Aurora Ljungstedt: På sin tid den mest lästa av spänningsförfattarna

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Artikel

AV RICHARD BERGHORN

”Vårt ytterligare lofprisande af Claude Gérards diktverk, hvilket egentligen rätt öppnat våra ögon för hennes betydande talang, skall dock göras så kort som möjligt, vi förutsäga blott, att efter dess utgifning i bokform, torde hennes namn snart nog blifta lika, om ej mera ryktbart, än våra två hittills främsta romanförfattarinnors.”

Så kunde en kritiker utbrista på Aurora Ljungstedts tid, då man ännu inte dragit upp en lika skarp gräns mellan ”underhållning” och seriös litteratur som man gör idag. Claude Gérard var Ljungstedts pseudonym – hämtad från en roman av Eugéne Sue (se DAST 1,2003 s. 80) – som hennes samlade verk utgavs under i nio band 1872-82. Den utgivningen visade sig bli en av Albert Bonniers mest framgångsrika satsningar på svensk originallitteratur – man kan tryggt säga att Aurora Ljungstedt kom att tillhöra Sveriges mest lästa författare, uppskattad av både kritiker och publik.

Efter sin död föll hon dock i närmast total glömska, endast uppmärksammad av Hjalmar Lundgren i en kort essä 1943, och förbigången även av forskare i svensk genrelitteratur. Det är först från åttiotalet och framåt som litteraturforskarna Lars Wendelius och Yvonne Leffler har börjat uppmärksamma henne igen.

Drog sig undan offentligheten

Kastar man ett öga på Aurora Ljungstedts liv får man en viss förklaring till glömskan. Hon föddes 1821 och växte upp i Blekinge, men flyttade i 14-årsåldern med familjen till Krusenhofs säteri i Kvillinge, Östergötland, i närheten av Kolmården. Aurora ärvde sin moders konstnärliga talang men tog också intryck av hennes hån mot dotterns författardrömmar; sådant skulle en väluppfostrad flicka av god familj inte ägna sig åt. Det lär vara anledningen till att hon under hela livet drog sig undan offentligheten och publicerade sig under pseudonym. Hon umgicks inte heller inom de litterära kretsarna och förhandlingarna med förläggarna sköttes under sekretess av hennes man.

I 25-årsåldern gifte hon sig med Samuel Viktor Ljungstedt, som sedan blev byråchef i Fångvårdsstyrelsen. Hon flyttade till Stockholm och började publiceras med noveller och följetonger i Bore och Aftonbladet. Trettio år efter debuten avslöjades hennes riktiga identitet av misstag i ett uppslagsverk. Hon dog 1908, 87 år gammal.

Utanför huvudfåran

Isoleringen från den litterära världen kan ha bidragit till att hon glömdes bort, men faktum är att hon ägnade sitt författarskap åt sensationsromaner och kriminallitteratur, skräck- och rysarhistorier, helt utanför det som skulle räknas till litteraturens huvudfåra.

Till skillnad från de flesta av hennes dåtida medförfattare i genrerna var dock Aurora Ljungstedt framstående på flera sätt: med att skildra miljöer (inte minst i Östergötland och Kolmården) och skapa medryckande intriger och täta stämningar. Samtidigt var hon banbrytande genom att hennes roman Hin Ondes hus (1853) är det första exemplet på en klassisk gotisk skräckroman av svensk författare. Hennes långa novell Hastfordska vapnet (1873) har även beskrivits som Sveriges första ”äkta” detektivberättelse. Den här publicerade novellen Harolds skugga (1861) kan dessutom betraktas som ett tidigt exempel på science fiction i och med att mysteriet rationaliseras på ett mer eller mindre naturvetenskapligt sätt. Därmed kan den jämföras med Robert Louis Stevensons Dr Jekyll och mr Hyde (1886), och alltså inte bara genom dubbelgångarmotivet. Man kan också påpeka att doktor Testa i En gubbes minnen är vetenskapsman, och att hans ”häxkonster” därför borde ha mer med vetenskap än magi att göra.

Speciellt för En gubbes minnen är även Ljungstedts behandling av skräckeffekterna. Till skillnad från vad som var vanligt då – och i ännu högre grad nu för tiden – använder hon inga grova medel för sina syften. Hon spelar istället på antydningar, dubbeltydigheter och inte minst stämningar. I synnerhet scenen där patronen signerar sitt testamente skulle ha hedrat även Joseph Sheridan LeFanu, som under samma tid i Irland utvecklade antydningstekniken till mästerskap. Med små medel uppnår hon stor verkan.

Om Aurora Ljungstedt:

Lars Wendelius: Pengar, brott och andeväsen. En studie i Aurora Ljungstedts författarskap.

Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 1985.

Yvonne Leffler: I skräckens lustgård. Skräckromantik i svenska 1800-talsromaner. Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 1991.

Yvonne Leffler: Är Hastfordska vapnet av Aurora Ljungstedt vår första detektivberättelse? Uppsats i Det glömda 1800-talet. Några populär genrer inom svensk prosa och dramatik. Högskolan i Karlstad 1993.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22