Augusts blåa himmel!

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

I DAST 3/2001 återgav vi August Strindbergs En brottsling som numrets klassiska kriminalnovell. Strindberg avled 1912 och han känns i allra högsta grad levande, men när Jean Bolinder skulle skriva en av sina romaner snubblade han i sin research över avgörande indicier som tyder på att Strindberg trots sin ständiga aktualitet är död. Det var när Jean Bolinder skrev Trollsländan (Bra Böcker 1982) som utspelar sig 1912, som han fick anledning att forska kring maratonloppet vid det årets OS i Stockholm. Jean Bolinder gjorde själv maratonloppet samma sträcka fast bekvämt lagd som han är (?) gjorde han det i bil i stället för att lubba. Och han letade fakta i tidningar. En bieffekt av denna forskning var att den också kom att med plågsam visshet påvisa att Strindberg är död. Samtidigt fann Jean Bolinder att de etiska läkarreglerna 1912 inte direkt tycktes omfatta tystnadsplikt. Dessa fynd ledde till en lång uppsats i sjunde samlingen av Strindbergssällskapets Strindbergiana, som det tyvärr inte finns plats att här återge i dess helhet. DAST har fått tillstånd att plocka russin ur essän Strindberg var mannen som gjorde himmelen blå! Den döende Strindberg och Stockholmspressen, en rubrik som av utrymmesskäl kortats till det mera lätthanterliga

1989 kom sista delen av Gunnar Brandells viktiga Strindbergsbiografi Strindberg- ett författarliv. Fjärde delen. Hemkomsten det nya dramat. Den omfattar perioden 1898-1912 men om den döende Strindberg sägs inte mycket. Det Brandell trots allt rapporterar visar ganska klart vilken brist det är att skildra Strindbergs sista tid utan att använda tidningsmaterialet. Resultatet blir ytligt, ibland diskutabelt. Så skriver Brandell t. ex. att: “Den sista tiden släpptes ingen in till honom utom paret Henry och Greta, hushållerskan Mina och en anställd Rödakorssyster, Hedvig Kistner” och tillägger att brodern Axel besökte Strindberg 8 maj. I verkligheten var Strindberg med undantag för de allra sista dagarna långt ifrån så allena som det verkar hos Brandell. Dottern Greta och hennes manHenry van Philp, desslikes Strindbergs läkare. hade sällskap i Blå Tornet av de andra äldre Strindbergsbarnen, Karin Smirnov och Hans Strindberg, som rest till honom från Finland. Alla gäster var knappast lika välkomna som barnen, så var t. ex. teaterdirektören Oscar Wennersten en ofta förekommande besökare. Wennersten var ute efter att få August Strindbergs hjälp med en uppsättning av Gustaf Adolf på Cirkus, och förefaller inte ha skytt några medel att dra så mycket nytta som möjligt av den döende diktaren som enligt tidningarna “oroade sig mycket” över den Wennerstenska sakens förvecklingar. Skränande människor på gatan störde också författaren liksom bullrande automobiler, nattligt ringande på telefonen och hänsynslöst pianospel i våningen intill.

Sin stämma hörd

Hos den ännu levande men sjuke och döende Strindberg finns en stark spänning mellan författarens egen önskan och omgivningens krav. När Strindberg tillfrisknar från sin sjukdom julen 1911 och motvilligt låter sig hyllas på sin födelsedag 22 januari 1912, kan han ännu göra sin stäm­ma hörd och hävda sin mening Det ger upphov till hårda motreaktioner och, i andra fall, generande tystnad. När August Strindberg i april åter insjuknar för att dö 14 maj 1912, är det fritt fram för de säkerligen oftast välmenande medmänniskorna att behandla och betrakta författaren som man behagar. Det hela har ibland varit klart kränkande och förfalskande, och efter begravningen har man till och med skändat graven och stulit band och hälsningar.

Över huvud taget utgör det som hände Strindberg i början av 1912, hans död och begravning, en ömkansvärd men också intressant slutakt, att tillfoga skådespelet om vår störste författare, hans verk och liv. Tidningarnas rapportering av Strindbergs sjukdom gör ett överväldigande intryck på en modern läsare. Den 3 januari skildrar DN det intresse som författaren och hans lunginflammation väcker:

Kring August Strindbergs sjukläger samla sig i dessa dagar hela landets bekymmer, man kan knappt undgå att erinra sig att han själv för en tid sedan spådde att detta år skulle bli hans kritiska år. Knappt ett år har ännu tilländalupit sedan Fröding gick bort och vi ha icke råd att så fort mista våra största. Med varm önskan att August Strindberg snart måtte återvinna sina krafter följer nämligen hans kamp mot sjukdomen.

Tidningarna var beredda att hjälpa folket att följa kampen mot sjukdomen in i minsta detalj. De stöddes i detta syfte av Henry von Philp som ständigt gick ut med meddelanden och kommunikéer. Någon gång har andra Strindberg närstående låtit sig intervjuas men svaren har då varit mera allmänt hållna och skulle passa in i en nutida intervju om motsvarande förhållanden.

Bruna upphostningar

Kritik mot tidningarnas skriverier är svårt att hitta. Strindbergs sista kärlek Fanny Falkners Strindberg i Blå Tornet (1921) innehåller dock en liten antydan om vad hon och familjen Strindberg tyckte. “Den dag tidningarna oförbehållsamt uttalade att Strindberg låg på sitt yttersta” gick hon upp till hans våning. “Där utanför mötte jag hans broder Axel […] Han var också upprörd över bladen och mycket rar och sökte trösta mig för vad man skrivit, ty jag grät.”

Den 18 mars 1912 utfärdade Henry von Philp ett meddelande på heder och samvete för att tillbakavisa Fredrik Bööks insinuationer om Strindbergs sjukdom i december 1911. Av intyget framgår att Strindberg insjuknat den 25 december 1911 i “mycket hög feber (omkring 40 grader) med hosta, varvid dämpning över hela högra lungan kunnat konstateras; patienten hade svårt håll i högra sidan som tecken på samtidig lungsäcksinflammation, vilken ännu då detta skrives persisterar.” De följande dagarna hade författaren “de för lunginflamationen karaktäristiska bruna upphostningarna; dämpningen över högra lungan hade nu ökats, allt tydande på lunginflammation!” Sjukdomen fortsatte därpå “normalt med kris sjunde dygnet”. Tillfrisknandet stördes av “dålig hjärtverksamhet”. (Afton-Tidningen 18.3.)

August om sin sjukdom

Strindberg berättade själv om sin sjukdom i Afton- Tidningen 22.1. Rubrik var Betraktelse på födelsedagen med anledning av sjukdomen. Där heter det: “Att jag var sjuk upptäckte jag juldagsmorgonen därav, att jag var trött, så att jag icke kunde stiga upp, och icke ville ha kaffe. Några smärtor hade jag icke, erfor bara en stor vila, en likgiltighet för yttervärlden och en känsla av att jag slutligen fått ro. […] jag tyckte mig ha fullbordat mitt livs dagsverke, hade sagt allt jag ville säga …[…] Men sömnen uteblev som jag trodde med den stigande febern; men jag måtte ha slumrat emellanåt, efter som jag vaknade. Under slummer, som jag icke kunde skilja från vaka eller sömn, hade jag ett handskrivet lexikon framför mig. där alla språk förekommo […] I tre dygn pågick detta och det tröttade mig; […] Så blev det lugnt! Att mitt tillstånd var farligt fick jag icke veta, och jag behandlade mig själv som icke värst sjuk; steg upp flera gånger, dag och natt för att svalka sängen, och dagen efter krisen (femte dygnet) gick jag ut i duschrummet, ställde mig i kallt vatten och tvättade nästan hela kroppen. Men jag fick snart söka sängen igen.”

Under perioden fram till födelsedagen den 22januari, tillfrisknade Strindberg alltmer. Aftonbladet skriver 11 januari att han har föga krafter och ingenting orkar men att sömnen är rätt god. Denna dag förärades buljong och smörgåsar. Lungåkomman var över, pulsen långsam och hjärtverksamheten regelbunden. Lynnet växlade, författaren var “något nervös”. Han läste själv tidningen varje dag. Han hade för avsikt att avböja alla extra festligheter på födelsedagen, även den tilltänkta demonstrationen utanför Blå Tornet (AB 11.1). Senare samma dag blev tillståndet ännu bättre och dagen därpå satte sig Strindberg vid skrivbordet och “återupptog sitt arbete, von Philp lät meddela att sjukdomen ‘nu kan anses vara definitivt hävd.’.” (Social-Demokraten 13.1.)

Kufiskt horoskop

Bland de mera kufiska födelsedagshyllningarna var publicerandet av August Strindbergs horoskop i Dagens Nyheter; “vad stjärnorna säga om honom”. Där tecknades bl. a. följande bild av författarens framtid: “Sedan han nedtryckts av åldern, dör han plötsligt på främmande ställe.”

Framtiden – den snara framtiden – skulle ge stjärnorna fel i alla dessa påståenden. Strindberg dog endast knappt fyra månader äldre en långsam död hemma i Blå Tornet.

I stort sett har man trott att Strindberg nu återvunnit krafterna. Dagens Nyheter skriver om detta 19.4: “Man minns hur det var vid nyårstid, då det senast var oro för Strindberg. Han öfvervann lyckligt en svår lunginflammation, den sjukdom för hvilken åldringar eljest så ofta duka under, och man trodde sig därför vara lugn för 63-åringen. Man hörde försäkras att hans krafter skulle vara övervunna. Ett par dagar å rad flöto flitigt som förr artiklar ur hans penna, ett inlägg i dagens stridsfråga gafs ut i broschyrform, man påstod till och med att han med fulla arbetskrafter kastat sig över ett nytt arbete, en roman om Robespierre och så kommer nu budet att han lider af en oöfvervinnelig sjukdom, en sjukdom till döds, som förr eller senare, och troligen förr, omutligen kräfver sitt offer.”

Då hade Strindberg den 15.4 nåtts av underrättelsen om Titanic-katastrofen. Enligt Wirtanens August Strindbergs liv och dikt, så klädde sig Strindberg den dagen “i svart och fantiserade på pianot över melodin Närmare Gud till Dig, som skulle ha spelats vid fartygets undergång.” Om det nu inte var som DN 23.4 hävdade först den 22 april som Strindberg satt “länge vid pianot, fantiserade över psalmens högtidliga melodi – en scen gripande också den och liksom förfatad af aningen om slutet.”

Den 9 april fotograferade Afton-Tidningens fotograf August Strindberg på morgonpromenad i snöfall. Bilden är känd som “Den sista promenaden”. I en artikel i Stockholms Dagblad 19.4 sägs att Strindbergs gamla magonda sedan fyra år då och då kommit tillbaka utan att man kunnat finna riktiga orsaker till detta. Men sedan tre veckor – alltså ungefär sedan slutet av mars – hade lidandet förvärrats. “I stället för sina vanliga morgonpromenader har Strindberg nödgats företaga automobilfärder för att hämta frisk luft. Morgon efter morgon har han kommit till då von Philp, upprörd över att ej ha fatt nattro på grund av smärtorna. Det enda – med undantag av opium – som lindrade plågorna var automobilåkning. Aptiten avtog alltmer och till sist kunde han endast förtära mjölk.

Den 12 april besökte von Philp och hans hustru, Strindbergs dotter Greta, författaren von Philp fann att magen svällt av vatten och svullnader och att några dessförinnan små svullnader “börjat tillväxa i oroväckande grad”. En tappning föreföll nödvändig och Strindberg övertalades gå med på en sådan.

16 april företogs operationen. Den utfördes av en bekant kirurg, dr Gunnar Nyström, som fyra år tidigare opererat Strindberg för magsår. Med var också Henrik Berg som bodde i samma hus som Strindberg, samt von Philp. Operationen som var av lättare art, utfördes i Strindbergs hem. Man tappade honom på en stor mängd vatten “ungefär ett halft ämbars kvalitet”. Dr Nyström fann också smärre tumörer som ansågs vara metastaser från en svulst i magsäcken. Operationen ledde till all Strindberg sov bra, mådde bättre och kunde inta fast föda.

19 april fortsatte tidningarna att rapportera sanningen utan förställning. “August Strindberg inför slutet” stod det på DN:s förstasida och underrubriken var: “Sjukdomen är magkräfta i sista stadiet.”

21 april avled Siri von Essen i Helsingfors. Enligt DN 23.4 nåddes Strindberg av underrättelsen följande morgon, alltså den 22 april. Denna uppgift förefaller troligare än att han skulle ha fått reda på det samma dag som hon dog och då klätt sig i svart som Atos Wirtanen uppger i sin bok August Strindberg liv och dikt, och detta särskilt som Strindberg, enligt vad hans dotter Karin berättat, meddelades per brev.

Den 22.4 läste Strindberg en 25-öresbok. Han kunde även motta besök. En av dem som avlade visit var enligt Stockholms Dagblad bokförläggare Bonnier “som uppvaktade den sjuke skalden med blommor.” (StD 23.4)

Med tanke på Strindbergs dåliga kondition förvånas man av allt han uppges ha företagit sig den 22.4. Denna dag är också en liten brevlapp daterad. Den är till Anna och Hjalmar Branting och förmedlar känslan av att det nästan utbrunna livet exploderar i små minnesgnistor, namn från en lycklig tid eller en tid som i minnets ljus framstår som lycklig: “Tack för Era rosor mitt i joden, morfinen … Dödsfallet i går väckte minnen från 1880, Gropen, Kymendö, Ludvig Josefsson, Frithiof Kjellberg, Pelle Janzon, Stuxberg, Alhambra och Svante Hedin, P och K. Staff, Erik Thys m.fl. Länge sen, men som i går.”

I maj var läget “synnerligen oroande” och Hugo von Philp satt hela nallen vid sjukbädden. Hjärtverksamheten hade i hög grad försvagats. Inga nya kvävningsanfall hade inträffat, men skalden kunde tala endast med största svårighet. En planerad tappning av vätska fick uppskjutas. (SocD 2.5.)

Samma dag hade Dagens Nyheters utsände en mycket intressant pratstund med dottern Karin Smirnov. I artikeln som bygger på denna intervju tecknas miljön kring den döende författaren levande.

Journalisten börjar: “Då man kommer in i det hus, där August Strindberg bor, det stora huset i hörnet af Drottninggatan och Tegnérgatan, tycker man sig redan i porten känna att man har kommit inom den sfär, inom hvilken hans mäktiga ande verkar. Strindbergs namn står icke bland förteckningen på husets hyresgäster, men det är dock som om det vore i allas tankar.” Ett litet barn ropar “Strindberg är död!” men tystas.

DN vill tala med trotjänarinnan Mina men hon kan inte komma ifrån.

“Strindberg behöver hennes vård, det är meningen att han ska bada. “Istället får man tala med Karin Smirnov, vilken bär djup sorg efter sin mor, Siri von Essen. Hon “ser nästan dödsblek ut i sina svarta kläder och säger:

– Ja, min far är, som förut, mycket klen och svag. Hans krafter äro naturligtvis ofantligt nedsatta. Han kan nästan ingenting alls förtära. Ibland händer det att han får lust att äta litet, men så fort maten kommer fram visar han den ifrån sig. Det enda han i dag har kunnat få ned, är lite porter.”

Karin Smirnov berättar vidare att fadern inte har några plågor men är matt av sin svält. Han är vidare “förfärligt mager och aftacklad, men det är förvånande så kraftig han dock är. Hans hufvud är lika redigt som alltid, och han är förfärligt snäll och rar som han alltid har varit mot oss.” Sömnen var inte sammanhängande och det hade hänt att han störts av telefonen mitt i natten. Från alla världens hörn kom varje dag brev, telegram och blommor. Många uppgav att de hade ett osvikligt medel som skulle bota honom. Breven läses upp för Strindberg.

13.5 kom enligt Stockholms Dagblad 14.5 “den i flera dagar väntade krisen i Strindbergs sjukdom.” Vid halvfemtiden på morgonen kallades doktor von Philp till sjuklägret. Med honom följde Strindbergs dotter Greta, och även andra av barnen tillkallades. Det var måndagsmorgon och söndagens förbättring hade endast blivit en kort respit. Vid midnatt hade ett nytt smärtanfall kommit med uttröttande gallkräkningar. På morgonen var pulsen svag, ibland omärklig. Strindberg var “i högsta grad orolig”. Digitalis för hjärtat gavs men även kamfer och morfin. Vid niotiden på morgonen föll diktaren i en sömnliknande dvala och pulsen gick från oregelbunden och trådfin till att vara totalt försvunnen i timtal. Barnen väntade döden, och hushållerskan Mina gick ut och in till Strindberg. Trots dvalan var den döende känslig för alla ljud, och StD påpekar att man i “våningen näst intill hans dödsläger spelade […] piano på ett så hänsynslöst sätt, att det ej kunde undgå att höras intill den sjuke.” Denne stördes också av gatubullret. Småningom sjönk han in i en naturlig sömn. Utanför på gatan samlades skaror av människor “vilka blickade upp mot fönstren i fjärde våningen”. (SID 14.5) Dagens Nyheter uppger 15.5 att Strindberg för sista gången var vid medvetande denna måndagskväll. Han kände igen Greta, tecknade att han ville ha sin bibel, fick den och sade: “Jag har gjort upp mitt bokslut med detta livet. Nu finns inget personligt mer kvar.” Så smekte han dottern och yttrade sina sista ord: “Kära Greta!” Nya Dagligt Allehanda har en annan version, Efter att ha sagt Kära Greta sade Strindberg till svärsonen, läkaren: “Är du ännu här Henry?” Så kände han att “hans hjärna ej längre förmådde bibehålla fattningsförmågan” och tillade: “Nu har jag sagt mitt sista ord. Nu talar jag inte mer.” (StD 15.5. resp NDA 15.5.)

14.5 Under natten till denna tisdag slumrade Strindberg av morfin men vaknade då och då. Sjuksköterskan Hedvig Kistner och hushållerskan Mina Boklund vakade. Henry von Philp vakade från kl 5 på morgonen, barnen Hans, Greta och Karin anslöt. Strindberg reagerade när “någon automobil susade förbi under alltför starkt tutande eller slammer med motorn” skriver DN 15.5. Kl 11 blev pulsen spänstigare och man bäddade den döende i halvsittande ställning för att underlätta hjärtverksamheten. När familjen ett slag hade avlägsnat sig inträdde döden omärkligt (DN 15.5.)

I Stockholms Dagblad har en reporter gjort “Ett besök i den döde skaldens boning.” Det har skett “en stund efter dödsfallet”. Notisen inleds med hur dödsbudet mottogs. “Ryktet om att Strindberg skiljts hädan vid half femtiden på tisdag eftermiddag spred sig snart som en löpeld öfver staden, väckande förstämning och sorg bland alla som fingo del af det. Tidningarna sände genast ut extranummer. En och annan svensk flagga hissades på halv stång. I bokhandelsfönstren arrangerade man sorgedekorationer kring Strindbergs porträtt och exponerade hans böcker. I Berns salonger spelade musiken Chopins sorgmarsch. Under det att publiken reste sig upp.”

Men reportern begav sig som sagt till Strindbergs hem och släpptes in av doktor von Philp. Strindbergs kropp visades inte eftersom man ville följa hans sista önskan, men journalisten fick sig en “skymt af den hvita sängen, i hvilken skalden uthärdat de långa plågostunderna, som nu slutat med hans död.” Reportern trycker von Philps och Greta Strindbergs händer men hon “kunde ej ens uthärda detta stumma uttryck af medkänsla, utan vände sig bort under tårar.” von Philp däremot berättade om August Strindbergs “sällsamma hallucinationer.” (StD 15.5)

Brandes talade om Strindberg som en stor ande men oharmonisk. Maxim Gorkij sade att Strindberg var den som stod honom närmast inom den europeiska litteraturen, den “som starkast satt mina tankar och känslor i rörelse.” För Thomas Mann var Strindberg den främste anden i Europa, sedan Tolstojs död, men Mann hade åtskilligt att anmärka på den store anden. Strind­berg var enligt Manns mening för kritisk och för elak för att bli en stor konstnär. Strindberg hade ett groteskt drag och var sublimt löjlig, det stod i vägen för hans verkliga erkännande. Ovanpå den salvan kommer Mann med ett i sanning tyskt erkännande: “I Tyskland har i synnerhet den imposanta upplagan af hans samlade verk (hos Müller i München) inom kort betydligt stärkt hans anseende”.

G. Bernhard Shaw är långt ifrån sådana småaktigheter. Han ifrågasätter hela föreställningen: Strindberg var en stor dramatiker (DN översätter “dramaturg”) som skulle dö fredligt och smärtfritt om ytterligare 40 år. “Kräfta i magen dödade Napoleon och anses därför vara det enda vapnet mäktigt nog att döda Strindberg!”

Om dispariteten mellan Strindbergs sista önskan och hur begravningen blev skriver Social-Demokraten 20.5: “Det blev en enastående anslutning till August Strindbergs begravning. I tidig morgontimma hade han velat läggas i jord, enkelt och utan ceremonier. Men nationen, som stått sörjande vid sin störste sons bår, kände det som en plikt att följa honom på den sista färden. Och aldrig har Stockholm bevittnat ett sorgetåg av sådan omfattning.”

Redan vid femtiden på morgonen hade skarorna samlats och längs processionsvägen stod flerdubbla led. I själva taget fanns över 100 fanor och standar och mer än 4 000 gick i själva tåget “Det blev en oförgätlig syn. Tyst och stilla skred tåget fram mellan de ofantliga människomassor som kantade vägen.”

Skalder var något oerhört viktigt i den oskarianska enhetskultur som ännu var normgivande när August Strindberg låg för döden. Även om Strindberg revolterat mot dessa företeelser fick han ymnigt skörda de vildvuxna hedersbetygelsernas fått när han fyllde 63, låg sjuk och slutligen dog under 1912 års första hälft.

Mycket lite i den poesi som till Strind­bergs ära publicerades i Stockholmspressen första halvåret 1912 har haft den kvalitet som man kan fordra av ett poem som ska tryckas. Poesin av mer kända författare har ibland trots att den oftast varit verbalt skickligare hopsatt än de okändas versmakeri, burit spår av att vara framkrystad på beställning eller kanske av lust att synas i sammanhanget. Genomgående är att Strindberg sällan skildrats realistiskt utan blivit den skalden hoppats, en men löst god människa, en kämpe som lugnat ner sig, en stjärna, en viking eller en hövitsman. Ibland har han rent av förvandlats till den lidande Kristus själv. Någon gång slår en äkta känsla igenom som t ex i Joël Lundbergs “Vid Aug. Strindbergs bår”. Red i SocD kommenterar: Från en arbetare ha vi mottagit följande lilla dikt till den döde diktarens minne, vilken tydligen är ett från hjärtat gående uttryck för vad många av hans kamrater tänka.” (SocD 17.5). Jag tar mig friheten att avslutningsvis återge Lundbergs dikt i dess helhet:

Hör vad jag sjunger
ni fattiga och små!
Strindberg var mannen,
som blåste till storm och gjorde
himmelen blå!

Strindberg var mannen, den förste,
den störste, som blåste till strid
mot våld och penningmakt.
Genom stormmoln, till solglad tid …

Ej tålte han kramaresjälar,
lismande, haltande grå.
Ej tålte han människogudar
med granna målningar på.

Men för alla de fattigslagna,
arma, eländiga små,
han hade ett hjärta, ett sinne,
som aldrig en annan kan få:

Oss ringa, men oss allena,
han skänkte sin andes titaniska kraft.
Då yxan till roten på orätten sattes,
var hans stolthet att hålla yxans skaft.

Så hör vad jag sjunger
ni fattiga, arma och små.
Strindberg var mannen,
som blåste till storm och gjorde
himmelen blå!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22