Arthur Conan Doyle – världsberömd författare och okänd skidlöpare

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1996-1, Artikel

Av ODD MAGNAR SYVERSEN

They still live for all that love them well

In a romantic chamber of the heart

In a nostalgic country of the mind

Where it is always 1895

Så skrev en av världens främsta Sherlock Holmesexperter, Vincent Starrett, en gång. En odödlig utsaga om odödliga gestalter.

En annan Holmesauktoritet – engelsmannen Philip Weller – lät 1992 publicera praktboken The Life and Times of Sherlock Holmes. 1995 kom boken i svensk översättning av Lef Fredén, under titeln Sherlock Holmes – Den odödlige detektiven. Boken innehåller en grundlig beskrivning av Sherlock Holmes, hans tid och värld, korta sammandrag av samtliga sextio berättelser om Holmes, en liten Conan Doylebiografi (skriven av Christopher Roden) med mera, med mera. Inte minst: verket är rakt igenom illustrerat i färg med bilder av gamla bokomslag, affischer och reklammaterial. Boken är en ren njutning, en glädje att bläddra i såväl för en gammal Holmesentusiast som för unga släktingar. Wellers bok, kompletterad med Ted Bergmans Sherlock Holmesbibliografi (1991) har gett Sverige en ypperlig vägvisare till 1895-landet.

Också danskarna har, tack vare Bjarne Nielsen, sin bibliografi . Tack vare samme Nielsen har de också ett utmärkt Sherlock Holmesmuseum.

Men när jag – som norrman – skall skriva något som har med Sir Arthur Conan Doyle att göra, blir jag inledningsvis tvungen att komma med några korta betraktelser om skidsport… Sammanhanget kommer att framgå.

”Jag hoppar över sportsidorna”

Jag tror att det var Arnulf Øverland som en gång sade: ”Den enda form av idrott jag bedriver, är att hoppa över sportsidorna i tidningarna.” Jag försöker göra detsamma och kan därför tänka: Så har jag i alla fall del gemensamt med Øverland.

Men det är inte så lätt. Särskilt inte på måndagar. Tidningarna är då så tätpackade med sportprestationer att även om man inte vill så kan man inte undgå att få i sig något av dem.

För tillfället är det särskilt de så kallade norska alpinisterna som är på tapeten. Äntligen har norrmännen fått till det i slalom och utförsåkning. I den alpina sporten. Detta har jag, om än motvilligt, förstått.

Jag har då och då funderat på om alla inbillar sig att schweizare och österrikare uppfann skidorna samtidigt med oss här uppe i norr och att skidsporten utvecklades samtidigt där och här, fast i två olika riktningar. Medan vi lärde oss att streta fram med skidor på flat mark använde schweizarna skidor för att ta sig ner längs bergssidorna. Jag vet inte vilket som är värst. Den norska varianten är gräsligt arbetsam medan den schweiziska är förenad med livsfara.

Då och då har jag också funderat på hur många som vet att de första skidorna i Schweiz kom från Norge.

I varje fall påstår Arthur Conan Doyle, skaparen av den briljante detektiven Sherlock Holmes, just detta. Att han var den som förde de första skidorna till Schweiz – och de var norska. Följ med, följ med …

Doyle adlades 1902

Arthur Conan Doyle, senare sir Arthur – han adlades 1902 – föddes 1859 i Edinburgh och dog 1930. Han var utbildad läkare men började skriva då patienterna uteblev, och upplevde att bli världsberömd för sitt författarskap innan han fyllt 40 år. Han skrev 21 romaner, ett otal noveller, böcker om boerkriget och första världskriget, tre mer eller mindre självbiografiska verk, dikter, tidningsartiklar, Han blev redan omkring 1880 fascinerad av spiritism och skrev elva böcker om detta ämne. Han fick sin världsberömmelse tack vare Sherlock Holmes, men själv satte han andra delar av sitt författarskap – de historiska romanerna – långt högre. Det var emellertid Holmes som skaffade honom pengar. Conan Doyle skrev sammanlagt 56 noveller och fyra romaner om Holmes och hans ledsagare doktor Watson.

Conan Doyles böcker trycktes i upplaga efter upplaga i England och USA, inklusive en mängd piratutgåvor. Snart kom också översättningarna, och det finns väl knappt ett språk i världen som åtminstone Sherlock Holmeshistorierna inte översatts till.

De flesta av Conan Doyles romaner och noveller blev tidigt översatta till norska och/eller danska. Också enstaka andra av hans verk har översatts till vårt språk, av den spiritiska dock bara lite.

Många av de tidiga engelskspråkiga utgåvorna är sällsynta och omsätts i dag till fantasiprister, i synnerhet i USA. Men att också en norsk version kan vara prisvärd visar en upplevelse jag haft. Den kanske mest berömda Holmesberättelsen är Baskervilles hund (på norska Hunden fra Baskerville). Jag råkade en gång nämna för en engelsk samlare att den norska förstautgåvan – som för övrigt gavs ut 1902, samma år som den första gången kom i England – hade precis samma dekor på bandet som den engelska. Mannen blev eld och lågor och krävde bevis, så jag skickade honom ett färgfoto av boken. Han bjöd per telefon 500 pund på direkten för den.

Jag tackade hövligt nej.

Ambivalent samlare

Jag har samlat på olika saker hela livet. På tändsticksaskar och brännvinsetiketter, på tidningar och böcker, för att jag hade glädje av det och för att denna glädje inte kostade mig något. Efter ett tag förstod jag att också andra samlade på samma saker och så fick tingen penningvärde eftersom flera traktade efter dem. Jag gav tio kronor, tror jag det var, för min Baskerville-hund, Och en man i London ville köpa den för sex tusen.

Det är sådant som gör att jag fått ett ambivalent förhållande till att samla böcker.

Men kunskapsbehovet, suget efter kunskap om böcker och författare och förlag och så vidare, och glädjen över att få reda på saker, den kan inte värdesättas i pengar. Mitt lilla sysslande med forskning är väl det som fått mig att fortsätta samla. Jag håller ut eftersom jag är nyfiken.

Fram till dags dato finns i Norge utgivet cirka 75 olika utgåvor av Conan Doyles böcker. I Danmark – så länge språkgemenskapen bestod – väl 130; alltså tillsammans runt 200 utgåvor som sålts i Norge. Många av dessa kan betraktas som ovanliga, ja, till och med sällsynta. Det exakta svenska antalet känner jag inte till, men det är troligtvis ännu större.

Så nog har man att leta efter. Man behöver egentligen inte samla på annat än norsk/danska eller svenska översättningar av Conan Doyle för att ha tillräckligt att göra.

Följetong att klippa ur

Den första norska översättning av ett Conan Doyle-verk var, så vitt jag kunnat utröna, De fyras tecken – den andra i raden av berättelser om Sherlock Holmes. Morgenbladet hade den som utklippsföljetong 1891 (romanen kom samma år i bokform i Sverige). Översättaren är okänd. Kort därefter trädde S. Juell Tønnesen och Iben Christensen till och översatte mer och 1893 kom de första Holmes-samlingarna på danska och därmed också till den norska marknaden – utgivna av Gyldendal. Det kom inalles nio band och är inte ovanliga häftade eller i privatbindningar. I originalband – dessa är för övrigt vackert dekorerade – måste de dock räknas som sällsynta och jag vet endast en skandinavisk samling som innehåller dem.

Mer om översättningarna: Aschehoug ärvde rättigheterna att ge ut Conan Doyle i Norge vid mitten av 1890-talet. Sedan kom de på löpande band – Det vita kompaniet. Sir Nigel, Baskervilles hund, novellerna om Sherlock Holmes och många flera. Aschehougs utgåvor är försedda med en upplysande text: ”Autoriseret oversættelse af Elisabeth Brochmann.”

Att översätta böcker som Det vita kompaniet och Sir Nigel är ingen lätt uppgift. Conan Doyle var mycket noga med att alla detaljer i dessa romaner från medeltiden skulle vara riktiga, allt från personernas klädsel till hästarnas remtyg, från beskrivningen av hur man hängde på sig svärdet till språket som människorna använde på den tiden. Därför är originalutgåvorna späckade med engelska ord och uttryck som i stort hör medeltiden till, uttryckssätt – som sedan lång tid inte brukas mer. Om man jämför exempelvis Sir Nigel med originalet förundras man över allt nitiskt arbete som måste ligga bakom.

Prästfru översatte

Översättaren Elisabeth Brochmann var prästfru. Hennes man Johannes Brochmann var sogneprest i Ullensvang i Hardanger. Mina undersökningar har hittills visat att frun inte var helt ensam om översättningarna från engelska, det var vaktiskt vad vi numera kallar ett team, bestående av prästen, hans fru och hennes far, militärläkaren Christen Smith, som översatte. Men alltså med fruns namn på titelbladet.

Förutom de romaner som kom i bokform hos Aschehoug, översatte Brochmanns också några arbeten som trycktes som följetonger i Verdens Gang. Bland annat romanen En duell, som aldrig kommit i bokform på norska.

Hur kommer det sig då att Brochmanns började översätta Conan Doyles verk? Jag kan visserligen inte bevisa det, men jag är rätt säker på att jag har svaret: De träffades 1892.

Arthur Conan Doyle var gift två gånger. Första hustrun hade dålig hälsa och detta var nog den största anledningen till att paret reste till Norge sommaren 1892. Tillsammans med dem var en annan, inte okänd engelsk författare, Jerome K. Jerome, och Conan Doyles syster, som Jerome vid den tiden gjorde sin kur.

Resan gick till Vestlandet. De besökte bland annat Bergen och de bodde en tid på Hotel Union i Norangsfjord på Sunnmøre, den gången ett hotell som var berömt ända ute i Europa. Hotellet är numera restaurerat och väl värt ett besök. Conan Doyles namnteckning finns i den gamla gästboken.

Under denna resa måste Doyle ha träffat paret Brochmann. God kontakt upprättades och avtal om översättningar träffades.

Dessvärre ligger det till så att Conan Doyles son Adrian omsatte faderns enorma arkiv, bestående av tusentals brev och en mängd manuskript, till reda pengar. Arkivet styckades och hamnade till största delen i händerna på rika och egocentriska amerikanska samlare. I varje fall är det inte längre tillgängligt. Det är en stor skam. En av Elisabeth Brochmanns efterlevande har berättat för mig att korrespondensen mellan henne och Doyle efterhand blev så omfattande att hennes man prästen faktiskt blev svartsjuk. I Norge har det inte gått att spåra Conan Doyles brev till Brochmann. Det enda jag hittills har hittat är ett korrekturavdrag på en av Doyles romaner, alltså ett engelskt original, med talrika rättningar av Doyles hand. En av mina goda vänner fick detta av en medlem av familjen Brochmann. Vart breven och allt det andra tagit vägen tycks ingen veta. Jag har emellertid fått löfte att gå igenom Aschehougs arkiv, så det är möjligt att jag med tiden kan komma längre i mitt detektivarbete.

Doyle fick norsk favoritstol

På ett foto av Conan Doyle, ofta återgivet i olika tidskrifter, sitter han i det som han stolt kallar sin Viking Chair. Det är en rikt utsirad stol: drakornamentik. Jag har lyckats få bekräftat att den stolen är en gåva från makarna Brochmann.

Märkligt nog skrev Conan Doyle själv ingenting om sin norska resa 1892. Annars skrev han mycket om sina resor. om inte annat så för tidningar och tidskrifter, Norgeresan berörs kortfattat i John Dickson Carrs Doyle-biografi från 1946, alltså skriven innan Adrian hunnit sälja faderns arkiv. Carr använde sig av arkivet, men han intresserade sig självklart inte lika mycket för Doyles förhållande till Norge som jag.

Om inte Conan Doyle skrev något om besöket i Norge så gjorde Jerome det. I månadsmagasinet The Idler, som Jerome gav ut i några år, finns en spökhistoria från Norge, Den påstås vara självupplevd – av Jerome och Conan Doyle. Under en fotvandring på fjället överraskades de av dåligt väder och måste ta skydd i en fäbodstuga. Mer skall jag inte avslöja, men jag arbetar just nu med att översätta The Woman of the Saeter, och det finns en möjlighet att den kan komma på norska i år.

I några av Holmes-historierna finns det hänvisningar till Norge. Holmes och Watson reser till exempel dit i slutet av Svarte Peter, utan att läsarna någonsin får veta vad de skulle göra i Norge. I övrigt omtalar Doyle The Royal Family of Scandinavia, något som lett till en oändlig diskussion om vilken kungafamilj han menar. Danskarna hävdar att det är det danska kungahuset, norrmän och svenskar håller naturligtvis på att det rör sig om Oscar II och hans familj. Denna diskussion kommer aldrig att ta slut och bra är det. Något skall man ju syssla med.

Den kanske intressantaste hänvisningen till Norge rör emellertid en upptäcktsfärd. Som bekant tog Conan Doyle livet av Holmes genom att låta Moriarty knuffa ner honom i Reichenbachfallet i Schweiz. Men läsarnas protester blev så många och så ihärdiga att Doyle måste låta Holmes återuppstå. Vi får då veta att Holmes alls inte drunknat, han spelade bara död – av bestämda orsaker. Under de år han varit borta från England hade han rest runt i utlandet, särskilt då i Tibet, förklädd till norske upptäcktsresanden Sigerson.

Dolda hyllningar

Jag tillåter mig, tills motsatsen är bevisad, att betrakta dessa hänvisningar till Norge som en lätt dold hälsning och hyllning från Doyle till sin norska översättare .

Conan Doyles hustru blev allt sämre och det visade sig att hon led av TBC. Därför reste paret till Schweiz 1894, med förhoppningen att hon skulle bli frisk där. Det blev hon aldrig utan dog ett par år senare.

I en lång artikel i The Strand Magazine 1894 berättar Doyle om hur han införde skidsporten i Schweiz och artikeln är illustrerad med en rad fotografier. Han hade blivit intresserad av skidåkning när han läste Nansens bok På skidor över Grönland, hade stiftat närmare bekantskap med dessa underliga plankor i Norge och därefter importerat flera par skidor – från Norge. Dessa tog han med till Schweiz. Tillsammans med två schweizare gjorde han en skidtur från Davos, över Furha-passet till Arosa, en färd på cirka 40 kilometer. När man läser beskrivningen av resan kan konstateras att det var ett regelrätt under att någon i den expeditionen överlevde. Men när de nådde Arosa möttes de av jublande människor.

”Jag är säker på”, skriver Conan Doyle, ”att inom några år har skidsporten blivit vanlig och till och med engelsmän kommer att strömma hit till alperna för att åka på skidor”. Och mannen fick ju rätt i det.

Trots min stora motvilja mot fysiska ansträngningar kan jag inte annat än berömma Conan Doyle för att ha lärt schweizarna att stå på skidor – norska skidor.

På turné i Skandinavien

Ett par brev som Conan Doyle skrev och skickade 1911, till en för mig okänd man (kuverten fattas och i breven står bara ”Dear Sir”) tyder på att Doyle var i Norge detta år, antagligen i samband med att hans bror gifte sig i Danmark. För övrigt är detta besök ganska okänt.

Däremot kom han till Skandinavien 1929. Han reste på något som väl kan kallas turné till de tre skandinaviska länderna samt Nederländerna och höll föredrag om spiritism. När han återkom till England efter den resan var han överansträngd. Han repade sig aldrig och dog året efter.

Han blev förstås omringad av journalister var han än visade sig och alla ville prata med honom om Sherlock Holmes. Men Doyle var inte alls intresserad att säga något om detektiven, han var innerligt trött på honom.

En av dem som retade sig mycket på den inställningen var Stein Riverton – Sven Elvestad. Han var stor beundrare och Conan Doyle och Sherlock Holmes var åtminstone delvis förebild för Asbjørn Krag. Den gode Riverton utnyttjade till och med Doyles idéer till sina egna romaner, och i boken Skjulte spor (Dolda spår på svenska) har Riverton gått så långt att det är på gränsen till plagiat. Skjulte spor är sydd över lästen till Doyles Cloombermysteriet (The Mystery of Cloomber, 1889, ingen Holmes-berättelse). I gengäld skrev Sven Elvestad en krönika iTidens Tegn kort efter Conan Doyles död: Conan Doyle og kriminalnovellens teknikk (på senare tid utgiven som häfte av den alltid närvarande sherlockianen Bjarne Nielsen). Det är en av de absolut bästa artiklar som skrivits om Doyles produktion, förutom att Elvestad var en av de första i världen som gjorde en analys av Sherlock Holmes. Men krönikan har givetvis aldrig översatts till engelska och är därför okänd i stora världen.

Utifrån indicier och de få bevis jag lyckats skrapa ihop törs jag påstå att Arthur Conan Doyle hade ett hjärtligt förhållande till Norge. Hans egna kunskaper i det norska språket var inte stora, man han måste ha förstått att Elisabeth Brochmanns för att inte tala om familjen Smith/Brochmann översättningar kanske var de bästa översättningar som gjorts av hans verk. Jag hoppas att det i sinom tid blir möjligt för mig att gräva fram mer källmaterial eftersom jag anser att förhållandet Conan Doyle-Norge är så viktigt att det bör väcka internationellt intresse.

Min utgångspunkt var att detta endast skulle bli en anmälan av Philip Wellers bok. Det blev mer. Jag önskar att en sådan bok hade existerat då jag för mer än fyrtio år sedan började intressera mig för kriminallitteratur i allmänhet och Sherlock Holmes/Conan Doyle i synnerhet. Med avund i blicken skådar jag mot grannlandet…

Läs Wellers bok, njut den!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22