Av lyssnandet kan det bli en bestseller!

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-1, Artikel

Rekordhållare på litterär lista: – Jag älskar att låta folk berätta för mig

AV ROLF NILSÉN

John Berendt är en ytterst vänlig, artig, professionellt korrekt och närmast disciplinerat civiliserad medmänniska i låt oss säga den lätt obestämbara 50-årsåldern (56 för att vara exakt), som bär upp sin prägel av distingerat urban storstadsmänniska med såväl självklar stil som elegans.

Ända sedan 60-talet har Berendt regelbundet med verkat i den sofistikerade amerikanska tidskriften Esquire. Och han passar utmärkt väl in på den slogan som är tidskriftens signatur: Man At His Best.

Men det är inte för sin tidskriftsjournalistik som John Berendt är aktuell i Sverige just för tillfället. Det är han i stället tack vare översättningen av hans bok Midnatt i ondskans och godhetens trädgård (Bonniers, översättning av Jan Järnebrand), en bok som i USA har tillbringat inte mindre än 130 veckor på New York Times bestsellerlista.

– Ja, är det inte fantastiskt, säger John Berendt och placerar försiktigt det ena välskräddade benet över det andra där han sitter i en soffa i den för ögonblicket rätt eftermiddagsödsliga baren på Park Avenue hotell i Göteborg. Jag har inte rikligt vågat kontrollera det. Men jag tror nog ändå att det handlar om ett rekord av något slag. Faktum är ju att jag är helt överförtjust! Först låg boken där i 89 veckor i sträck, vilket är fantastiskt nog. Sedan ramlade den ut och jag tänkte att jaha, det var alltså den saken det. Men sedan kom den tillbaka in på listan igen. och har nu legat kvar där i ytterligare 41 veckor.

– Och jag som inte ens visste något om bokvärlden innan jag skrev den här boken!

Nittio procent sanning

– Midnatt i ondskans och godhetens trädgård ligger på fackbokslistan. Men: är den verkligen en fackbok i ordets egentliga betydelse? undrar jag.

– 90 procent av det som slår i den är sanning, bedyrar John Berendt. Det enda som jag har förvanskat är att jag justerat vissa saker i den: mordet som antikvitetshandlaren Jim Williams anklagas för hade exempelvis ägt rum redan innan jag kom till Savannah, men jag valde av dramaturgiska orsaker att låta det äga rum senare. Och så har jag ändrat på några namn och lite annat i den stilen. Åtskilliga av dem jag ville skydda på det viset har för övrigt senare livligt beklagat min överdrivna känslighet på det området.

– Men allt som jag skriver om har faktiskt ägt rum. Och alla människor som förekommer i boken – de endera finns fortfarande eller har någon gång funnits. Och de älskar att vara med i min bok!

Midnatt i ondskans och godhetens trädgård är alltså en bok om staden Savannah i den amerikanska delstaten Georgia, djupt nere i södern; fylld med berättelser om dess människor, nedskrivna av en lika uppmärksam som begåvad lyssnare. Den handlar om de passioner som sjuder bland alla de minst sagt udda människorna, om mordet som den homosexuelle antikvitetshandlaren Jim Williams anklagas för – om det nu inte handlade om ett självmord. Det är en berättelse om transsexuella voodoprästinnor, om mannen som går omkring med en dödlig blandning som han hotar att någon gång strö ut i Savannahs vattensystem. Och så vidare, i ett brokigt och krängande galleri av mustiga människor och färgstarka händelser – som fullständigt har fascinerat och gripit tag i massor av lycksaliga läsare världen över.

– Egentligen är det bara jag själv som är en fiktiv karaktär i boken, hävdar John Berendt med ett leende. Det är väl snarare så att jag tvingades hålla tillbaka alla informationer och händelser som bara kom forsande mot mig. Annars hade absolut ingen valt att tro på det jag skriver om.

Turismen i den sömniga sydstatsskönheten Savannah, som hittills kanske varit mest bekant för att kompositören Johnny Mercer föddes där, har mer än tiodubblats sedan Berendts bok publicerades. I år startar Clint Eastwood sin ivrigt bebådade filmatisering av boken. Möjligen med sig själv i en av rollerna. Mest troligt då som den homosexuelle Jim Williams.

– Jag är inte inblandad i filmen, hoppas bara att den skall bli lyckad, men har egentligen inga illusioner kvar, säger Berendt syrligt. Det var bara för väl att det inte blev Robert Redford som fick göra den!

John Berendt värvades till Esquire av dess dåvarande chefredaktör Harold Hayes, från sin post som reporter på Harvard Lampoon. Det var den i tidskriftskretsar grundligt legendariske Hayes som var initiativtagaren till begreppet New Journalism. Och Berendt kom att arbeta tillsammans med skribenter som Tom Wolfe, Gay Talese, Jimmy Breslin, John Gregory Dunne, Joan Didion, Pete Hamill och Garry Wills, som alla, mer eller mindre frekvent, har varit associerade med Esquire. Berendt har bibehållit sina kollegiala kontakter med dem.

Journalistiskt grepp

– Min bok är också en typisk New Journalismprodukt, säger Berendt. Jag finns själv med i den; den är starkt subjektiv; det finns tydliga litterära grepp i den. Och så vidare; alltsammans flagranta New Journalism-tecken. Har jag någon förebild är det i så fall Truman Capote. Böcker som Med kallt blod, Besvarade böner och hans övriga reportage. Tyvärr mötte jag honom inte förrän mot slutet av hans liv. Då var han inte så särskilt kreativ längre.

Jag påpekar att jag tycker att Berendts bok i mångt och mycket påminner om Damon Runyons humoristiskt knastrande skisser av laglösa profiler i Manhattans nattliga vimmel, under företrädesvis 20- och 30-talet. Berendt nickar erkännsamt och säger att han tycker om jämförelsen. Men Runyon ägde en sorts vild humor som han själv inte riktigt bemästrat.

– Jag är född och uppvuxen i lantliga Syracuse, delstaten New York. Trots att jag bott länge i New York har jag faktiskt fortfarande vissa svårigheter mede lika aspekter av storstadslivet, erkänner Berendt.

Uppslaget till det som skulle bli Midnatt i ondskans och godhetens trädgård presenterade sig för Berendt när han av ren nyfikenhet företog några veckoslutsresor till Savannah i början av 80- talet. Han fascinerades väldigt snabbt av stadens liksom stelnade historiska skönhet och av dess markant udda karaktärer. Han skaffade sig en bostad där och bodde växelvis i Savannah och i New York under ett antal år.

De excentriska ersatta av turister

– Nu bor jag däremot inte där längre, säger Berendt osentimentalt. Jag är ganska sällan där på besök också. Jag gissar att det kan vara en effekt av att boken blivit så närmast obegripligt populär. Jag är medveten om att det är mitt eget fel, men det var de excentriska människorna i Savannah som jag tyckte om. Inte turisterna.

Det tog närmare sju år för John Berendt att färdigställa Midnatt i ondskans och godhetens trädgård. När han sedan lämnade manuset till sin litteräre agent lyckte denne att det var ”alltför regionalt och inte kommer att appellera till dem som inte redan har varit i Savannah”. Så mycket visste alltså han. Men han är av uppenbara orsaker inte längre min agent, underrättar John Berendt mig om.

Formeln till John Berendts framgång är grundläggande enkel och lyder som följer:

– Folk älskar att prata om sig själva. Och jag älskar i min tur att lyssna på dem.

Någon roman, i egentlig mening, kommer nog John Berendt aldrig att skriva. Han överväger för tillfället olika uppslag till en ny bok, men har, av uppenbara skäl, inte heller någon lust att företa en upprepning av Midnatt i ondskans och godhetens trädgård i någon annan del av USA.

– Jag har en idé att skriva om president Abraham Lincolns två döttrar utanför äktenskapet. Men jag skriver ju faktiskt hellre om människor som lever här och nu, förklarar John Berendt bestämt.

Favoriter från sydstaterna

Bland sina litterära favoriter nämner han med förtjusning sydstatsförfattare som Flannery O’Connor (“visste du att hennes gamla mamma avled bara för en kort tid sedan?”) och Eudora Welty. Samt även Reynold Price, Tennesse Williams (“främst hans noveller”)  och engelsmannen Kazuo Ishiguro. Själv tycker han sig dock inte höra hemma i någon specifik litterär gruppering.

– Och jag umgås aldrig med författare, de tråkar bara ut mig!

Några särskilda hobbies säger John Berendt inte heller ha. Det räcker så bra med de historier som han lockar fram ur folk. Och som han med ett så uppenbart nöje lyssnar till.

– Jag är som ett mänskligt läskpapper. Jag suger i mig allt möjligt, säger han vänligt.

Efter sin vistelse i Göteborg, som var John Berendts första besök i Sverige på 25 år, skulle han iväg på en några veckor lång konsertturné til ett antal städer i USA.

– Det har att göra med boken. Det blir uppläsningar ur den och så kommer det att spelas musik av John Mercer: Moon River, That Old Black Magic, In the Cool, Cool, Cool of the Evening, med flera. Det låter kanske fånigt. Men jag tycker faktiskt att det skall bli kul. Men bara för ett par veckor.

Och så frågar mig John Berendt till sist:

– Du har alltså inte något uppslag till mig för min nästa bok?

Men tyvärr. det har jag ju faktiskt inte.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22