APROPÅ MALDORORS SÅNGER

Feb 2nd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

När författaren André Gide läste sjätte sången i Maldorors sånger av Isidore Ducasse. Le Comte de Lautréamont (1846-1870) skämdes han över det han själv skrivit. Han blev upphetsad på gränsen till delirium. Det hade förmodligen både sina litterära skäl och sexuella orsaker.

Maldorors sånger, utgivna under pseudonymen Greve Lautreamont, författades av en man som bara blev 24 år, en ung man som vi vet ganska så litet om. Länge fanns det inte ens ett porträtt av honom.

Man kan förstå att detta har drivit litteraturvetarna i Frankrike till desperationens brant eftersom de i stort tvingats hålla sig till de texter som författaren lämnat efter sig. För litteraturvetare är det nämligen ofta det sekundära och det tertiära eller rent av det kvartära och inte det primära som är väsentligt.

Maldorors sånger kom ut 1869 och “upptäcktes” en bit in på 1900-talet av surrealisterna. Sångerna kom ut i sin helhet på Cavefors förlag 1972 i en lysande svensk version av Carl-Henning Wijkmark. Tryckt i totalt 950 exemplar plus en numrerad bibliofilupplaga om 50 exemplar.

Jag ringde den 30 november år 2001 upp Bo Cavefors och frågade honom om det blev någon ny upplaga. Det blev det inte, men folkupplagans 950 exemplar såldes slut omedelbart. I dag tror Cavefors inte att det skulle gå att ge ut en likadan bok med framgång. Varför tar jag upp detta? Jo, när jag nu på äldre dar läser om Maldorors sånger, så upptäcker jag att detta är en thriller som både fantasyläsare och science fictionentusiaster borde kunna uppskatta – det vill säga: under förutsättning att de inte är alltför fixerade vid formulabunden main-stream. Och även de som uppskattar subtila skräckhistorier borde finna tillräcklig rysning i detta magnifika verk, trots att det liksom exempelvis Johannes uppenbarelser och Sture Lönnerstrands Där eller Chestertons Mannen som var torsdag står i en alldeles särskild klass för sig. Till detta kommer att Maldorors sånger har kommit i en ny översättning.

Men låt mig komma till pudelns kärna. Maldorors sånger har bland landets snart 9 miljoner invånare naturligtvis tusentals potentiella läsare. Men de kommer troligen aldrig att upptäcka boken. Dels därför att de flesta läsare tycks vara som en fårskock som låter sig ledas av det som för stunden är inne att läsa och dels för att massmedia nästan bara ägnar kändisar och bästsäljare uppmärksamhet. Det gäller dagstidningar, radio och TV.

Det är ont om kulturprofiler som ställer sig upp och drar en lans för det upptäcktsläsande upptäcktsläsandet. Få, om ens några, tycks vara intresserade av att propagera för det individuella fyndläsandet. När folk blint rusar till bibliotek och boklådor för att låna/köpa en bok av den senaste nobelpristagaren i litteratur, vars böcker samlat damm i bibliotekens bokhyllor i åratal, så visar, det mycket klart att en stor del av den läsande allmänheten är en ganska så lättledd och auktoritetsbunden grupp.

Behöver det verkligen vara så? Njet och åter njet! Om man nu verkligen ska leda folk i viss riktning, så led dem för Guds skull till att fatta egna beslut! Led medmänniskorna till biblioteken och lär dem att fynda på egen hand, lämna juryuppdraget i Augustjuryn och predika det självständiga läsandet! Detta är en för okreativa, ekonomiskt beroende kulturbyråkrater mycket obekväm kulturpolitisk ståndpunkt och i det rådande klimatet totalt inkorrekt. Samtidigt är det en synpunkt som förtjänar att saluföras även om den har mycket svårt att göra sig hörd i den kakofoni av kändisfixering och bästsäljarkommersialism som präglar vårt hemska, inhemska och folkhemska kulturliv. Här har också de tusentals läsare som trots allt redan funnit de vises sten en uppgift att fylla.

Nu har Maldorors sånger kommit i en nyöversättning på Alastor Press i Malmö. Det kan finnas skäl att fråga sig om det verkligen behövs en helt ny översättning. Carl-Henning Wijkmarks tolkning känns alltjämt fräsch. Det kan här också vara på sin plats att citera Wijkmarks funderingar över “ett språkhistoriskt fenomen som man ofta har anledning att fundera över när man översätter” Ducasse: “Det franska 1800-talet ligger ofantligt mycket närmare vår nutid än det svenska. Med Lautréamont, men inte med Viktor Rydberg, kommunicerar vi på ett gemensamt semantiskt sätt, vilket naturligtvis också har att göra med att den poetiska utvecklingen i så hög grad gått Lautrémonts väg.”

Wijkmark konstaterade 1972 att forskningen “på de hundra år som gått inte på en enda väsentlig punkt” har “kunnat skingra dunklet kring denna korta, ensamma och liksom utplanade levnad.” Men fem år senare, 1977, skingrades dunklet på en väsentlig punkt. Man fann fotografiet till höger. På baksidan kunde man läsa orden: Isidore Ducaste. Det är som om både Maldoror och Maldorors upphovsman fick ett ansikte. Det kanske var synd, för revan i Mayas slöja avslöjar obarmhärtigt en vanlig ung man, klädd enligt tidens sed och iförd opressade byxor; en vem-som-helst från den andra halvan av 1800-talet och inte någon romantisk vagabond eller sjabbig särling. Fyndet av ett fotografi rättfärdigar ingen nytolkning. Möjligen rättfärdigas den av förlagets anspänning att ge ut en komplett Isidore Dueasse, där inte bara Maldorors sånger utan också prosadiktningens poesier ingår. Lautrtéamont i Elias Wraaks version är heltäckande. Det handlar om Isidore Ducasses samlade verk på 215 sidor. Att låta en och samma person översätta alltsammans är en riktig tanke.Den nya utgåvan av Maldoror är också signifikant i ett annat avseende. Inom loppet av några år har företrädesvis unga människor startat egna förlag som påtagligt höjt sig över fanzinens nivå.

När de första sf-fanzinen började all ges ut på 1950-talet hade man i stort sett redan glömt bort att tonåringar på 1920-talet tillverkade sin egen geléartade hektografimassa på vilken de så gott det nu gick mångfaldigade sina alster. Nu på 2000-talet kan med den nya tekniken; datorer, print-on-demand, internet, e-post, redigeringsprogram etc. drömmen om det egna förlaget förverkligas. Ola Svensson på Alastor Press berättar att man tänker ge ut Arthur Rimbauds samlade verk. Den tid tycks vara förbi då slumpartat översatta delar av viktiga författares verk pytsas ut lite här och där och hur som helst i svåråtkomliga tidskrifter och antologier. Redan det en händelse att notera. Och det är de nya små förlagen som utgör spjutspetsen. Att översätta Maldorors sånger är enormt. Personligen tycker jag nog att Wijkmarks version har bättre svenskt flyt. Det kan dock vara en vanemässig fördom. På detta uppslag kan Du jämföra de båda översättarnas vedermödor.

BERTIL FALK

UR MALDORORS SÅNGER
(Carl-Henning Wijkmark, 1972)

I ödsliga trakter på landet ser man i månskenet nära havet, där man står försjunken i bittra tankar, hur allting antar gulaktiga, obestämda och fantastiska former. Skuggan från träden rör sig än snabbt än långsamt, närmar sig och drar sig tillbaka i växlande former, trycker sig platt mot marken. En gång i tiden, då jag bars fram på ungdomens vingar, väckte detta en drömlik stämning hos mig, föreföll mig sällsamt; nu är jag van vid det. Vinden kvider fram sina smäktande toner genom lövverket, och ugglan sjunger sin dystra klagosång som får håren att resa sig på dem som hör den. Då blir hundarna utom sig och spränger sina kedjor och ger sig i väg från bondgårdar långt borta: de rusar omkring över fälten, drabbade av vanvett. Plötsligt hejdar de sig och tittar åt alla håll med otyglad ängslan och brinnande blickar; och på samma sätt som elefanterna i öknen innan de dör kastar en sista blick mot himlen och förtvivlat lyfter sina snablar men låter öronen hänga, låter också hundarna öronen hänga, lyfter på huvudet …..

UR MALDORORS SÅNGER
(Elias Wraaks, 2001)
Nära havet, på den otillgängliga landsbygden, ser man när man försjunkit i bittra tankar hur alla ting blir till gulaktiga skepnader i månljuset, otydliga och fantastiska. Trädens skuggor, än snabba, än långsamma, flyr, jagar, och återvänder i skiftande gestalter, tunnas ut och håller sig nära marken. Förr, när jag svävade på ungdomens vingar, fick det mig att drömma och verkade främmande för mig; nu är jag van vid det. Vinden jämrar sig i smäktande toner genom lövverken, och ugglan mässar sin djupa klagosång, som får nackhåren att resa sig på de som hör den. Då drivs hundarna från vettet, spränger sina kedjor och flyr från avlägsna bondgårdar; galna springer de fram och tillbaka över bygden. Plötsligt stannar de, stirrar i alla riktningar med ögon som lyser av våldsam olust, och, likt elefanter som i öknen skadar upp mot himlen en sista gång och innan de dör i desperation höjer snabeln och faller tillbaka öronen, så fäller hundarna sina öron bakåt, lyfter huvudena, blåser upp sina fruktansvärda strupar och börjar att skälla, den ena efter den andra, än likt ett barn som gråter av hunger …



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22