Ännu ingen boom för deckare i Brasilien

Jun 13th, 2014 | By | Category: 2014-06 juni, Artikel

I dagarna är världens sportintresserade inriktade mot Brasilien och fotbolls-VM. Dast ägnar sig inte åt sportlitteratur i någon större utsträckning, men deckarläget i Brasilien kan väl passa just nu. Och fortsatt aktuellt på årets Bokmässa.

Av RICHARD BEER

Fast spansktalande Latinamerika egentligen inte har någon deckartradition finns här otaliga romaner om brott som ett slags förlängning av regionens så kallade ”El Boom”. Denna litterära ådra lanserade redan på 1960-talet begreppet magisk realism, med Nobelpristagaren Gabriel Gárcia Marquez som dess främste företrädare. Brasilien däremot har länge kämpat i motvind båda vad gäller originella deckare och universella författare. Nu börjar det vända.

Omslag till Osaliga dödaPaco Ignacio Taibo IIInte minst Mexiko utmärker sig för en rad romaner i noir-stil med stark samhällskritik, där inslagen av experimentell prosa är frekventa och handlingen hela tiden pendlar mellan kall verklighet och glödande fantasi. 2006 utkom på svenska Osaliga döda (Ordfront) av den mest kände mexikanske deckarskribenten, Paco Ignacio Taibo (bild tv). Han skrev boken i tandem med gerillaledaren subcomandante Marcos (vartannat kapitel vardera enligt en i förväg utarbetad synopsis)!

Brasilien, mer än halva Sydamerikas befolkning, har delvis en separat litterär tradition beroende på portugisiskan. Vad som dock är gemensamt med de mindre hispaniska länderna, är att deckare – och thrillers – ännu tillhör periferin. Helt enkelt därför att landets mest begåvade (och intellektuellt snobbiga) författare i allmänhet ser ned på deckare som varande ”kiosklitteratur”. Brasilien saknar exempelvis en deckarakademi samt ett årligen utdelat pris för bästa kriminalroman eller bästa debutant i genren.

Deckare i historisk femtiotalsmiljö
Omslag till AgostoRubem FonsecaUnder tidigare decennier har dock det våldsamma sambalandet disponerat en gigant i noir-landskapet: Rubem Fonseca (bild tv), som nu publicerar ytterst sparsamt på grund av hög ålder. 1990 utkom hans Agosto (Augusti) som är en deckare i historisk femtiotalsmiljö och helt enkelt en lysande, tät politisk roman. På svenska finns Den stora konsten som han skrev på tidiga 80-talet, tidstypisk Rio-noir som knappast känns politiskt korrekt idag och retade gallfeber på militärregimen då. Fonseca är något av ett radikalt undantag. Brasilianare köper och läser fortfarande flitigt Agatha Christie och George Simenons lågtonade kommissarie Maigret, det vill säga böcker mestadels skrivna före andra världskriget. Dessa är förebilderna.

Omslag till-Den stora konstenLandets mest populäre deckarförfattare just nu, med nio publicerade romaner sedan 90-talet, heter Luiz Alfredo Garcia-Rosa (bild th) och är en sympatisk, pensionerad psykologiprofessor och tillika psykoterapeut. Hans återkommande hjälte är en fumlig, hederlig poliskommissarie vid namn Espinosa. Miljön är Copacabana, med sina kvarterstraditioner. Det är småmysigt, inte mer.

Luiz Alfreda Garcia-RozaEleganta pusseldeckare fast i mer modern utformning fortsätter att attrahera brasilianarna. Paulo Levy, en författare i yngre generation och lite dandy, som har blivit mycket omtyckt av både publik och medier efter bara två publicerade polisromaner, tillhör den skolan.

Nya djärva författare
Därför är det uppfriskande att konstatera ett ungt nytillskott som nu kan få brasilianarna att sluka mer originell spänningslitteratur av kvalitet. Det handlar om den tjugofyraårige advokaten Raphael Raphael MontesMontes (bild tv) som redan hunnit publicera två romaner, båda mycket uppmärksammade. Debutromanen Suicidas (”självmördare”) vann två vanliga litterära priser mellan 2012 och 2013. Den handlar om ett gäng studenter ur den övre medelklassen som begår självmord genom rysk roulett. Varför? Ett år efter den tragiska händelsen får polisen nya ledtrådar, i form av anteckningar som en av självmördarna kvarlämnat. Mästerlig intrig och upplösning.

Omslag till SuicidasI början av året släpptes den andra romanen, Dias perfeitos (”Perfekta dagar”). Det är historien om en psykopat som blir förälskad i en ung kvinna, men känslorna är inte ömsesidiga. Han kidnappar henne och försöker övertyga offret om att det han gör är rätt. Intrigen är full av oväntade vändingar och kanske ännu vassare än i Suicidas. Att jämföras med Gone Girl av Gillian Flynn. Den amerikanske författaren Scott Turow (med bestsellern Presumed Innocent om försvarsadvokatsvärlden från sena 80-talet) har träffat och läst Raphael Montes och siar om sin unge kollega: ”Han kommer att ruska om den brasilianska deckartraditionen och bli ett världsnamn”. Montes är ett namn som svenska förläggare alltså borde börja slåss om!

Omslag till Med blod i skäggetVi ska avsluta den här snabba genomgången av brasiliansk kriminallitteratur med en författare som egentligen inte skriver deckare utan bara är ett av Brasilien största skönlitterära namn idag, trettiofemårige Daniel Galera. Det finns en direkt anledning till att vi tar med honom: i augusti kommer hans Med blod i skägget (Norstedts, översättning av Örjan Sjögren, originaltitel Barba ensopada de sangue) och det är nämligen en rasande spännande berättelse om en ung simlärare som i ett försök att hitta sin identitet och sin väg i livet efter att hans pappa kallt begått självmord, inleder en undersökning om hur hans våldsamme farfar dog. Denne mördades långt tidigare av invånarna i en liten badort. I ett mer komprimerat format ger oss Galera samma känsla av att komma dagens Brasilien inpå livet som Jonathan Franzen gör med USA i romanen Freedom. Daniel Galera kommer till Bokmässan i Göteborg 25–28 september, som i år har Brasilien som officiellt tema.

Daniel Galera

Daniel Galera. Foto Renato Parada

_________________
Omslag till NiemeyerfaktornRichard Beer är journalist och författare, bosatt i Rio de Janeiro, just nu aktuell med thrillern Niemeyerfaktorn under författarnamnet Rikard Amberlin.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22