Baronessans deckare

Sep 16th, 2009 | By | Category: 1998-1, Artikel

Av Jean Bolinder

Det händer inte sällan att folk man träffar och får en positiv relation till beklagande säger:

– Tyvärr har jag inte läst något av dig. Men jag läser inte deckare.

Sedan får man en blick som säger att dessa människor är alldeles för kulturellt högtstående för att egentligen vilja ha med en sådan kulturanalfabet som jag att göra. Sina åsikter om genren grundar de på läsning av till exempel Maria Lang. Vad en psykologisk kriminalroman är vet de inte och vill inte veta. Att jag skrivit elva ”vanliga” romaner intresserar inte. Och för all del, när Liber skulle rea en av mina romaner gick de ut med den som deckare! Så mindre seriösa förlag gör naturligtvis sitt till att det är som det är i Sverige.

Hur är det då? Jo, i Sverige är deckarförfattare ett slags hatgrupp som används som tillhygge i ”kulturella” debatter. Och dessa kulturella fintyckare betraktar sin egen okunskap om kriminalromaner som en tillgång. Över huvud är det som ”Svarte Bot” uttryckte saken på Skånska Dagbladets kultursida den 10 februari 1996: ”Kulturkonsumenter anses mer kulturella än kulturproducenter.”

I andra länder är man inte lika fördomsfulla som i vårt karga och norröna. Englands stora deckardrottning upphöjdes till exempel i början av augusti 1997 av premiärminister Tony Blair till House of Lords på livstid – hon är numera Baroness Ruth Rendell. Och även om jag inte tror att K. Arne Blom, Henning Mankell eller Ulf Durling längtar efter att bli grevar och baroner så är det dock en anmärkningsvärd skillnad mellan den pestflagga man hissar i Sverige och den stolthet man på detta sätt demonstrerar i Storbritannien.

Svenskt påbrå?

Ruth Rendell har för övrigt skandinaviskt påbrå, det berättade hon för mig när vi en gång träffades. Danskt eller svenskt, hon visste inte vilket. Så lite tycker jag att vi här i Norden kan ta åt oss av den ära som vederfarits henne.

1997 års Ruth Rendell heter Döden i Regents Park (Legenda; The Keys to the Street) och är översatt av Karl G. och Lilian Fredriksson (av vilka endast Karl G. av någon obegriplig anledning fått äran att stå på pressreleasen). Herrskapet Fredriksson är något av Rendell-experter och deras njutbara svenska gör verkligen all rättvisa åt deckardrottningens prosa. Jag säger inte att det här är den bästa boken av Ruth Rendell, men jag säger att det är den enligt min mening mest njutbara och intressanta av de 17 Rendell som förljuvat åtskilliga stunder av mitt liv. Som tvåa har jag Hedarnas herre från 1983.

Londonpark

Man kan säga att det är Regent’s Park i London som är den verkliga huvudaktören i den nya Rendellromanen (Det är parken som ligger vid Madame Tussaud’s vaxkabinett.) Den är omgärdad med staket och hålls låst om nätterna. Poliser patrullerar för att se till att ingen uppehåller sig på området nattetid, men det finns ändå en hord av lösdrivare som vet att hålla sig undan för patrullerna.

Dessutom existerar det en del mycket förnäma hus vid parken och det gör att rika och fattiga blandas i vad som i bokens baksidestext mycket träffande kallas ”ett atmosfäriskt laddat universum”.

En dag finner man en av luffarna död och spetsad på en av parkens grindar. Mordet följs av flera och allt eftersom handlingen utvecklas blir vi bekanta med en samling mycket särpräglade individer.

Yngre än sin mor

En av dem är Harvey Owen Bennett, kallad Hob, en knarkare som utför misshandelsuppdrag för att få ihop till sitt gift. Hob har många släktingar av obestämd art och han vet inte själv om han är trettiotvå eller trettiotre. ”Han hade frågat sin mor och hon hade inte heller vetat. Allt hon sagt var att han var några år yngre än hon, men inte så förfärligt många, eftersom hon var rena barnungen när han föddes.”

Hob bär på en ständig ångest som bara kan förjagas med knark. Vi får följa honom i hans ritualer med en röd sammetspung (hittad i en soptunna), en metallstril, en till denna passande plåtlock, en skruvkork, sugrör och cigarrettändare. Och snart sker undret: ”Hans ångest började dra sig tillbaka som något ont i en dröm som sögs ut genom en dörr.”

Vansinnige Farao

En annan i det fascinerande persongalleriet är den vansinnige luffaren James Victor Clancy, kallad ömsom Farao och ömsom Nyckelmannen. Ytterligare en är den obehaglige Bean som går ut med rikt folks hundar.

Så har vi Mary Jago som skänkt benmärg till en okänd och möter denne med ödesdigert resultat. Kanske intressantast är Roman, en bildad uteliggare vars hustru och barn omkommit under tragiska omständigheter, Han minns en utflykt med barnen till Planetariet intill parken en ”kall vinterlördag när Daniel var fem år och Elisabeth tolv”. Efteråt hade de ”gått genom Parken till tunnelbanestationen vid St. John’s Wood. Frosten låg fortfarande kvar i gräset och det fanns fläckar av snö på skuggiga ställen”.

Roman hade berättat om den katastrof som skett i februari 1867 på sjön i parken. Många hade drunknat och sedan dess har sjön gjorts grundare och skridskoåkning förbjudits. Sonen Daniel frågar om de drunknade människorna dyker upp som spöken på nätterna och Roman ser i sina vinterdrömmar ”människorna från katastrofen komma upp ur det svarta vattnet mellan isflaken som på den prerafaelitiska tavlan där havet ger tillbaka sina döda, och en gång hade hans barnsansikten befunnit sig bland ansiktena, dödligt bleka, liksom hans hustru”.

Levande personer

Jag tar upp denna episod för att jag tycker att den på ett så ypperligt sätt sammanfattar Romans personliga minnen med parkens och blandar närvarande och på olika tidsavstånd förflutet till en så ovanligt meningsfylld bild. Därtill är det ett ypperligt exempel på Rendells ovanliga förmåga att få sina personer att leva så att man tycker sig ha träffat dem när man läst färdigt.

Detta är en av säsongens bästa deckare, läsvärd, njutbar och sant meningsfull. Hittar den vägen till någon av genrens belackare är det en god sak, för det är en bok som man måste tycka om ifall man intresserar sig för god litteratur.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22