Ännu mer om McBain: Vad är en pocketbok? Vad heter Squadroom?

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2003-4, Artikel

McBain och kioskpocket

Av John-Henri Holmberg

DAST:s redovisning av McBains författarskap, skriven av Ted Bergman, har uppskattats av läsarna, men också gett upphov till nya funderingar om pocketepoken på 1950-talet och om översättares mödor med titlar och lokaler.

McBains första tid som utgiven i Sverige är intressant, men i vissa delar är berättelsen om epoken lite missvisande. I Sverige etablerades så småningom en rad pocketserier, t.ex. Jaguarböckerna hos Wennerbergs, Zebra, Aldus, Delfin hos Bonniers, Pan hos Norstedts och – på senare år Månpocket. Här, liksom i USA, distribuerades pocketböckerna genom samma kanaler som tidningar och tidskrifter och nådde därmed aldrig bokhandeln eller tidningarnas kultursidor. Den genomsnittliga pocketromanen låg ännu på en låg litterär nivå. Genren fick ett dåligt kvalitetsrykte och sammanfattades snart under den negativa beteckningen kiosklitteratur, I USA liksom i England var alla pocketböcker till en början omtryck av titlar som tidigare utkommit inbundna, med det främsta undantaget av enstaka originalantologier där redaktörerna samlade noveller ur tidskrifter. Först vid början av 1950-talet etablerades i USA pocketförlag med originalutgivning (Fawcetts serie Gold Medal, startad 1949; Ballantine Books, 1952; Ace Books 1953). Det är när man kommer till Sverige det blir riktigt intressant. Till och med Nationalencyklopedin hävdar att ”till Norden kom pocketboken inte förrän 1957”, när Bonniers startade serierna Aldus och Delfin.

Påståendet är häpnadsväckande. Wennerbergs förlag startade 1951 Jaguarböckerna; B. Wahlströms förlag startade 1952 pocketserien ”Manhattan-böckerna”. Till och med Bonniers var så att säga tre år snabbare än Bonniers genom att 1954 starta Zebra-böckerna. Men uppdelningen i populär- respektive finkultur är i Sverige så benhård att inte ens samma utgivningsformat får lov att ha samma namn inom båda fälten.

Det intressanta är hur som helst att där pocketboken i ursprungsländerna först efter femton år övergick från att trycka om inbundna böcker till lågpris var utvecklingen i Sverige den omvända: hit kom pocketboken som originalutgivningsform, varefter den först i och med Aldus och Delfin i högre utsträckning blev ett omtrycksformat.

Inte heller Ted Bergmans väl svepande formulering ”Den genomsnittliga pocketromanen låg ännu på en låg litterär nivå” är riktigt sann, medan det däremot är alldeles rätt att ”Genren fick ett dåligt kvalitetsrykte och sammanfattades snart under den negativa beteckningen kiosklitteratur”.

Äpplen och päron

Men lägg märke till att det är två olika saker det handlar om här.

När det gäller den ”låga litterära nivån” kan det kanske vara värt att notera att Wennerbergs och Wahlströms i sina pocketserier under femtiotalet publicerade inte bara Evan Hunter och Ed McBain utan bland många andra också författare som John D. MacDonald, Donald Hamilton, Peter Cheney, Fredric Brown, Wilson Tucker och Poul Anderson. Bland översättarna märks till exempel Ria Wägner, Börje Crona, Björn Nyberg.

Jag kan inte se att vare sig författarna eller översättarna inte precis lika gärna skulle kunnat förekomma i de inbundna bokserier som samtidigt utgavs i landet. För all del fanns naturligtvis dåliga böcker, dåliga översättningar och ibland båda (Pingvinförlaget i Göteborg presterade med sina pocketserier under senare hälften av 50-talet många av de värsta böcker som utgivits i Sverige. Men usla, illa översatta och grovt förkortade böcker har alltid också utgivits inbundna på stora förlag.)

Utanverket blev skillnaden

Vad det handlade om var uteslutande utanverk. Eftersom pocketutgivarna på femtiotalet inte begagnade bokhandeln som distributionskanal, utan tidningsförsäljningsställena, spred sig den bisarra fiktionen att böckernas innehåll med automatik var sämre än det man hittade i ”riktiga”, inbundna böcker – ungefär analogt med hur många svenska kulturskribenter i början av 80-talet fick för sig att det fanns någon kvalitetsskillnad mellan ”videofilm” och ”biograffilm”, som om de filmer som utgavs i videoformat skulle vara specialgjorda för den spridningsformen och aldrig ha visats på bio. Här snubblar också Ted Bergman på orden och använder i den ovan citerade meningen begreppet ”genren” om originalpocketböckerna. Men någon genre är det ju på inget sätt.

Under femtiotalet utgavs tvärtom verk ur de flesta olika genrer i originalpocket: deckare, thrillers, vilda västern, krigsskildringar, science fiction, romantik. Det enda som förenade dem var formatet, den låga prissättningen och distributionen.

Och jag misstänker att det var just de faktorerna som gjorde att originalpocketboken blev så föraktlig att den inte ens fyrtio år senare av Nationalencyklopedin kallas pocketbok.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22