Auroras skrönor: skräck, deckare och science fiction

Apr 29th, 2013 | By | Category: 2013-04 apr, Artikel

Aurora LjungstedtAv BERTIL FALK

Aurora Ljungstedt har ju blivit känd bland deckarentusiaster som den som skrev Sveriges första, rejält plottade puzzledeckare, Hastfordska vapnet, men hon var framför allt den främsta representanten för den gotiska skräckgenren. Nu har Hastur förlag gett ut hennes En jägares historier, som innehåller novellerna ”Dramat i skogen” och ”Harolds skugga” samt romanerna En gubbes minnen och Farmors skrin (ISBN 9789186835125, 330 sidor).

Omslag till En jägares historierNu snuddar Aurora Ljungstedt faktiskt ganska ofta i sina texter vid deckargenren och vad beträffar novellen ”Dramat i skogen”, som jag ansett vara en kriminalhistoria men inte en deckare, har för varje omläsning tett sig betydligt deckigare. Den anonyme berättaren – jägaren med andra ord – iakttar vad som händer och sker och drar sina slutsatser så att vi läsare till sist förstår vad som hänt. Han löser alltså mordgåtan i sitt stilla sinne, men behåller sina slutsatser för sig själv och för oss läsare, och han kan alltså sägas vara en sorts proto-detektiv.

Dubbelgångarmotivet dyker upp i flera varianter, inte sällan kopplat till bröder, eller i form av förvandlingar som påminner om det Robert Louis Stevenson senare skulle åstadkomma i Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Det gäller både novellen ”Harolds skugga” och de båda romanerna En gubbes minnen och Farmors skrin, där doktor Teslas förvandlingar ter sig som förstudier till Stevensons Jekyll-Hyde. Den märklige Tesla är kanske Auroras märkligaste gestalt. Även här kan man alltså säga att Aurora Ljungstedt var pionjär. Hon har oförtjänt hamnat i skuggan av sina samtida Almqvist, Blanche och Flygare-Carlén samt sin efterkommande Selma Lagerlöf, som hon troligen påverkade, men under de senaste decennierna har hon uppmärksammats mer och mer.

I En gubbes minnen sover Konrad Dürer en natt över i en illavarslande byggnad som stått tom i trettio år. Under natten lockas han av en spöklik gestalt till ett märkligt rum. Han bevittnar en dramatisk scen där tre människor ingår, däribland en ung man och doktor Tesla. Men visionen är ljudlös likt en stumfilm (som ännu inte uppfunnits när berättelsen gick som följetong i Nya Dagligt Allehanda 1860-1861).

Påföljande dag beskriver Konrad Dürer inte bara händelsen utan också alla detaljer i rummet för sin värd. Det visar sig då att värden känner igen allt, för han hade 60 år tidigare som ung man varit en av aktörerna i den vision som Konrad Dürer upplevt. Likt en science fiction-författare låter Aurora Ljungstedt nu Konrad Dürer själv lägga fram en teori utifrån 1850-talets föreställningar om tillvaron. Han gör det i ett rationellt försök att förklara sin upplevelse:

Vem vet! Det faller mig något in: Ljuset, som likväl genomfar rymden med oändlig hastighet, behöver ju tusentals år att ifrån avlägsna stjärnor hinna till oss! Nåväl! Sedan detta ljus börjat sin färd, skulle stjärnan kunna försvinna, och årtusenden sedan den upphört att existera, skulle vårt öga ännu se dess sken! Om på samma sätt återskenet av de varelsers existens, vilkas kroppar längesedan upplösts i atomer, ännu under vissa förhållanden kunde inverka på våra synorgan eller genom något annat sinne kunde uppfattas i vår hjärnas mystiska djup … dessa skuggor kunde ännu kringsväva på samma ställen, dessa atmosfäriska avtryck ännu kvarstå, liksom de antediluvianska djurens i klipporna … liksom luftens underbara hägringar, som fjärran bortifrån originalen medför sina spegelbilder och visar dem såsom övernaturliga framtidstecken för de förskräckta människorna … Vårt släkte är ungt i jämförelse med det klot varpå det uppkommit; vad som för århundraden sedan betraktades som de mest hemlighetsfulla trollerier, är idag den vanligaste sak; ännu några århundraden, och vem kan säga vad vi då vet? De äldsta traditioner, sägner, vilka framstår såsom godtyckliga, obevisliga hugskott, de ordspråkslika gamla påståenden med det mest föraktade ‘käringskrock’ och det nu så förkastade andeskåderiet … allt vad i en människas tanke kan uppkomma äger möjligen någon sanning, någon motsvarighet i naturen … Liksom på det lilla inskränkta schackbrädet förändringarna är oändliga, likaså är förändringarna och föreningarna av naturens grundämnen det i ännu högre grad; dess växelverkan, dess resultat känner vi blott till en tusendel; hur många okända faser återstår?

De här historierna tål att läsas om. Bortsett från de fängslande och mystiska händelseförloppen tillhandahåller Aurora dialoger om tillvaron, om sociala förhållanden och, som citatet ovan visar, idéer framsprungna ut dåtidens vetenskapliga ståndpunkter. Boken är försedd med en utmärkt efterskrift av Rickard Berghorn, som numera får betecknas som vår främste Aurora Ljungstedt-kännare. Han bjuder på nya forskningsresultat om Aurora. Boken är dessutom fint illustrerad av Oskar Aspman. Över huvud taget bör man uppmuntra förlagen att använda illustratörer. Genren som en gång var väldigt stor har som så mycket annat smalnat av betänkligt.

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22