Är Bolinder plagiatör? Genomgång av en samling recensioner

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

Av KJELL GERDIN

Hur står det till med litteraturkritiken i dagens Sverige? Frågan aktualiseras av en artikel jag läste i nr 3/1996 av JURY- tidskrift för deckarvänner. Där väljer Ulf Örnklo att ånyo publicera en artikel av Jean Bolinder, som ursprungligen infördes 1977. En kritik över deckarkritiker heter artikeln där Bolinder går till angrepp på den tidens kritikerkår, bl.a. vad gäller brist på öppenhet för nya grepp inom litteraturen och ”okvalificerade recensenters benägenhet att falla i farstun för vad skräp som helst”. Han är också kritisk mot de ”större morgontidningarnas” försummelser att befatta sig med ”landsortsförfattare”. Så var det för 20 år sedan, men hur är det i dag? Har kritikerkåren bättrat sig sedan dess? För att undersöka detta beslöt jag mig för att granska litteraturkritiken anno 1996. Och vad kunde vara lämpligare studieobjekt än Bolinders egen roman Grottan!

Parallellvärld

Så jag skaffade Grottan, läste den och fann en lysande roman om fångenskap i Livet. Först får vi följa realskolegossen J-A på utflykt på Omberg.

J-A är fången i sin feta kropp, sin sociala situation som son till en rik patron och sin oförlösta sexualitet. Utflykten (och flickan Vera Aginander) förlöser det senare men innebär ny fångenskap och ond bråd död i en grotta. Något märkligt inträffar dessförinnan – J-A upptäcker att han fått ett lacksigill i pannan. Ett oförklarligt tecken.

Romanens andra del utspelas i en parallellvärld. Det är ett rike vilket omges av berg med grottor. Huvudpersonen, forskaren Jia Submuloc slits mellan hustrun Fradi och en ung elev, Brida. Jia är fången i sin oförmåga att vilja. I ett långt avsnitt där antihjälten Jia velar och ältar, sätts läsarens sensibilitet på prov – det är ett suveränt spel med arketyper och symboler – inte minst märkligt är an en författare som är expert på an underhålla så totalt förtrycker denna förmåga. Resultatet blir att läsaren grips av en ohygglig klaustrofobi . Livet är en fångenskap ej bara för Jia utan för alla.

Så beger sig Brida in i en grotta med giftgas och Jia störtar efter och drivs in i berget där han bokstavligen sitter fast långa perioder. Han är som en insekt som via gängorna pressar sig in i en lampkupa. I detta avsnitt använder Bolinder hela sin förmåga att vrida åt spänningen – det är lika olidligt som förra delen av boken.

Grottkrypandet leder till upptäckten aven ny värld och denna värld blir snabbt våldtagen av människorna i Jias högre civilisation. Man fattar varför hans efternamn Submuloc bli Columbus om man vänder på det. Och Jia klarar inte att bara vetskapen om att det är hans upptäckt som förstört den nya världen. Han tar sitt liv.

Sista delen av romanen återför oss till texten om gossen J-A. Jag undrar om någon av recensenterna upptäckt att texten inte är identisk med den första. Nu får J-A inget gudomligt märke i pannan, i övrigt är hans situation lika hopplös.

Jag vill se del som en slags själavandring. Unga J-A dör i en grotta, föds ur en annan in i en parallell värld som Jia, och Jia tar sitt liv i en grotta för att återfödas som J-A.

Som självmördare återförs han till en olidlig tillvaro men nu med sämre odds än förra gången.

Det är en ohygglig bild av livet som evig fångenskap.

Något liknande har inte jag läst och jag måste beteckna den här romanen som en av de viktigaste svenska under hela 1900·talet.

13 recensioner

Fram till dags dato (8/1 -97) har jag funnit följande recensioner av Grottan: Sambindningen (nr 17/96), Nerikes Alle handa (NA), Östgöta Correspondenten (ÖC), Skånska Dagbladet (SkD), Norrköpings Tidningar (NT), Bohusläningen (Bl), Kvällsposten (KvP), Sydsvenska Dagbladet (SDS), Smålands-Tidningen (SmålT), DAST (nr 4/96), Lysekilsposten (LP), Strömstads Tidning (StrT), och Helsingborgs Dagblad (HD).

Det kan ha förekommit recensioner i fler tidningar, vilket jag i så fall beklagligtvis missat.

Recensioner kan i stort delas upp i mycket positiva och minst lika negativa. Positiva är Sambindningen (Bengt Källén), SkO (Jan Johansson), NA (Kerstin Larsson), ÖC (Bengt Lundberg), KvP (Crister Enander), DAST (John Wahlberg) och StrT (Kerstin Karlsson). Starkt negativa är BL (Johan Theorin), SDS (Jesper Högström), LP (sign. JAG) och HD (Maria Nyström). Ett mellanläge representeras av Bertil Reuterstrand (NT) som tycker att ”Det finns mycket att fundera över” och Kristin Johansson i SmålT som trots kritik tycker Grottan är en ”fascinerande berättelse”.

Mest negativ i sin kritik är Jesper Högström i SDS. Där anklagas Bolinder för att ha plagierat skotten Alasdair Grays Lanark! Grottan ger ”en kraftig flashback” till och är en ”version” av Lanark och frågan var om inte ”åtminstone ett exemplar” av Lanark ”hittat vägen till Jean Bolinders händer”. Det är en obehaglig beskyllning.

Drakskinn!

Genom ett bibliotek fick jag tag på Lanark – utgiven på Forums förlag. Redan fliktexten indikerar att det ej finns några likheter. Den börjar: ”I staden Unrhank lyser aldrig solen över onda och goda.

Många innevånare försvinner spårlöst eller drabbas av egendomliga sjukdomar. I denna mardrömsvärld lever den missanpassade antihjälten Lanark, och när hans hud förvandlas till drakskinn hamnar han på Institutet – för att botas eller förintas…”

Plagiat? Inte i något stycke och det bekräftar läsningen av boken. Vad Högström kan ha menat med sin beskyllning är höljt i dunkel. Jag skrev till Bolinder och undrade hur han såg på saken. Av hans svar framgår att han var deprimerad över vad han lyckte var en oerhörd anklagelse. Han hade varken sett, läst eller någonsin hört talas om Lanark.

Om det var på grund av detta eller ej vet jag inte men han skrev artikeln Skulle jag vara en plagiator?(SkD 10/12 -96). Där konstaterar han, som jag här, att böckerna inte alls är lika och slutar: ”Sydsvenskan har genom åren behandlat mina böcker juste. Därför framstår detta totalt ogrundade, orättvisa och förnedrande påhopp som obegripligt. Valde man en bok som nästan ingen läst eller hört talas om för att ingen skulle kunna märka hur ogrundad beskyllningen är?”

Crister Enander (KvP) menar att ”Jean Bolinder besitter den strindbergska förmågan och därtill modet att göra verkligt liv till dikt och låta en frustande fantasi fylla det mellanrum som förvandlar levande dikt till äkta och sann litteratur, Bolinder överrumplar alltid. Han hänför och rycker sina läsare med sig. /…/” Grottan är en mycket stark roman. Den lämnar ingen människa som älskar eller har älskat oberörd; den lämnar ingen läsare med ett aktivt känsloliv i fred. Djupt borrar den sig in i nervsystemet och vacker dessutom många egna funderingar till liv där de kanske legat på lur och slumrat.”

Jan Johansson (SkD) är lika positiv. Slutklämmen: ”Som hos C G Jung tar sig reminiscenserna uttryck i symboler, både religiösa och andra Symboler som uttrycker de existensiella ramar, inom vilket livet ryms. Jean Bolinder tar sig dock friheten att spränga dem och med arketypernas hjälp skapar han ett psykologiskt läggspel som är både spännande och fascinerande.” Kerstin Larsson (StrT) påpekar: ”Grottan är ingen bok för sträckläsaren, i stort sett varje kapitel ger något att fundera över och ibland smyger sig vanvettet fram: Vem handlar det om, är det mitt eget psyke som författaren vänder ut och in på?”

Kanske har somliga recensenter försökt sträckläsa boken och misslyckats, precis som Kerstin Karlsson menar. Signaturen JAG [LP] finner berättelsen ”direkt tråkig. Vad gäller kärlekshistorien med Brida, om det är en sådan, är möjligen avsikten att läsaren ska finna den frustrerande.”

Bolinder får det grötmyndiga rådet: ”byt genre igen”. Även Johan Theorin (BL) beklagar genrebytet: ”Tidigare har sinnrika mordgåtor, spännande detaljer och fascinerande bifigurer gjort romanerna läsvärda, men i Grottan finns inget sådant.”

Baksidestexten!

Maria Nyström (HD) ”anar oråd” ”redan” när hon läser baksidestexten (!) eftersom den ”undviker konsekvent att berätta vad boken handlar om”. Och i avslutningen är hon lika förnumstig som JAG: ”Författaren borde ha tagit sig en funderare både en och två gånger över vad han egentligen vill säga innan han skrev”. Måhända är det genreförväntningarna som retat dessa negativa kritiker. En gång deckarförfattare alltid deckarförfattare.

Mer skrämmande är att en sådan här mångfacetterad och personlig bok får så få kvalificerade bedömare. Ingen av Stockholms- eller Göteborgstidningarna har brytt sig om att skriva – och vissa av de halvstora tidningarna har satt boken i händerna på okända recensenter som knappast fattat vad den handlar om. Så är den litterära situationen i Sverige i dag – det är hemskt.

Positivt på BTJ

En intressant detalj är att Bolinder delvis räddas av en kunnig bedömare på Bibliotekstjänst, Bengt Källén skriver bl.a. att ”Läsaren fascineras av författarens lek med tid och rum och hans skildring av universella manliga problem och som alltid är språket spänstigt.” Med tanke på att den polemiske Bolinder starkt kritiserat BTJ:s bedömning av hans berömda Dödisgropen (1990) bör han nu känna sig kompenserad. Sant är att BTJ:s lektörsomdömen är oerhört viktiga för författarna.

Slutligen tycker jag mig spåra ett uttalande om den allmänna bedömningen av Grottan (eller nästan uteblivna bedömningen) i en av Bolinders kolumner i SkD, trots att denna i stort handlar om teater: ”Den exklusiva teatern dör medan dumheten frodas” (26/11 -96 ). Bolinder skriver där: ”Kanske är det den gamla medelklassen med piano och kulturella anspråk som dött ut. En god men smal författare kan inte längre räkna på att människorna hittar böckerna i en välsorterad bokhandel och köper dem för att få en kick av en författare som tilltalar just dem. Nej, i dag fungerar det inte så. Bokklubbarna väljer böcker åt läsare och även bokhandeln gör det. /…/ Dessutom är det bara några få stora tidningar vars recensioner räknas.

Dessa makthavare kan göra som de vill, tiga ihjäl en bok, grymt förtala den, antyda att författaren är näst intill kriminell eller bara i största allmänhet skriva ner boken. /…/ Skriv en genial bok och ge ut den ! Om den inte passar i bokklubbarnas mall eller om inte författaren vill sälja sig och anpassa sig till storförtagen kommer boken ej att existera annat än som en kuriositet i någon lista över årets utgivning.”

Vilka chanser finns det för en udda bok att bli riktigt bedömd i dagens litterära Sverige? Har en smal roman någon chans att bli erkänd?

Litteraturens viktigaste uppgift är att erövra nya områden, vandra egensinniga stigar in i ingen mans land. I dagens Sverige möts just de djärva, icke marknadsanpassade och ej utslätade böckerna med misstro och okunnighet. Behandlingen av Grottan är ett skrämmande exempel på detta!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22