Åsa Avdic: Jag ville inte ta reda på något, bara låta fantasin jobba

Apr 4th, 2017 | By | Category: 2017-04 apr, Artikel

Åsa Avdic— Nej, jag är inte Anna! Det säger Åsa Avdic som debuterat som spänningsförfattare med Isola, en dystopideckare vill hon kalla den. Anna Francis är huvudpersonen och bekanta har frågat om det är ett självporträtt. Så är det alltså inte.

Omslag till IsolaDetta är inte Åsas första bok. 2012 kom Rätt åt dig: så blir du en lyckad konsument. Inte så konstigt ämne eftersom hon har ett förflutet som reporter på radions Plånboken och TVs Plus. Förlaget ville att hon skulle skriva en faktabok till, om klimatångest, och hon hade börjat. Men det var såå tråkigt!

Sedan 11 års ålder
Redan som elvaåring hade hon läst Agatha Christies Tio små negerpojkar (som numera heter Så var de bara en) och fångats av intrigen med en liten grupp fast på en ö, ett kammarspel. Den tanken hade sedan dess legat i bakgrunden och hon funderade på olika varianter. Skulle man inte kunna vända den ut och in?

Efter flera års grubblande träffade hon en kväll kompisen Mats Strandberg (som var delaktig i serien Cirkeln och skrivit skräckromanen Färjan) och berättade om idén. Jo, bra idé, tyckte han men om det ska bli en bok så gäller bara för dig att sätta dig och skriva. Finns inga genvägar.

Så blev det. Och när skrivandet kom igång gick det ganska fort.

— Jag visste redan hur det skulle sluta, och det var nog bra för mig som nybörjare. Jag måste följa mitt schema för att det skulle funka. Nästan i alla fall, jag fick döda en och ta in en annan vid ett tillfälle.

Hon hade intrigen klar, men först en idé som hämtad från sällskapsspelet Cluedo med karaktärer i de olika rollerna, utan namn. Men det blev lite för kallt så hon började utveckla personerna.

Mest fantasi
Huvudpersonen Annas mormor Nour är den enda med lite drag av en verklig person, Åsas egen farmor. De övriga pusslades ihop av fantasier och drag av många olika kända och okända personer. Hon får ofta frågan om inte huvudpersonen är hon själv, men alls inte.

Det Sverige som skildras i boken är inte heller dagens Sverige, eller morgondagens, utan en framtidsskildring där historien sedan 1989 tagit en annan vändning. Sverige är ett protektorat i Vänskapsunionen, en slags diktatur utan ideologi. När hon började skriva var det inte självklart hur den världen skulle vara, t ex att de kunde ha internet. Hon ville kunna fantisera fritt.

— Jag ville inte reka. Som konsumentjournalist har jag alltid kollat, men nu ville jag styra helt själv, inte låta det vara journalistik. Fast det gick inte hela vägen, jag har mejlat DDR-museet i Berlin med frågor. Och jag är själv ett barn av Europa, svärfar stack från DDR och jag har rötter i Bosnien. Det är spännande vad diktaturer och förtryck gör med människor.

Hon tycker själv att boken blev lite profetisk. ”Alternativa fakta”, flyktingkris, manipulationer. Hon gillar intriger där man försöker förstå vem som lurar vem, där man söker sig fram som när man går med ficklampa i en mörk skog, men ser var man sätter fötterna men längre bort är allt svart.

— Min idé har jag ju haft länge, och när jag började tänka på den kunde ingen tro att det fria ordet skulle vara hotat.

— Efter att boken kom ut har jag förstått att man kan läsa den på flera olika sätt. Den skulle vara mot EU, handla om SVTs omorganisation, eller om östvärlden.

Omslag till The dying gameUte i USA
Den har precis kommit ut i USA med titeln The dying game. Där läser man den som en skildring av hoten mot demokratin.

— Jag fick frågan från det amerikanska förlaget som sade att Orwells 1984 nu är slutsåld i USA, och de undrade om det var OK att marknadsföra min bok som ”orwellian”.

Det är ju också en kärlekshistoria, både med huvudpersonen och med triangeln mormor Nour, dottern Siri och Anna, en stark kärlek men med svarta inslag, säger Åsa.

När manuset var klart skickade hon till flera förlag som blev intresserade, så hon kunde välja där hon fann en trygg förläggare. Så sommaren 2016 kom boken ut och hon blev helt hysterisk. Under två veckor måste hon upp klockan fem och kolla om det kommit recensioner. De flesta var fina.

Nu är boken såld till en massa länder. Och en ny är på gång. Hon vill fortsätta med samma huvudperson och se vad som händer sen och förklara en del som var oklart i Isola. Det är skönt med en sådan här framtidsskildring för hon har fria tyglar och kan bygga ut världen som hon vill. Kanske ska det bli lite positivare, i alla fall för huvudpersonen.

Som journalist är hon ju van att skriva, och konsumentboken var något liknande som jobbet. Men skönlitteratur? Hon har gått en skrivarkurs, för mammalediga, för längesedan (nu två barn i skolåldern), men det som lärt henne författande var läsande, för det har hon alltid gjort. Bra litteratur, bra böcker. Det höll henne också tillbaka länge för hon ville absolut inte skriva en dålig bok.

Det har hon inte gjort.

LEIF-RUNE STRANDELL

Läs recensionen

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22