Bästa deckaren 2000?

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Artikel

AV JEAN BOLINDER

“Föga anade den unga Birgitta när hon strålande lycklig gav sig av från festen, att hon blott några timmar senare skulle ligga kall och död i stadens bårhus.”

Så får man inte skriva om man vill ha goda recensioner av sin deckare. En sådan avslöjande blinkning mot läsaren från en allvetande författare anses vara ett skamgrepp som skämmer boken.

Men en genial författare kan också använda sådana har tittar bakom tidens rida som ett effektivt stilgrepp. Så sker i Den svarta tjärnen (The Chalham School of fair) av Thomas H. Cook (Forum) där berättaren ser tillbaka på händelser i sin ungdom och väver en gobeläng av sina minnen. Detta berättargrepp lyfter ytterligare ett i sig raffinerat litterärt mästerverk.

Det hela börjar i New England och den lilla staden Chatham 1926 när Calvin Coolidge var USA:s president. Unge Henry Griswald sitter på kyrktrappan och ser Chathamskolans nya lärarinna miss Channing anlända med bussen. Henry är son till skolans rektor och miss Channing ska äta middag i hans familj, innan hon installeras i en liten, omodern stuga vid Svarta tjärnen en bit från staden. Stugan byggdes för ett brudpar, men de dog på väg till sin första natt där …

Hemskt svart sug

New England var spelplats för de Jonathan Stagge-deckare som var min favoritläsning, när jag var så gammal som Henry ar i början av boken. Och en av mina absoluta favoritdeckare alla kategorier är Bernhard Borges De dödas tjärn. På något sätt kan jag komma att tänka på både Stagge och Borge när jag läser Den svarta tjärnen. Här finns ett mycket vackert kustlandskap och ett hemskt svart sug från det utanförvarande magiska. Den moraliske rektorn och den anländande mystiska lärarinnan gestaltar redan i bokens inledning var sin motpol i denna mycket fruktbärande dualism:

‘Det är vackert på Cape Cod, eller hur, miss Channing?’ sade min far muntert.

Hennes svar måste ha gjort honom bestört.

‘Det ser plogat ut’, sade hon och tittade ut genom fönstret på passagerarsidan.”

Berättelsen drivs sedan upp i sitt kastande mellan olika tider och olika grad av kunskap om det fruktansvärda som är under uppsegling vid den svarta tjärnen. Den som tror att deckargenren inte kan producera stor litteratur bör läsa denna lysande, spännande och gastkramande bok där sanningen inte avslöjas förrän nära tre hundra sidor och sjuttio år gått. Här finns också en existentiell underton som fördjupar människoskildringen.

Laser i näthinna

Likt ett grekiskt drama utvecklas tragedin långsamt och obönhörligt. Det som sker är förankrat i en sällsynt levande 20-talsvardag och alla stora och små händelser

tycks inetsade med laserljus i medvetandets näthinna. Allt är logiskt och oundvikligt men samtidigt ihåligt som en gotisk katedral. Man luras flera gånger att tro på en sanning innan den sista och mörkaste vetskapen sköljer in i sinnet som Den svarta tjärnens vatten.

I fjol nominerade Svenska Deckarakademin Den svarta tjärnen till sitt eftertraktade pris för årets allra främsta, till svenska översatta kriminalroman. Översättare av detta amerikanska mästerverk är P-O Nilsson och han har åstadkommit ett stilistiskt mycket spänstigt språk. Jag sitter med i den jurygrupp som fatta slutgiltigt beslut om vilken bok av fem som ska vinna. Det må gå hur det vill med detta, klart står i alla fall för min del att Den svarta tjärnen är en av de bästa deckare jag någonsin läst!

Lycklig den som har detta läsäventyr kvar!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22