Beck – Organisationsmänniskan: Martin Beck och 50 år som svensk polis

Aug 31st, 2015 | By | Category: 2015-08 aug, Artikel

Omslag till Nu rasar diktaturernaPER HELLGREN kommer i september ut med en biografi över Per Wahlöö. Boken heter Nu rasar diktaturerna,  och här nedan skriver han speciellt om Martin Beck, polis i böcker, på film och i tv-serier. För i år är det 50 år sedan de svenska läsarna för första gången träffade honom.

Omslag till Roseanna 1965Maj Sjöwall och Per Wahlöös bok- och filmpolis Martin Beck fyller nu 50 år. Han dök för första gången upp som diskret kriminalpolis i bokfloden på sensommaren 1965 när han i romanen Roseanna, tillsammans med sina kollegor, löste mordet på en ung amerikansk kvinna som hittats i Göta kanal. Ingen anade att han utgjorde ett direkt paradigmskifte inom genren kriminalroman just då. Men vad var han för typ av människa och vilken relevans hade han för sin tid?

I efterhand har året 1965 utsetts till den definitiva brytpunkten för den svenska kriminalromanen. Det var då den gamla dammiga borgerliga deckaren á la Maria Lang, H-.K Rönblom och Stieg Trenter skuffades undan till förmån för ny inspiration från den amerikanska hårdkokta prosan. Martin Beck var ingen excentrisk pusslare i den trivsamma småstaden, som Langs eller Rönbloms problemlösare. Inte heller var han en nyfiken mjukdeckare med en outsiderposition och inblick i samhällets etablissemang som Trenters fotograf Harry Friberg. Martin Beck var den tråkige tjänstemannen i det anonyma förvaltningssamhället – det moderna Stockholm i stål, betong och glas, främst förkroppsligat av Hötorgscity – som klev fram och blev läsarens guide in i en allt större växande byråkratisk apparat. Han var ingen individualist utan del av ett brottsutredande kollektiv med i dag välkända kollegor som Lennart Kollberg, Benny Skacke, Gunvald Larsson, Einar Rönn, Fredrik Melander och Åke Stenström.

Vanligheten personifierad
Beck kan ses som vanligheten personifierad. Han har tröttnat på sin hustru, bygger modellfartyg och kan inte äta frukost om morgnarna för att han har problem med magen. Han åker tunnelbana till jobbet varje dag, bor i förorten Bagarmossen, har två barn, bär trenchcoat och hatt samt röker det numera bortglömda cigarettmärket Florida (som slutade tillverkas 1965). Han är precis som alla andra. Det enda som är ovanligt med honom är att han är en av landets främsta förhörsledare.

I Sjöwall–Wahlöös egna anteckningsböcker, som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm, skissas hans liv fram enligt följande: Beck föddes den 25 september 1922, han började vid polisen 1944 som konstapel vid Jakobs polisstation och patrullerade i Stockholm i sex år innan han gick assistentklassen vid Statens Polisskola 1949–50. Därefter blev han kriminalassistent 1950 och så småningom även kommissarie i januari 1967. Beck gifte sig med Inga i november 1950 och 1955 flyttade Martin och Inga Beck från Kungsholmen till Bagarmossen, en av dåtidens moderna och nybyggda förorter. Dottern Ingrid föddes den 5 augusti 1951 och sonen Rolf den 14 april 1955. Vidare visar anteckningarna att Ingrid flyttade hemifrån i juni 1969 och Martin Beck lämnade Inga i maj 1969 då han flyttade till en lägenhet på Köpmangatan 8 i Gamla stan. Några sista anteckningar skvallrar om att Becks far var byggnadsarbetare och senare åkeriägare i Klara, att Beck hade uttalad klaustrofobi och hade haft moped i flera år.

Henry Fonda i Vredens druvorHenry Fonda
Maj Sjöwall har i flera intervjuer sagt att de haft skådespelaren Henry Fonda som förebild till Becks utseende. Fonda kom med sin lågmälda framtoning och isblå blick att representera den demokratiska humanismens ideal i Hollywoodfilmen i en lång rad filmer som bland annat John Fords Vredens druvor (1940, se bilden), Alfred Hitchcocks Fel man (1957) och Sidney Lumets 12 edsvurna män (1957).

Första scenen där Martin Beck gör entré i Roseanna, i tredje kapitlet, är ett mästarprov på 60-talets betongrealism där den uttråkade förortsmänniskan vaknar upp, klär på sig, sätter sig med fingrarna trummande mot perstorpsplattan i köket i väntan på att hustrun ska servera kaffe i den spruckna koppen som hängt med i nästan hela deras äktenskap. Klockan är kvart över fem på morgonen i Bagarmossen och det regnar, Martin Beck borstar tänderna ordentligt för att få bort blysmaken ur gommen och knäpper sedan kragen och knyter slipsen för att avsluta proceduren med att håglöst titta på sitt eget ansikte i badrumsspegeln.

Becks utseende mejslas noggrant fram på det som kom att bli sedvanlig Sjöwall–Wahlöö-prosa: ”Han såg trött ut och den solbrända hyn verkade gulaktig i den grå dagern. Hans ansikte var magert med bred panna och kraftig käke. Munnen under den korta raka näsan var smal och bred med två djupa fåror vid munvinklarna och när han log såg man att han hade friska vita tänder. Hans mörka bakåtstrukna hår med det raka hårfästet hade ännu inte grånat, och blicken i de gråblå ögonen var klar och lugn. Han var mager men inte särskilt lång och en smula kutryggig. Det fanns kvinnor som ansåg att han var stilig, men de flesta skulle beteckna hans utseende som alldagligt. Han klädde sig aldrig uppseendeväckande, snarare lite för diskret.”

Carl Gustaf LindstedtTja, visst skulle det mycket väl kunna vara Henry Fonda. En lång rad andra skådespelare kom emellertid att gestalta Beck genom åren. Först ut var Keve Hjelm i filmatiseringen av Roseanna 1967, men mest känd är kanske Carl-Gustaf Lindstedt i Bo Widerbergs film Mannen på taket (1976, bilden th), eller Peter Haber i den evighetslånga serie av Beck-filmer (1997–2015, bilden nedan tv) som ännu pågår, men som inte bygger på någon av Sjöwall–Wahlöös romaner utan enbart på några av de karaktärer som figurerar i böckerna. Tidigare i år hade ännu ett gäng färska Beck-filmer med Peter Haber och Mikael Persbrandt premiär på filmkanalen CMore med titlar som Beck – Rum 302 och Beck – Familjen. I mars hade ytterligare två titlar, Beck – Invasionen och Beck – Sjukhusmorden (premiär 21 mars respektive 28 mars) , premiär och ytterligare fyra titlar är på väg med premiär i nästa år. Peter Haber som BeckSamtidigt har Piratförlaget valt att släppa hela Sjöwall–Wahlöös serie med nydesignade Martin Beck-böcker i pocket, en titel i månaden från januari till oktober. Så nog är Martin Beck fortfarande en livs levande figur inom populärkulturen. Men han har förändrats med tiden. Från att ha varit en narrativ indikator för den marxist–leninistiskt anfäktade proceduralen på 60- och 70-talet har han utvecklats till den moderna pusselpolisdeckaren, färgad av postmodern identitetspolitik. Becks utveckling är symptomatisk för tiden och betecknar i sig en rörelse bort från synen på brottet som en sociologisk konstruktion skapad av ett kapitalistiskt samhälle till vår tids alarmistiska föreställning om brottslingen som inkarnerad ondska, långt bortom all räddning från samhället.

Förstatligande av polisen
Men att Martin Beck dök upp året 1965 är förmodligen ingen slump. Året är ett märkesår för polisens organisation i Sverige. Man talar här om förstatligandet av polisväsendet. En jättelik centralisering genomfördes som klubbats av politikerna flera år tidigare. För socialister som Sjöwall–Wahlöö innebar detta bara ännu ett exempel på den omdaning av det svenska samhället som pågick – till det sämre. Hela statsförvaltningen genomgick en byråkratisering som innebar förverkligandet av det samhälle som filosofen Herbert Marcuse beskriver i sin bok One-Dimensional Man (1964), som i sin tur är en uppdatering av Marx alienationsteori för det moderna industrisamhället. Marcuses idé innebär att en automatisering av samhället gör att staten och människan hamnar längre ifrån varandra, demokratin försätts ur spel, polisen militariseras och dess roll som grindvakt mellan folket och kapitalismen blir desto tydligare. Ur allt detta stammar en polisman som Martin Beck, en organisationsmänniska som kan spegla samhällets förfall ur ett socialistiskt perspektiv. Perfekt som förstoringsglas för aningslösa och indoktrinerade medelklassläsare i 60-talets alltmer politiska landskap. Men låt oss backa bandet en smula – figuren Beck fanns även innan 1965 och romanen Roseanna.

Omslag till Mord på 31a våningenKaraktären Martin Beck utgår från paret Sjöwall–Wahlöös föreställning om individen i en byråkratisk struktur där porträttet av Wahlöös polis i den numera ganska bortglömda romanen Mord på 31:a våningen (1964), kommissarie Jensen, blir central som prototyp. Det är här som Sjöwall–Wahlöös alienerade polisbyråkrat dyker upp för första gången och av allt att döma är Jensen därmed en första skissering av det som kom att bli Martin Beck. Jensen är en karaktärslös tjänsteman, ett maktens verktyg och en vandrande regelbok som kan ses som en blandning av Georges Simenons kommissarie Maigret och Wahlöös auktoritetsbundne statstjänsteman Manuel Ortega i romanen Uppdraget från 1963. Men där finns även släktdrag (liksom stildrag i romantekniken) med Per Olof Sundmans metodiskt undersökande kommunalmän och poliser från 50- och 60-talet. Ytterligare en av de litterära inspirationskällorna till Omslag till Eldfågelndenna polis i realismens tjänst skulle kunna vara Inga Thelanders numera ganska bortglömda detektivroman Eldfågeln (1959) där en kommissarie Beck träder fram och löser romanens deckargåta. Inga Thelander var en förhållandevis produktiv deckarförfattare under 50-talet men är i dag bortglömd av de flesta. Likheterna mellan Thelanders Beck och Wahlöös Jensen/Martin Beck är flera. De är alla medelålders, påtagligt modstulna och i likhet med Jensen har inte heller Thelanders Beck något förnamn, istället framstår han som samma typ av karaktärslösa vålnad som träder in och systematiskt hugger tag i ett brottsfall.

Wahlöös polisarketyp Jensen (och i mildare form även Beck) är en ytterpunkt av den alienerade individen, den nya tjänstemannaklassen, kollektivmänniskan, apparatcivilisationens tjänare i den moderna automatåldern. Han har som sagt inte ens ett förnamn, helt enligt den militära kaserngårdsjargongens mekanisering och inordning av individer i ett kollektivt sammanhang. Hans uttryckslöshet är som hämtad ur etnologen Margareta Stigsdotters studie av tjänstemannaklassen där hon särskilt lägger märke till “avsaknaden av det expressiva och dramatiska och det jämngrå” eller ”nyttoinriktad och abstrakt istället för känslomässig och personlig” som tjänstemannens kännetecken. Såväl Gösta Ekmans som Carl-Gustaf Lindstedts porträtt av Martin Beck på film passar utmärkt in i detta förhållningssätt.

Författaren Aldous Huxley varnade för “organisationsmänniskan” i enlighet med den amerikanske sociologen William Whytes bok The Organization Man som utkom 1956, där individen riskerar att slukas upp av en förödande kollektivism där kulturella skillnader och mänskliga rättigheter ska offras till förmån för helheten i en kultur där anpassningen till gruppen är total. Enligt Whyte höll under 50-talet en ny social etik på att ersätta vårt traditionella etiska system – det system i vilket individen var det primära. Nyckelordet i den nya etiken var anpassning, adaption, socialt betingat uppträdande och så vidare. Tankar som dessa låg i tiden under 50- och 60-talet och Whytes idéer matchade perfekt den tidens stora amerikanska bestseller The Man in the Gray Flannel Suit (1955) av Sloan Wilson, filmad året därpå med Gregory Peck och den visades på svenska biografer samt gavs ut på svenska med titeln Mannen i grå kostymen. Wilsons kritik riktar sig främst mot det amerikanska samhälle som inspirerade sina unga män att åka iväg och vinna andra världskriget för att sedan komma hem till ett urbant liv präglat av tomhet, konformism, dollarjakt och det svårförenliga dilemma som det innebär att hitta meningen med livet i en cynisk värld som domineras av affärsrelationer. En värld där de, precis som hos Huxley, reduceras från att vara moraliskt självständiga individer till att bli det Wilson kallar för ”nio-till-fem-människa”.

Nio-till-fem-människan
Hos Sjöwall–Wahlöö blir tjänstemannen, nio-till-fem-människan, statens anonyma ansikte utåt, dess förlängda arm i samhället vars individ bakom masken riskerar att slukas upp helt av byråkratins och den instrumentella teknokratins käftar. En nivellerande kraft som obönhörligt ställer just människan mot systemet och därmed får människan att anpassa sig, inte minst på grund av överlevnadsinstinkt och indoktrinering, men så småningom av en nästan tvingande självverkan hos individerna där tjänstemannaklassen expanderar i städerna inom ramarna för den ena byråkratiska institutionen efter den andra.

Sjöwall–Wahlöös män är som Pär Rådströms trenchcoatklädda sorgfyllda gestalter i förorterna fast mer nivellerade och utan drömmar om att träffa en kvinna som de kan äta makaroner tillsammans med hemma i köket. Martin Beck har tröttnat på sin hustru Inga redan i Roseanna och hyser inga som helst drömmar om att träffa någon annan. Hans håglöshet inför sin egen livssituation i det moderna samhället tar sig istället uttryck genom den dåliga magen. Precis som Chandlers privatdeckare Philip Marlowe är Wahlöös diktatursnut Jensen, och senare även Martin Beck, experter på att överleva i det ruttna samhället eftersom de har anpassat sig och låter sig användas av systemet. Dock inser de inte systemets ruttenhet eftersom dess hegemoni genomsyrar hela deras kropp och själ. Denna ruttenhet är också något som får både Jensen och Beck att ruttna i och med det kroniska magsår de ständigt plågas av. Ett magsår som kom att bilda litterär skola i och med Martin Becks ständiga åkomma som sträcker sig tvärs igenom hela Roman om ett brott-sviten. Författaren Aldous Huxley refererar i sin bok Framtidens värld (1958) till Erich Fromms syn på människan i det moderna västerländska samhället där symtom som själslig ohälsa (förkroppsligat som magsåret hos både Jensen och Beck) är tecknet på en konflikt där livets krafter fortfarande kämpar och således är smärtan något positivt. Bo Lundin talar om ”magsårsskolan” i samband med Sjöwall–Wahlöös romaner och nämner också att Sjöwall–Wahlöös böcker är präglade av en typiskt svensk besvikelse, ”en sårad idealism”, som inte existerar i länder där klassmotsättningarna och vardagsverkligheten är hårdare eftersom den stora besvikelsen kräver att det en gång fanns en dröm som var mycket nära att gå i uppfyllelse. Även denna idealistiska tanke om en bättre värld präglar i allra högsta grad hela Sjöwall–Wahlöö-serien.

Diktaturens etablissemang
Både Beck och Jensen är berättartekniska språngbrädor in i diktaturens etablissemang. I Becks fall ett välfärdssamhälle i fritt fall som sålt sina socialistiska ideal till kapitalismen. I Jensens fall en konformistisk polisstat och jättelik byråkrati som förmodligen anspelar på efterkrigstidens alltmer utbredda och förment rationella förvaltningssamhälle där välfärdsstatens institutioner centraliserats i allt större utsträckning. Förstatligandet av polisväsendet och bildandet av Rikspolisstyrelsen som centralt ämbetsverk och mängder av kommunsammanslagningar blev ofta föremål för debatt vid den här tiden. Litteraturvetaren Inge Jonsson talar i det här sammanhanget om byråkratin som livets motpol. Per Lysander talar i sin berömda essä om Sjöwall–Wahlöö i Ord & Bild 1976 om förskjutningar i den svenska staten i och med en byråkratisk–teknologisk expansion och framväxandet av en alltmer anonym statsapparat. Sociologen Joachim Israel menar att byråkratins centralisering står i en motsatsställning till demokratins decentralisering gällande maktrelationer i samhället och han talar om individens maktlöshet och förvandling till alienerat objekt när den byråkratiska produktionslogiken tar över.

Huxley talar om att ”Termitsamhället”, som ett åtråvärt ideal i framtidsvärlden, är omöjligt att uppnå eftersom det strider mot människans flockmentalitet. ”Hur mycket människorna än anstränger sig kan de inte skapa en social organism, de kan bara skapa en organisation. När de försöker skapa en organism lyckas de bara skapa en totalitär despotism.” Beck – organisationsmänniskan är det instrument Sjöwall-Wahlöö konstruerade för att upplysa läsekretsen om denna despotism under 60- och 70-talets alltmer sociologiskt präglade och vänsterinfluerade samhällsdebatt. Och nu när Martin Beck fyller 50 år som gestalt och man plockar fram fjärrkontrollen och bläddrar fram Peter Haber som trött och håglös mordutredare i söndagsdeckarens sönderspelade version kan det vara bra att minnas varifrån Beck kommer. Han går från att vara en statlig tjänsteman i maktens tjänst i de tidiga romanerna, till att bli en politisk individ med ett nykläckt revolutionärt medvetande i de senare romanerna. Han är ingen individualist, som man numera låter påskina, han är en anonym lagspelare djupt inbäddad i en osynliggörande förvaltningsapparat. Men han är på vår sida.

____________________

Fakta Sjöwall-Wahlöö:

Maj Sjöwall (1935-) och Per Wahlöö (1926–1975) träffades sommaren 1962 och blev ett par året efter. De var båda journalister och arbetade i Klarakvarteren. Mellan åren 1965 och 1975 levererade Sjöwall–Wahlöö tio stycken polisromaner med kriminalpolisen Martin Beck och hans kolleger i centrum. De lyckades där med konststycket att släpa ut detektivromanen ur dess borgerliga skrymslen på slott och herresäten genom att proletarisera den i en sällsamt lyckad korsbefruktning mellan betonggrå diskbänksrealism och marxistisk samhällskritik. I denna romanserie ville de berätta om det socialdemokratiska projektets förfall genom dess samarbete med kapitalismen vilket skapat ett samhälle som var på god väg att bli en diktatur. Att berätta detta genom polisers idoga vardagsarbete visade sig vara ett snilledrag då böckerna snabbt blev populära även utanför den vänsterkrets de skrev för.

Sjöwall-Wahlöös böcker:

Roseanna (1965), Mannen som gick upp i rök (1966), Mannen på balkongen (1967), Den skrattande polisen (1968), Brandbilen som försvann (1969), Polis, polis, potatismos! (1970), Den vedervärdige mannen från Säffle (1971), Det slutna rummet (1972), Polismördaren (1974), Terroristerna (1975), Sista resan och andra berättelser (2008).

  • De har spelat Martin Beck på film:
  • Keve Hjelm i Roseanna (1967), regi: Hans Abramson.
  • Walter Matthau som BeckWalter Matthau i Den skrattande polisen (1973), regi: Stuart Rosenberg (bild th).
  • Carl-Gustaf Lindstedt i Mannen på taket (1976), regi: Bo Widerberg (filmatisering av Den vedervärdige mannen från Säffle).
  • Derek Jacobi i Mannen som gick upp i rök (1980), regi: Péter Bacsó.
  • Jan Decleir i Beck – De gesloten kamer (1993), regi: Jacob Bijl (Holländsk filmatisering av Det slutna rummet).
  • Gösta Ekman i Roseanna (1993), regi: Daniel Alfredson (bild nedan).
  • Gösta Ekman i Brandbilen som försvann (1993), regi: Hajo Gies.
  • Gösta Ekman i Mannen på balkongen (1993), regi: Daniel Alfredson.
  • Gösta Ekman i Polis, polis, potatismos (1993), regi: Pelle Berglund.
  • Gösta Ekman i Polismördaren (1994), regi: Peter Keglevic.
  • Gösta Ekman i Stockholm Marathon (1994), regi: Peter Keglevic (filmatisering av Terroristerna).
  • Peter Haber i Beck-serien (5 säsonger, 1997–2015).

Gösta Ekman som Beck

 

Taggar: , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22