 och Big Ben för futtiga 1.000. Rika amerikaner såg för sin inre syn de gamla ärevördiga monumenten uppresta på sina rancher i Texas och Illinois.

Så blev det inte. Arthur tog dessa pengar och reste till USA där han hyrde ut Vita huset för en engångssumma av 100.000 dollar. Han fortsatte till New York där en australiensare var svindlande nära att köpa Frihetsgudinnan för 100.000 men den här gången gick det sämre och Arthur åkte fast.

Men försvinner den ene skojaren dyker en ny upp. Och ibland gör de det inte ens för pengar utan bara för sitt eget nöjes skull. Den amerikanske komikern Allan Abel bildade ett sällskap för bekämpande av nakna djur. Dess uppgift var att övertala djurägare att klä sina hundar, kaner, kor och annat i speciella underkläder. Allt i avsikt att befrämja den allmänna anständigheten.

Skämtet blev allvar och inom kort fick han tusentals anhängare som ville vara med i sällskapet. Abel fick skyndsamt upplösa sin förening.

Lasse-Maja och Raskenstam

Det mest löjliga i genren var två amerikaner som 1834 förklarade att de tänkte såga av Manhattan och förankra ön vid fastlandet. I åtta veckors tid samlade de jättesågar, kontrakterade 300 jobbare, införskaffade stora ankare ifall vinden skulle börja driva bort med ön och till sist 63 väldiga åror. 2.000 man skulle användas för att ro ön till fastlandet. På den stora dagen kom tiotusentals människor för att titta inklusive borgmästaren. De enda som inte var där var skojarna som redan försvunnit med de insamlade pengarna.

Vi svenskar är inte särskilt framstående i skojarbranschen. Här finns förstås klassiker som Lasse-Maja, tjuven som klädde ut sig i kvinnokläder. Han hamnade till sist på Marstrands fästning men benådades eftersom hans kokkonst behagat den besökande svenske kungen Karl XIV Johan. Lasse-Maja flyttade till Örebro och slutade sina dagar som riksdagsman för bondeståndet. Vill du dra några slutsatser om politiker efter det står det dig fritt.

Vi har den sol-och-vårande Raskenstam och finanskungen Ivar Kreuger som lät trycka upp ett lager italienska statsobligationer som säkerhet för sina miljardlån.

De har i alla fall en viss klass och det har inte den olycklige bankrånaren från Milano. Han snavade på en matta när han kom inrusande i banklokalen. När han ramlade föll masken av honom och revolvern gick av. Han kom på fötter, rusade fram mot kassan men halkade på det hala golvet, högg tag i disken och tappade vapnet.

När kunder och personal började skratta, flydde han – rakt i armarna på en polis som höll på att skriva en böteslapp på hans bil som han felparkerat.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22