Autentiska idolers förekomst i svenska romaner

Jul 8th, 2019 | By | Category: 2019-07 juli, Artikel

Av ALICE RADOMSKA

”Olle var tokig på kor och Georg hade sagt att om så Marilyn Monroe och Jayne Mansfield gick nakna på andra sidan vägen så skulle Olle ändå bara blänga på sina älskade kor.”

Med ovanstående mening skapar Tage Giron (1922–2004) en bild av den rätt så oromantiske karaktären Olle i detektivromanen Begravd i tysthet (1975). Giron var en utsökt stilist och psykologiskt träffsäker karaktärsskildrare. Den långa men lättflytande meningen utan kommatecken är typisk för honom. 1966 erhöll han förresten Sherlock-priset för romanen Gift in i döden.

Var det då inte ett språkligt fattigdomstecken att i Begravd i tysthet ta till Hollywoods två högst dyrkade blonderade bystdrottningar i en liknelse för att beskriva en torftig svensk karl? Kunde det ha åskådliggjorts lika tydligt utan de supervampiga Monroe och Mansfield?

Nej, det var mycket belysande att dra två av Hollywoods sexbomber in i beskrivningen. Och har man i alla tider kunnat hänvisa till kungar och härförare i bakgrunden i romaner, så är det egentligen lika naturligt att nämna stjärnor från film och musik vid återgivning av någons karaktär eller världsbild.

Zarah Leanders och andras röster
Romanfigurers röster har ibland beskrivits genom liknelser med hur välkända personer låter. Stieg Trenter (1914–1967) skildrar i kriminalromanen Som man ropar (1944) en kidnappad kvinnas blinda mors djupa röst genom att likna den exakt vid Zarah Leanders. Röstens karaktär begrips därmed än i dag – trekvarts sekel därefter – av de flesta läsare.

Däremot när Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange, 1914–1991) i En skugga blott (1952) beskriver ett framförande under ett studentspex genom att likna aktören vid operettcharmören Per Grundén, säger det inte nutida unga läsare något. Likaså när Trenter i Lysande landning (1946) beskriver en småkuslig stämning, som om den vore i en Noël Coward-film, så har namnet i liknelsen blivit inaktuellt.

Efter Trenter och Lang lät nästa generation författare i än högre grad autentiska kändisar skymta i bakgrunden av intrigerna. Jan-Olof Ekholm, Björn Hellberg och i synnerhet Kjell E. Genberg har med den äran vävt in film- och musikprofiler i snabbt passerande meningar.

När Hellberg i inledningen av romanen Förhäxad (1998) blickar tillbaka mot sommaren 1959 är det inte bara boxarna Ingo Johansson och Floyd Patterson som är på tapeten, utan även aktrisen Margit Carlqvist – mer känd för smått vulgära biroller på filmduken än för sitt karaktärsskådespeleri på Dramaten.

Shirley Bassey

Världsstjärnan Shirley Bassey hamnar liksom andra autentiska idoler – som Marilyn Monroe, Elvis Presley, Zarah Leander och Lucille Ball – i svenska kriminalintriger.                                                    FOTO: ALICE RADOMSKA

Shirley Bassey ännu inte utgiven
På Bokens Dag i Skåne för dussinet år sedan läste unga Marie Lindahl upp sin novell Shirley och korthajarna – där världsstjärnan Shirley Bassey aktivt deltar i intrigen i trovärdig Las Vegas-miljö. Att den ännu inte är utgiven må delvis bero på att förläggare, med fog, är lite rädda att blanda in kändisar som inte tillfrågats.

I en roman, med utrymme för djupare Las Vegas-atmosfär – Kärlek på spel (1993) – är erfarne Kjell E. Genberg mer försiktig. En världsstjärna, som i entrén till en krog är hård mot en närgången beundrare, kallas där för Frank Sinistra. Läsarna inser vem det syftar på, men det var juridiskt sett inte kränkande då namnet är var smula ändrat.

Likaså skymtar i handlingen filmstjärnan Elizabeth Schneider, vars tyska efternamn då motsvarar svenskans skräddare, engelskans taylor osv. Romanens huvudfigurer är dock några stycken inte helt lyckosamma ”vanliga” personer där i spelstaden, där kriminaliteten frodas i de vrår som neonet inte lyser upp.

Sven Jerring men inte Lennart Hyland
Pseudonymen Sivar Ahlrud, som från 1944 och in på 70-talet skrev pojkboksserien om Tvillingdetektiverna, hänvisade i böckerna till en hel del kändisar. Folkkäre programledaren Sven Jerring är mycket aktiv i Radiomysteriet (1950) och på samma sätt leder Pekka Langer radiosändningar i Skyskrape-mysteriet (1961). Dessa två legendariska radiomän har åtskilliga repliker i böckerna.

Sven Jerring och Armstrong

Radioprofilen Sven Jerring är aktiv i Sivar Ahlruds Radiomysteriet och Louis Armstrong spelar och snackar i Sid Rolands Mysteriet Silvertrumpeten. De syns också på omslagen av mästerlige Bertil Hegland.                                               FOTO: ALICE RADOMSKA

Varför har Ahlrud då i Pyramid-mysteriet (1958) döpt om Lennart Hyland till Svenne Ylander? Inte skulle Hyland väl opponerat sig mot medverkan? Var Hyland helt enkelt alltför stor? Skulle läsare ha opponerat sig, tagit det på allvar och klagat att ”Det programmet med Hyland har radion aldrig sänt”?

Den välkända pseudonymen Sivar Ahlrud stod för författarduon Ivar Ahlstedt (1916–1967) och Sid Roland Rommerud (1915–1977). De skrev pojkböcker även i egna namnen.

Ivar Ahlstedt, i böckerna om pojkdeckaren Joel Söder, och Sid Roland i böckerna om den unga deckartrion Vi 3, använder en del kändisar. I Hela Sveriges Joel Söder viskar film- och schlagerstjärnan Alice Babs lite kul saker i Joels öra. I en bok med Vi 3 är Mysteriet silvertrumpeten (1959) förstås jazzens främste profil Louis Armstrong på autentisk Sverige-turné och blir intervjuad av flickan i deckartrion.

Den ständigt avklädda Brigitte Bardot
Det är inget kriminellt i vackra kvinnors nakenhet på film, men i sina roller har de ofta hamnat i dåligt sällskap. Den stup i ett nakna fransyskan Brigitte Bardot figurerar också i åtskilliga romaner och noveller, främst från åren 1955–1970, även om hon i en av intrigerna bara finns på en nakenbild fastnålad på unge ligistens pojkrumsvägg.

Bardot förekom upprepade gånger i de konkurrerande tidningarna Kriminal-journalen och Kriminal-revyn – inte brottslig men så kallat syndig. Hon är på sitt typiska sätt naken och tittar ogenerat mot betraktaren, där hon pryder omslaget till Kriminalrevyn nr 13, 1964.

Biodukarnas filmstjärnor till trots, så är det frågan om inte musikens idoler dominerar. Man skulle kunna ta upp hur många exempel som helst.

I Den ensamme galningen, som är andra boken (1995) i Kjell E. Genbergs romansvit om den hemliga svenska säkerhetsorganisationen Enheten, beskrivs den nytillkomne medelålders utredaren Alf Helsings stundtals riskabla kvinnoaffärer. Helsing hade i unga år förstått att en väg till kvinnors hjärtan var musiken. Det berättas från hans tidiga tonår: ”Han skaffade en gitarr och övade in alla låtar han kom över med Elvis, Gene Vincent, Little Richard och Jerry Lee Lewis.”

Typiskt för västvärlden
De musikidoler Genberg nämner är amerikaner. Sverige har i generationer hämtat inspiration från USA. I den fascinerande Resa hemma – en livsroman (2011), av oberäkneliga Lena Drameus-Åberg, är huvudpersonen Lucy Lorensson döpt efter mammans idol Lucille Ball – den tidigaste televisionens första kvinnliga superstjärna med Lucy Show osv. Och en vovve är döpt efter gamla vampen Mae West.

Att krydda romaner med namnen på kändisar är vanligt i västvärlden. Däremot mindre vanligt i Östeuropa, där många länder präglas av rysk tradition att inte nämna sin tids idoler, men mycket väl kunna ha makthavare och de största klassiska kompositörerna och skriftställarna i bakgrunden.

Visst förekommer verkliga författare bland fiktiva personer i svenska romaner. Jan-Olof Ekholm nämner i Fredag mörda söndag (1995) Agatha Christie. Andra författare låter hjältar läsa Hjalmar Bergman eller vandra i Daphne du Mauriers nejder eller snoka runt kring Selma Lagerlöfs Mårbacka. I Christian Aages polisroman Ersättaren (2006) hinner kommissarie Elisabeth Andersson stundtals läsa en bok av Sören Skarback.

Troligen vore det möjligt att ur svensk synvinkel, som motsvarighet till Vem är vem i böckernas värld?, göra en uppslagsbok där enbart autentiska personer i handlingarna tas upp. Alltså endast svenska romaner, då ämnet annars vore oändligt.

Kapabla personer som Johan Wopenka och Anders N. Nilsson har säkert mer väsentliga projekt att ägna sig åt. Men förr eller senare kanske någon så smått börjar katalogisera autentiska kändisars förekomst i romanerna.

I polisromanen Ersättaren av Christian

I polisromanen Ersättaren av Christian Aage hinner kommissarie Andersson läsa en bok av forskaren Sören Skarback.                               FOTO: TANJA VIRTANEN

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22