Arkiv X: Serieframgång som kom att geniförklaras

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Artikel

AV HÅKAN ALMGREN

Den 19 maj 2002 visades det allra sista avsnittet av Arkiv X på amerikansk TV. I Sverige kunde vi se avsnitt i nystartade TV4+ under våren 2003.

Arkiv X var under sin glanstid något unikt och imponerande, en världssuccé som gav upphov till romaner, faktaböcker, serietidningar, musik, datorspel och en långfilm. Och upphovsmannen till Arkiv X, Chris Carter, blev tack vare TV-seriens väldiga framgång hyllad och omtalad i termer som gränsar till geniförklaring.

Hyllningsropen har sedan länge tystnat och Carter har i viss mån omvärderats, men utan honom skulle Arkiv X aldrig ha funnits och TV-tittarna skulle aldrig ha fått nöjet att följa FBI-agenterna Dana Scullys och Fox Mulders utredningar av det paranormala. Det må vara hur det vill med Carters genialitet, hans karriär är under alla omständigheter intressant. Han kom från ingenstans, arbetade sig upp och fick sin plats i solen.

För att ta det från absoluta början: Chris Carter föddes den 13 oktober 1956 i Belltower, en liten ort utanför Los Angeles, USA. Pappan var byggnadsarbetare, mamman hemmafru och de gav sina två söner, Chris och lillebror Craig, en sträng uppfostran. Främst pappa Carter inpräntade i de båda sönerna att hårt arbete var en oemotsäglig dygd och föregick själv med gott exempel.

När det gällde alkohol var föräldrarna mindre goda förebilder. De drack ofta och mycket och deras dryckesvanor övergick efterhand i alkoholism.

Chris utmärkte sig inte särskilt i skolan, Craig var däremot en studiebegåvning. Chris var mer intresserad av sport och amerikansk fotboll medan Craig läste. Han läste mycket – främst science fiction.

Trots deras kärva utgångspunkt, socialt och ekonomiskt, studerade bröderna vidare på universitet. Båda tog examen, Chris i journalistik, Craig i fysik.

J Craig blev sedermera biträdande professor i materiallära vid MIT (Massachusetts Institute of Technology).

Surfare och frilans

Chris Carter bedrev sina högre studier vid California State University i Long Beach och hade nära till havet. Kaliforniens kust är perfekt för den som önskar ställa sig på surfbrädan och rida fram på de gigantiska Stillahavsvågorna, för att sedan, likt de sälar och sjölejon som befolkar klipporna, lojt ta igen sig i solskenet. Carter utvecklade en djup passion för surfarens fria, sunda och sorglösa livsstil. Efter examen passade Carter därför på att förena sina två stora intressen, att skriva och att surfa, genom att frilansa för tidningen Surfing Magazine. Att resa runt till de olika surfarparadisen, intervjua surfarstjärnorna och själv testa de bästa surfarplatserna… Kunde man ha det bättre?

Frilansandet ledde efter en tid till redaktörskap, och Carter kunde glädja sig åt att årslönen nu hamnat ovanför existensminimum. Men en önskan om att få berätta om något annat än surfarens upplevelser och miljöer började pocka på. Efter att ha sett Steven Spielbergs och George Lucas film Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark, 1981) blev Carter så tagen att han fattade ett beslut: Det var för film och TV han ville skriva!

Under arbetet som redaktör för tidskriften lärde Carter känna en skribent som hade kontakter i film- och TV-branschen. Skribenten presenterade sin kusin, Dori Pierson, för Carter. Kusinen arbetade nämligen som manusförfattare.

Nu föll det sig så väl att Carter och Dori Pierson fattade tycke för varandra, och plötsligt hade Carter en partner som uppmuntrade och hjälpte honom med manusskrivandets teknik och principer. Carter skrev en rad manus parallellt med redaktörsjobbet, ivrigt påhejad av sin blivande hustru (Dori Pierson blev fru Carter 1987), och när han arbetat fram ett manus som var bra nog att visa för omvärlden, drog han nytta av sin partners kontakter och presenterade manuset i de rätta kretsarna.

Men utan något resultat.

Visst mått av talang

Carter gav inte tappt utan påbörjade ett nytt manus, en komedi, och när manuset var färdigt lät han det cirkulera bland TV-bolagens chefer. Så småningom landade manuset framför ögonen på en herre vid namn Jeffrey Katzenberg, chef för Walt Disney Productions. Han konstaterade att den där Chris Carter verkade ha ett visst mått av talang. Året var 1985 och Katzenberg såg till att Carter fick sin chans och lät honom skriva på kontrakt för Disney.

Tillvaron som surfarjournalist och redaktör var till ända. Plötsligt hade Carter ett eget kontor i Disneys lokaler, en egen sekreterare och en mer än fördubblad årslön.

Carters kontor låg i en korridor med åtskilliga dörrar, och bakom varje dörr satt en författare i färd med att uppfylla sitt kontrakt och framställa manus i Disneys aldrig sinande berättelsefabrik. Kontraktet som Carter undertecknat band honom att färdigställa tre söndagsmatinéer för TV, familjeorienterade historier i Disneys anda.

Under sin tid hos Disney lärde han sig mer om manusförfattandets konst, träffade andra författare, utbytte erfarenheter och fick allt bättre grepp om produktionsprocessen. Och när han presterat de tre söndagsmatinéerna leddes han utan omsvep och till sin stora förvåning ut från Disneys område. Tack för den här tiden. Kul att ha träffats. Hej då! Carter trodde att han aldrig mer skulle få arbeta i branschen. Hans karriär var slut innan den ens hunnit börja.

Men hans farhågor besannades inte. TV-bolaget NBC tog över hans talanger, och kort därpå var han tillbaka hos Disney igen. Nu som både författare och producent.

Erbjöds jobb som utvecklare

En nybliven chef på Twentieth Century Fox Television, Peter Roth, var på jakt efter färska talanger, som kunde ge bolaget en vitamininjektion. Han hade arbetat på Disney och kände till Carter och erbjöd honom ett jobb som utvecklare av TV-serier, Carter såg nu en chans att förverkliga den ide han burit på en längre tid och tackade ja. Idén var långt ifrån familjeorienterad och innebar ingen sång och dans i ett glatt färgspektrum. Idén var inspirerad av The Night Stalker, en kortlivad TV-serie från början av sjuttiotalet. Huvudperson i The Night Stalker är journalisten Carl Kolchack som äger en sällsynt förmåga att träffa på monster och paranormala fenomen under sitt arbete.

Carter frågade sig om det nu, år 1992, fanns något dylikt på amerikansk TV. Svaret var nej. Han ställde sig därför inför TV-bolagets chefer och presenterade sitt projekt, som skulle få titeln Arkiv X.

Arkiv X handlar, som de flesta säkert Vet, om två FBI-agenter, Fox Mulder och Dana Scully, som utreder fall med paranormala inslag. Mannen i agentduon, Mulder, står för viljan att tro på det övernaturliga medan kvinnan, Scully, står för vetenskaplig rationalitet. Båda är välutbildade, Mulder med en examen i psykologi och Scully med en dito i medicin. Deras arbete kretsar kring ett arkiv i källaren till FBI:s högkvarter ett arkiv där man förvarar olösta fall, ett arkiv med beteckningen ”X”.

I Carters manusutkast till ”pilotavsnittet”, det avsnitt som TV-bolagets ansvariga utgår ifrån när de avgör om det ska bli en TV-serie eller inte, utreder de två FBI-agenterna ett fall där man hittar döda kroppar under omständigheter som antyder utomjordisk inblandning. Utomjordingar? Nej, det lät inte som något för en stor publik. TV-bolagets chefer sa nej.

USA tror på utomjordingar

Om Carter varit ensam om att tro på idén, så hade Arkiv X aldrig blivit till. Men Peter Roth, mannen som rekryterat honom, ansåg att idén hade potential och arrangerade ett nytt möte med ledningen. Och under detta möte presenterade Carter en vetenskaplig undersökning som visade att tre procent av Amerikas befolkning var övertygade om att de varit i händerna på utomjordingar. Rimligtvis borde det finnas ett genuint intresse bland landets TV-tittare för den här typen av historier.

Argumentationen gick hem och Arkiv X fick grönt ljus. I och med detta började det riktigt hårda arbetet: Skådespelare, produktionspersonal och inspelningsplats skulle vaskas fram.

En ung talang vid namn David Duchovny blev Carters val till rollen som FBI-agenten Fox Mulder. Duchovny hade erfarenhet av såväl teater som film och TV; han hade gästspelat i Twin Peaks i rollen som Dennis Bryson, agent för DEA (Drog Enforcement Administration) med rätt att vara transvestit även under arbetstid. Som FBI-agenten Dana Scully ville Chris Carter ha Gillian Anderson. Men då sa cheferna stopp. Anderson saknade tillräcklig erfarenhet av TV-produktioner, hävdade de. Det var också en fråga om utseende. Hon gick inte i linje med chefernas syn på skönhet och erotisk dragningskraft.

Carter envisades. Gillian Anderson skulle ha rollen som Scully. Så var det bara. TV-bolagets chefer gav till slut med sig. Något de aldrig ångrat. Samspelet mellan Duchovny och Anderson har varit en betydande del i framgången för Arkiv X.

Jakten på inspelningsplats innebar i praktiken en jakt på skog, för en sådan var av central betydelse i Carters manus. En passande sådan fann man i trakten kring Vancouver, Kanada. Av naturliga skäl rekryterades inspelningstekniker och annan markpersonal från Vancouver, medan all efterproduktion (klippning, ljudmixning, digitala effekter, musik m.m.) skulle skötas av TV-personal i Los Angeles.

Chefer gillade piloten

Med alla bitarna på plats var det bara att börja inspelningen och när pilotavsnittet var färdigt visades det för TV-bolagets chefer. De tyckte om det de fick se.

Det kan vara intressant att notera att pilotavsnittets slutscen är inspirerad av Carters favoritfilm. En kostymklädd herre vandrar i gången mellan stora lagerhyllor och stannar till för att arkivera ett implantat av (sannolikt) utomjordiskt ursprung, resultatet av Mulders och Scullys utredning. Han lämnar lagret, stänger dörren efter sig, varpå dörrskylten avslöjar att han befinner sig inom Pentagons hemliga domäner. I Jakten på den försvunna skatten är det förbundsarken, laddad med Guds förgörande kraft, som packas ner i en spjällåda och förpassas till ett hemligt lager med likartade lådor.

Cheferna gillade Arkiv X så mycket att Carter och hans medarbetare fick förtroendet att spela in en hel säsong, det vill säga ytterligare tjugotre avsnitt, varpå inspelningen tog fart igen. Carter behöll Vancouver som inspelningsplats, ett beslut fattat utifrån kvalitetsskäl. I Los Angeles/Hollywood föds och dör TV-serier med en hastighet jämförbar med en bananflugas livscykel och därför har personalen alltid uppmärksamheten riktad mot något kommande projekt istället för det pågående. Denna attityd var främmande för personalen i Vancouver, de skulle alltid göra sitt bästa, resonerade Carter.

Kanada hade allt

Trakten kring Vancouver föreställde allt från arktiskt område till stäpplandskap under den första säsongen. Carters kvalitetstänkande ledde till ett gediget pendlingsavstånd, då efterproduktionen precis som tidigare stannade kvar i Los Angeles. I september 1993 hade Arkiv X premiär på amerikansk TV. Chris Carter hade inte sparat på krutet. Han och de andra manusförfattarna (Howard Gordon, James Wong och Glen Morgan m.fl.) bjöd på UFO-konspirationer, hämnd från andra sidan graven, en mordisk artificiell intelligens, telekinetiska krafter, religiösa helare och mycket annat. Och historierna framfördes med en kylslagen attityd som var något nytt på amerikansk TV.

Men någon tittarsuccé blev det inte. Efter ett par avsnitt förutspådde tidskriften Entertainment Weekly att Arkiv X inte skulle hålla sig kvar säsongen ut. Arkiv X var en uppenbar förlorare. Och tittarsiffrorna var inget att jubla över, mätt med amerikanska mått.

Cheferna på Twentieth Century Fox Television visade dock nåd. De ansåg att Arkiv X var välgjord och originell och de gav Chris Carter och hans nystartade produktionsbolag Ten Thirteen (månad och dag i Carters födelsedatum) i uppdrag att spela in ännu en säsong. Då dök ett oväntat problem upp.

Barnsbörden bekymmer

Gillian Anderson hade inlett ett förhållande med Clyde Klotz, som inledningsvis varit knuten till produktionen i Vancouver, och blivit gravid. Utan Gillian Anderson ingen Dana Scully, och det fanns inget utrymme för rollkaraktären att bli gravid.

Medan Carter och hans medarbetare försökte hitta en lösning dolde de hennes allt mer påtagliga tillstånd genom att klä henne i rymliga kläder och filma hennes scener ur gynnsamma kameravinklar.

– Okej, grabbar och tjejer, nu bryter vi här en stund. Gillian ska visst till att föda. Kan någon hämta några rena handdukar och koka vatten?

Ovanstående scenario var inget Carter ville utsätta sig för. När tiden för nedkomsten började närma sig hade han och hans medförfattare ett manus redo. Dana Scully blev sålunda bortförd – sannolikt av ett ufo. Och i samband med Scullys försvinnande fick manusförfattarna ytterligare en intrigtråd att spinna vidare på. Fox Mulders utredning av vad hans kollega egentligen utsatts för gav Arkiv X en känslomässigt engagerande dimension som lockade tittare.

Borta endast ett avsnitt

Carter verkar inte vara den ende som fått inpräntat i minnet att hårt arbete är en dygd: Trots förlösning med kejsarsnitt var Gillian tillbaka i produktionen efter bara ett avsnitts frånvaro. Och sjukhusscenerna i avsnittet där Dana Scully blir återfunnen, inledningsvis i koma, filmades på det sjukhus där Gillian Anderson återhämtade sig.

Den andra säsongen avslutas med ett skolexempel på en ”cliffhanger”. Fox Mulder blir instängd i en nedgrävd tågvagn, som är fylld med något som verkar vara fysiska bevis på utomjordisk närvaro. Mannen som i pilotavsnittet gömde det utomjordiska implantatet i det stora, superhemliga lagret inne på Pentagons område har nu etablerat sig som en av storskurkarna i UFO-konspirationen. Han ger sina män order att sätta vagnen i brand, fullt medveten om att Mulder befinner sig inuti. Ordern utförs, varpå lågorna slår upp ur den öppna vagnsluckan.

Är Mulder död?

Manuset till detta dramatiska avsnitt är skrivet av Carter. Men till sin hjälp har han haft ingen mindre än David Duchovny. Aktören Duchovny har en examen i litteraturvetenskap och innan han valde skådespelarbanan bar han på en dröm om att bli författare. Han skulle bidra med sin berättartalang vid ytterligare ett par tillfällen under Arkiv X livstid.

Reaktionerna på den andra säsongen blev gynnsamma. Tittarsiffrorna hade ökat, TV-serien förärades en Golden Globe för bästa dramaserie. Den amerikanska TV-världen hade med andra ord fått upp ögonen för Arkiv X och Chris Carter.

För Carters egen del innebar den andra säsongen hans debut som regissör. Han både skrev och regisserade avsnittet med titeln ”Duane Barry”, och detta gav blodad tand. Tio avsnitt under nio säsonger blev Carters totala regissörsgärning.

Inspirerad av kända namn

De inspirationskällor han uppgett när det gäller regi är inga okända förmågor: Alfred Hitchcock, Steven Spielberg och Stanley Kubrik. Rollen som regissör var befriande, ansåg Carter. Som regissör omvandlar man en färdig historia till bilder och slipper manusförfattarens ständiga ångest inför det tomma arket som måste fyllas med hållbar intrig och trovärdig dialog.

Den tredje säsongen inleddes med fortsättningen på andra säsongens clifthanger. Detta inledningsavsnitt uppnådde tittarsiffror på nära tjugo miljoner! Därmed etablerades en tradition: så gott som varje säsong avslutas med att någon av huvudpersonerna befinner sig i dödsfara samtidigt som bevisen på utomjordingarnas närvaro är precis inom räckhåll.

När tredje säsongen nått sitt slut var saken klar. Arkiv X hade blivit en dramaserie som följdes av den breda publiken. Man kan riktigt föreställa sig hur cheferna på Twentieth Century Fox Television med breda dollargrin turades om att dunka Carter i ryggen. Han var deras nya bästa kompis.

Chris Carter, David Duchovny och Gillian Anderson figurerade nu flitigt i massmedia. De hade blivit stjärnor, främst de båda skådespelarna. Skvallerpressen höll koll på deras privatliv och en del av fansen (de romantiskt lagda) spekulerade över om Fox Mulder och Dana Scully någon gång skulle få till det och bli ett kärlekspar. Ett rykte om att Duchovny och Anderson redan var ett par privat cirkulerade i samband med en serie bilder som spridits över Internet. På bilderna ligger de två tillsammans i en säng, i varandras armar och ganska avklädda. Bilderna var tagna åt tidskriften Rolling Stone där de publicerats 1995 tillsammans med en artikel om Arkiv X. På en del av bilderna finns även Carter med i sängen, där han passar på att visa ryamattan på bröstet, men dessa spreds inte i samma utsträckning.

Absolut ingen romantik

Ironiskt nog hade relationen mellan Duchovny och Anderson blivit allt annat än romantisk och Carter skulle bli tvungen att hantera det på något sätt. Det var ju inte så att han saknade arbetsuppgifter.

I egenskap av äkta kontrollmänniska hade Chris Carter näsan i det mesta som rörde Arkiv X. Till exempel hade TV-serien blivit mer än bara TV: Romaner baserade på karaktärerna i Arkiv X hade börjat ges ut. Den första i december 1994, Goblins (De osynliga, 1996) av Charles Grant, som är en mycket produktiv amerikansk skräckförfattare och antologiredaktör. Charles Grant skrev också den andra Whirlwind (Dödlig vind, 1996), som utgavs ett halvår senare. Sedan sa Carter stopp.

Charles Grant skrev nämligen sina historier intuitivt, han arbetade inte fram något detaljerat synopsis. Carter hade plötsligt ingen kontroll över det som skrevs.

Kontrollfreak och dygdemönster

Ajöss med Grant, in med Kevin J. Anderson. Denne kunde presentera ett detaljerat synopsis som Carter i sin tur kunde påverka eller rakt upp och ner godkänna. Kevin J. Andersons första Arkiv X-roman, Ground Zero (Nollpunkt, 1996) publicerades december 1995 och blev en smärre försäljningssuccé.

Kontrollmänniskan Carter bestämde också vilka journalister som skulle få intervjua skådespelarna – även om det bara var gästskådespelare. De journalister som uttalat sig negativt om Arkiv X tilläts inte komma i närheten av produktionen. Till och med försäljningen av T-tröjor och andra ”prylar” med Arkiv X-logotypen ville han styra. Han såg till att ha något att säga till om på alla nivåer inom produktionen, vilket ledde till en otrolig arbetsbelastning.

Om hårt arbete är en dygd, då strävade Carter sannerligen efter att bli ett dygdemönster.

Fortsättning följer i Chris Carter del II: En plats i solen … för en stund i nästa nummer av DAST Magazine.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22