Artur C. Clarke: Om nutiden och framtiden

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-3, Artikel

AV TORD WALLSTRÖM

Science fictionförfattaren Arthur C. Clarke, 80 år i december förra året, bor sedan 1950-talet i Colombo, Sri Lanka, där han startat ett centrum för avancerad vetenskap. Han är fortfarande i full vigör. Det som ställer honom i särklass i sin bransch är de remarkabla parallellerna mellan de framtidsvärldar han målat upp i sina böcker och den därpå följande utvecklingen inom teknik och rymdfart. Redan 1945 skrev Clarke t.ex. en artikel, där han i detalj beskrev ett system av jordsatelliter för sändning av radio och TV. Också specialister på radioteknik uttryckte då sin skepsis, men 20 år senare skickades den första kommunikationssatelliten upp.

Clarke har skrivit över 60 böcker. Mest känd blev han får filmen 2001, en rymdodyssé, som han gjorde i samarbete med Stanley Kubrick. Den blev också en berömd bok och han fortsatte berättelsen i 2010 Odyssey Two och 2061 Odyssey Three och har nu fullbordat den med 3001 The Final Odyssey,

År 1964, då han och Kubrick började planera 2001 hade de arbetsnamnet Hur solsystemet erövrades, berättar Clarke i en efterskrift till 3001. Rymdåldern var då knappt sju år gammal och ingen människa hade rest mer än hundra kilometer från hemplaneten. Man visste inte ens hur månens yta tedde sig på närmare håll: ”Man befarade att de första ord som uttalades av en astronaut då han landat på månen skulle vara ’Hjälp!’ då han försvann i ett talkliknande lager av måndamm”.

Optimist om rymdforskningen

Clarke var då alltför optimistisk när det gällde rymdens utforskning. I 2001 beskriver han väldiga rymdstationer, veritabla Hilton-hotell – i stället får vi fortfarande nöja oss med den gamla ryska Mir. Inte heller har vi ännu sänt någon expedition till Jupiter. Men, påpekar Clarke, på 1960-talet var rymdplanerna verkligen högtflygande – man förberedde permanenta baser på Månen och landningar på Mars före 1990. Av olika orsaker måste det amerikanska rymdprogrammet trappas ner, men i och med ”Stigfinnarens” landning på Mars inleddes en ny era i rymden och före år 2005 planeras förutom ytterligare tio expeditioner till Mars tre obemannade rymdfarkoster till Jupiters månar, en rymdsond till Pluto och dess måne Charon och upphämtandet av en bit av svansen på en komet vid namn Wild 2.

Försvunnen väckt till liv

I 2001 försvann en astronaut vid namn Frank Poole från rymdskeppet ”Discovery” och gled bort i rymden. I 3001 återfinns hans kropp och med hjälp av nya medicinska och elektrooptiska metoder väcker man utan svårigheter liv i honom. Då Frank acklimatiserar sig efter ett tusenårigt avbrott får Arthur C. Clarke tillfälle att dels kommentera det gångna årtusendet, dels redogöra för hur det nästa kan komma att te sig. Det sker i form av samtal mellan Frank och historikern Indra Wallace, som specialiserat sig på perioden 2000-50.

1900-talet kallas, får Frank bland annat veta, ”Tortyrens århundrade” och betraktas som den allra värsta perioden i mänsklighetens historia. Men 1900-talet markerar också övergången från barbari till civilisation.

– Vad vi finner ofattbart, säger Indra, är hur människor – ända in på det tidigare 2000-talet – lugnt accepterade beteenden som vi skulle betrakta som avskyvärda.

Och trodde på det mest sinnesförvirrade nonsens som vilken sunt tänkande människa utan vidare skulle ha avfärdat, Frank ber Indra om exempel och får det:

– Jag gjorde en del forskning och jag var förfärad över vad jag upptäckte. Visste du att i en del länder blev varje år tusentals småflickor ohyggligt stympade för att bevara sin jungfrudom? Många av dem dog, men myndigheterna vände ryggen till.

Frank håller med om att det var fruktansvärt men undrar vad hans regering kunde ha gjort åt det.

En hel del, säger Indra, om man verkligen hade velat. Men det skulle ha retat de människor som försåg er regering med olja och köpte era vapen, till exempel landminor som dödade och lemlästade civila i tusental.

Det möjligas konst?

Frank försöker försvara sin tid:

– Du förstår inte, Indra. Ofta hade vi inget val: vi kunde inte reformera hela världen.

Och var det inte någon som sa att ”politik är det möjligas konst”?

Indra svarar:

– Helt riktigt – det är därför bara andra klassens begåvningar ägnar sig åt politik. Genier gillar att utmana det omöjliga.

I sina samtal med den gamle filosofen Ted Kahn, som bor på Jupitermånen Ganymede (en av de himlakroppar som lämpar sig bäst för mänsklig bebyggelse) kommer Frank in på religion, som Khan betraktar som en sorts psykopatologi:

– Föreställ dig, säger Khan, att du är en intelligent utomjording, som bara är intresserad av verifierbara fakta. Du upptäcker en livsform som har delat upp sig i tusentals – nej vid det här laget miljoner – stamgrupper som har en ofattbar mängd av olika övertygelser om universums tillkomst och hur man skall bete sig i det. Även om många av dem har samma idéer, ja till och med när trossatserna överstämmer till 99 procent är den återstående procenten tillräcklig får att få dem att börja döda och tortera varandra får triviala detaljer i doktrinerna, fullständigt meningslösa för alla utan förstående.

Religioner är onda

Kahn har studerat inkvisitionen och hur kyrkan auktoriserade att tusentals hjälplösa kvinnor torterades tills de ”bekände” får att sedan brännas levande.

– Och de flesta av de andra religionerna, med ett fåtal hedervärda undantag, var precis lika onda som kristendomen. Till och med i ditt århundrade hölls små pojkar i kedjor och piskades tills de hade lärt sig hela volymer av gudfruktigt svammel utantill och berövades sin barndom och sin mandom för att bli munkar. Och det allra värsta är kanske hur uppenbara galningar i århundrade efter århundrade proklamerade att de. och endast de, hade fått budskap från Gud. Och hur de kunde samla hundratals, ibland miljoner, av proselyter beredda att kämpa till döden mot likaledes lurade anhängare aven mikroskopiskt annorlunda troslära.

Vad kommer då enligt Arthur C. Clarke att hända under nästa årtusende?

En del avgörande tekniska landvinningar har gjorts. Först och främst har man upptäckt en obegränsad och mycket billig energikälla, ”nollpunktsfältet”, som gjort alla nuvarande energikällor överflödiga (resultatet har blivit en ”värmekris”, som dock löstes genom att halva jordytan täcktes med reflektorer för att skicka solvärmen åter ut i rymden). Datorerna har naturligtvis utvecklats och blivit fullständigt oumbärliga och man kan stå i direkt kontakt med dem via en ”braincap” som man sätter på huvudet – den information man kan lagra är obegränsad. Varje människa har ett inopererat identitetschip och man presenterar sig genom att hålla handflatorna mot varandra varvid informationen överförs automatiskt.

Ring kring ekvatorn

Runt jordklotets ekvator har man byggt ”Star City”, en väldig ring i den geostationära banan på 36 000 meters höjd, förbunden med jordytan via fyra väldiga torn. En stor del av befolkningen bor där och all rymdtrafik sker därifrån eftersom gravitationen är mycket låg.

Månen och Mars är givetvis bebodda, liksom ett par av Jupiters månar, och det finns t.o.m. en forskningskoloni på Venus.

Inget av detta är rena hugskott. I en efterskrift redogör Clarke för bakgrunden. Till och med ”Star City” är fullt möjlig och Clarke tycks vara övertygad om att den kommer att ta form. Några försök med ”rymdhissar” har redan gjorts. Men vissa science fiction-uppfinningar tror han inte på – i varje fall har de inte förverkligats år 300l. I stället för att förflyttas molekylvis i en ”transporter”, som sker i Star Trek, måste människan fortfarande använda rymdskepp och rymdfärjor. Och Clarke utgår också från att Einstein hade rätt, då han hävdade att ingen signal (och inget föremål) kan ha en hastighet som överstiger ljusets. Detta begränsar givetvis människans livsrum i världsrymden avsevärt, och det innebär också en del kommunikationsproblem, det går t ex inte att ha normala telefonsamtal ens mellan Mars och Jorden, eftersom det tar hela 11 minuter för en radiosignal att gå den sträckan (”Stigfinnarens” lilla rymdbil kunde alltså inte alls styras som en vanlig modellbil).

Kött ett omöjligt livsmedel

Förtäring av kött upphörde redan i 2000-talets inledning:

– All föda upp djur för att – usch! – äta blev en ekonomisk omöjlighet, förklarar Indra. Jag vet inte hur många tunnland det behövdes för att föda en ko men åtminstone tiomänniskor kunde överleva på de växter den markytan producerade. Och förmodligen hundra med hydrofonisk teknik.

Men det som gjorde slut på hela den hemska affären var inte ekonomin, utan sjukdom. Det började först med nötboskap, spred sig sedan till andra köttdjur, en sorts virus, tror jag, som påverkade hjärnan och orsakade en särskilt ruskig död.

Fängelser – ”statsunderstödda pervertionsfabriker, där det kostade tio gånger en familjs normalinkomst för att hålla en enda fånge” – har också avskaffats. Man dömer i stället grova brottslingar till tidsbegränsad ”elektronisk kontroll”, då de berövas sin personlighet men kan fortsätta försörja sig med lämpliga arbeten.

I Arthur C. Clarkes framtidssamhälle har människornas förnuft segrat över vidskepelse och villfarelse. Den skräck för forskning och vetenskap, som hejdade fram stegen alltsedan Galilé i ställdes inför inkvisitionen och till dess svenska riksdagen vid 1900-talets slut beslutade stänga ett utmärkt fungerande kärnkraftverk, har för länge sedan upphört. Brottslighet förekommer, om än i ganska begränsad omfattning. Men krig är inte längre möjliga och nationalstaterna upplöstes redan i 2000-talets början – kan vi verkligen hoppas på det?

Religiös fanatism och villfarelse har också undanröjts, alla de gamla religionerna har råkat i vanrykte. Man har dock inte avskaffat Gud, bara gett honom ett annat namn (Deus eller ”Den Gamle”) eftersom man ändå behöver ett ord för begynnelsen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22