August Blanche, pionjär i ”Gå upp i rök”-genren

Sep 5th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av Bertil Falk

Majoren hade knappast uttalat sista ordet, förrän ett pistolskott smällde, och den trogna Pylax låg kvidande i blod vid sin husbondes fötter. Majoren hoppade ögonblickligen ur släden, men hörde i detsamma hanen spännas på en annan pistol, vars mynning riktades mot hans eget bröst.

– Gud bevare nådig majorn! Började ånyo Blomster, men jag jagar minst tre kulor genom er päls det första ni lägger handen på stekspettet ni har vid sidan om.

– Du sköt min hund, din spetsbov! Ropade majoren, med en sorgsen blick på den döende Pylax.

– Nå, vad skall man väl göra med en sådan oregerlig best? … Jag hoppas majorn blir mera regerlig.

– Skurk! Vad är din mening?

– Dum fråga, med all respekt, svarade Blomster, er reskassa begriper ni väl, för jag är alldeles strandsatt på mynt i dag … Men raskt till verket! Jag har blint lytt er under de tre år jag stod vid gardet … lyd nu mig på några sekunder bara, det är ju en bagatell det.

– Du slutar i galgen, din bandit!

– Inga hederstitlar, jag ber, för dem fick jag nog av på regementet. Sinka nu inte på tiden, herr major, så att ingen stör oss i vår lilla affär! Den första bjällra, som närmar sig på landsväg en, blir er dödsklocka

… Giv akt! Ett … tau … ni känner tempot.

Vad var att göra? Majoren drog fram sin tjocka plånbok.

– Du tillåter mig väl ta undan sådana papper, som du inte kan ha nytta av? yttrade majoren, under det han bläddrade i plånboken.

Majoren tappade eller låtsades tappa en bunt bankosedlar på marken. Blomster, vars rovlystna öga troget följde pengarna, kunde icke motstå frestelsen, utan bugade sig nedför att upptaga sedelbunten. Men då – snabbare än blixten, än tanken, flög majorens sabel ur slidan och klöv, förd av stark arm, Blomsters nacke … Stråtrövaren förblev liggande i snön, utan att giva ringaste ljud från sig.

Med detta citat ur novellen, eller om man så vill kapitlet, Pylax eller den döende hunden ur En skådespelares äventyr av August Blanche (1811-1868) har vi knäsatt ett odiskutabelt faktum. Nämligen att det handlar en hel del om kriminalitet i August Blanches författarskap.

Roman, novell, anekdot

August Blanche skrev bland annat romaner, där ett berättarjag var den sammanhållande faktorn och där kapitlen utgjorde mer eller mindre självständiga enheter, som i sin tur bestod av anekdotartade berättelser, inte sällan om existerande personer i 1800-talets Stockholm.

August Blanche anses knappast vara en så där riktigt stor författare, men han går inte att komma förbi. Han är alldeles för viktig. Och framför allt: även om hans språk har åldrats så är han faktiskt fortfarande läsbar efter alla dessa år. Det är inte allom förunnat. Hans samtida är i dag inte alltid lika lätt att läsa.

Per Wästberg skrev 1966 om Blanche att ”realismen räddade honom åt eftervärlden, och han kom att bli en föregångare till Hasse Z. och Lubbe Nordström, en parallell till Dickens’ Boz och till Daudet.”

Vår infallsvinkel är här en helt annan. Blanche skrev visserligen inga deckare, men det bubblar av brott och kriminalitet, fall och mysterier i hans berättelser, som på sitt sätt pekar fram mot och i viss mån föregriper den moderna kriminalberättelsen.

Mystiska försvinnanden

Blanche var påverkad av den dåtida rövarromanen och stod varken främmande för rån eller kidnappningar. Och framför allt: han skrev en av de allra tidigaste berättelserna över huvud taget om mystiska försvinnanden rakt ut i tomma luften mitt framför näsan på en människa, en genre som en rad deckarförfattare har excellerat i. I den mån man alls kan tala om detekterande hos August Blanche, så är det embryonalt och saknar en detektiv som katalysator eller agent. Med ett undantag, som vi ska återkomma till.

I En skådespelares äventyr, där kapitlen har drag av noveller med en jag-person, Viktor Ekström, som den berättande och sammanhållande länken, finns det tre kapitelnoveller med en rad mellanliggande noveller spridda över framställningen. Dessa noveller handlar om hur Ekström vid tre olika tillfällen i livet korsar en brottslings bana med ty åtföljande dramatik.

Om man bryter ut dessa noveller (En hemsk bekantskap, Äventyr på landet och Den finske baronen) ur sammanhanget och sammanställer dem med bibehållen kronologi får man en fristående liten kriminalkrönika.

Men för att begripa förutsättningarna för avsnittet Äventyr på landet måste man lägga in kapitlet Mitt första steg ut i världen mellan En hemsk bekantskap och Äventyr på landet. Vips har vi då en kort roman om fyra kapitel där vår hjälte skådespelaren möter stortjuven Druva!

I samlingen Strödda berättelser återfinns tre kriminalnoveller. Det hemska huset, som är en skäligen enkel historia. Vidare Plånboken, en väl turnerad berättelse om vad som kan hända när en hungrig student hittar en tappad plånbok fylld med falska sedlar. Samt den mycket intressanta En brottmålshistoria. Samlingen Klockaren i Danderyd innehåller bland annat kriminalberättelsen Hurusom Hin Onde räddar kyrkans silver.

Ingen detektiv

Två av August Blanches noveller är var och en på sitt sätt deckare, fast utan detektiver, nämligen Spökhuset vid Bryggargatan och Lars Blom, båda ur samlingen Hyrkuskens berättelser. Spökhuset vid Bryggargatan framtonar som en ockult historia med poltergeistliknande inslag. I verkligheten handlar den om en listigt genomförd kupp, som kännetecknas av förövarnas långsiktighet.

I stället får en detektiv, så har berättelsen en agent eller en katalysator som avslöjar brottet.

Det är en sadelmakare som sitter inne med alla fakta och lägger ihop två och två inför hyrkusken och läsaren. I händerna på en modern författare skulle idén, som var briljant då och fullt användbar nu, ha fått ett helt annat utförande.

Pistol upp i rök

Berättelsen pekar fram mot John Dickson Carr och Edvard D. Hoch. Och det gör i ännu högre grad Lars Blom. Jag är övertygad om att Carr skulle ha uppskattat denna berättelse där en pistol tre gånger går upp i rök mitt framför näsan på en major som plågar sina underlydande hemma på godset.

Lars Blom är nämligen i allra högsta grad en föregångare till de berättelser om märkliga försvinnanden etc. som Carr både i novellens och romanens form och Hoch i novellens form drivit till fulländning. August Blanches novell ligger kanske mera i linje med Hochs noveller än med de romaner där Carr utövar sina oerhört komplicerade saltomortalkonster i de blå dunsternas högre skola. Spjuvern Lars Blom är lite släkt med Hochs gentlemannatjuv Nick Velvet. Eller om det nu är tvärtom.

Hoch, som tagit del av Lars Blom konstaterar: ”I found it quite interesting, certainly an early use of a strange disappearance …” Det finns inte någon detektiv som avslöjar hur Lars Blom bär sig åt när han tre gånger trollar bort den pistol (kallad puffert) som han hotar berättelsens översittare och plågoande med. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom det handlar om en inverterad ”kriminalhistoria”. Precis som förhållandet är i Oscar Wildes Lord Arthur Savile’s Crime (1891), där mördaren är hjälten och den mördade skurken, så är förövaren Blom en hjälte medan skurken och offret är den osympatiske majoren. Blom avslöjar själv sin hemlighet för hyrkusken och läsaren. Upplösningen är utomordentligt fyndig, helt i klass med många av senare tiders ansträngningar i genren.

Kommen så här långt är det dags att ägna intresse åt det tidigare nämnda undantaget bland novellerna där det faktiskt förekommer en detektiv, nämligen En brottmålshistoria. Det handlar inte om en privatspanare utan om en person som de facto är detektiv till professionen, nämligen om en anonym länsman på landsbygden. Denne kopplas in på en rånhistoria. En lantis – patron Palm – har i Stockholm lurats in i en fälla av en bondfångande blondin, som drogar och rånar honom i Gamla Stan. Det som utlöser detekteringen är rånoffrets uppmärksamma hushållerska, som tipsar sin uppdragsgivare om några iögonenfallande iakttagelser som hon gjort.

Berättelsens namnlöse detektiv lägger ut en inte så dum fälla, som slår igen kring en av de skyldiga bakom rånet, men denne tar livet av sig när han avslöjas.

Blanche: ”Så avskar döden den tråd man funnit till upptäckten av det hela, och det dröjde nära två år innan man lyckades finna en ny.” Upplösningen är emellertid konventionell och något av en västgötaklimax jämfört med hushållerskans vittnesmål och länsmannens insatser i det tidigare skedet. I samband med Distingsmarknaden i Uppsala år 1836 får Palm helt enkelt syn på blondinen.

Tablå!

Men dessförinnan har alltså en namnlös länsman utfört ett aktivt spaningsarbete. Sveriges förste fiktive detektiv? Kanske. Man kan lägga märke till att Blanche faktiskt använder ordet ”tråd” på samma sätt som vi i dag talar om ”ledtråd” i deckare.

Dödsfienderna

Tillsammantaget vågar jag påstå att alla de ingredienser som konstituerar en deckare finns hos Blanche, fast aldrig samtidigt i en och samma berättelse även om han kommer ruskigt nära i just En brottmålshistoria.

Nu anses det att August Blanches dödsfiende – Carl Jonas Love Almqvist – med Skällnora Qvarn (1838) skrev den kanske tidigaste svenska kriminalberättelsen. De kom innan Poe skapade deckargenren. Skällnora Qvarn har av Anders Hammarqvist och Johan Wopenka betecknats som en roman, som föregrep den kriminallitterära utvecklingen.

Dödsfiende? Ja, faktiskt. Blanches mor var ogift och hans far var C. M. Bergvall, kyrkoherde i Ladugårdslandet, vilket var allmänt känt, i den dåtida småstaden Stockholm med dess cirka 80000 invånare. Almqvist som försökt att låna (och enligt uppgift också lyckades låna 3000 kronor) av kyrkoherde Bergvall, anspelade i polemik med Blanche att Bergvall skulle vara procentare (ockrare).

Det gjorde att ”oäktingen” Blanche utmanade Almqvist på duell. Almquist lät den kastade handsken ligga, vilket föranledde Blanche att till sin naturlige fars och sitt eget försvar spotta Almqvist i ansiktet vid ett oplanerat möte på Strömparterren. Almqvist fick sedermera problem med giftmordsanklagelser (han skulle ha försökt förgifta en ”annan” procentare), flydde landet och dog i exil under stark längtan till det enda landet i världen som ”svenska krusbär har”. 1901 fördes hans stoft hem från Tyskland. Nog om det. De båda dödsfienderna var i alla händelser proto-kriminalförfattare. Och Blanche ärvde sin far.

August Blanche är både humoristisk och underhållande. Man kan förstå att han uppskattades i mitten av 1800-talet. Den som läser hans skrönor med en stockholmskarta i handen får också uppleva den tidens kungliga hufvudstad och dess omgivningar. Blanche är en utmärkt stockholmsskildrare, strategiskt placerad vid sidan om Almqvist samt mellan å ena sidan Bellman, Cederborgh och Dahlgren och å andra sidan Strindberg. En mer genomgripande genomgång av de skådespel som Blanche översatte och bearbetade från franskan, hans egna skådespel samt romanerna skulle med största säkerhet ge ytterligare belägg får hans faiblesse för det kriminella. Kanske finns där en detektiv?

August Blanche hade tydligen ingen som helst insikt om att han tassade på ett område ur vilket detektivromanen höll på att utveckla sig. Inte heller August Strindberg (1849-1912), som var 19 år när Blanche avled under avtäckandet av Karl XII:s staty i Kungsträdgården, och som under en period av sitt författarskap var direkt påverkad av Edgar Allan Poe (1809-1849) samt läste Rudyard Kipling (1865-1936), insåg att Poe lagt grunden till en helt ny genre. Strindberg dog nog som oskuld på området. Ändå var Strindberg till skillnad från Blanche samtida med Conan Doyle (1859-1930) under 53 år och bråket kring Nick Carter-litteraturen rasade åtminstone delvis jämsides med Strindbergsfejden. Jag skulle gissa att fortsatt rotande, inte bara i Blanches, utan även i andra författares verk från 1800-talet, kan ge intressanta resultat vad beträffar kriminalitet och kanske också detekterande.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22