Ännu är undrens tid inte förbi – komplett Poe är Poe väg!

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Artikel

Av BERTIL FALK

Jag är inte mycket för att läsa samma saker om och om igen. Jag vill gå vidare, hitta nya spännande böcker och författare. Det innebär att den tid är förbi då jag hade favoritförfattare.

Det finns så många underbara texter att läsa. Men ändå, är den vackra första delen av Poes samlade noveller nu i en föredömlig utgåva ges ut på svenska, så är det dags för omläsning av noveller som jag för länge sedan läst först på svenska, längre fram på engelska. Det här blir så att säga tredje gången gillt.

Själva boken är så fin och det är med något som gränsar till vördnad som jag öppnar den och börjar läsa.

Det visar sig vara en av Eric Carlqvist så vitt jag kan se utomordentligt väl gjord nyöversättning. Här finns inga nyheter för Poefans.

Du har säkert läst åtminstone några av de stora bravurnumren som var först. Den första ”slutnarummet”-skrönan, den första ”försvinnande-i-tomma-intet”-berättelsen och så vidare.

Berättelser som Mordet på Rue Morgue, Det stulna brevet, Hjärtat som skvallrade, Huset Ushers undergång. När jag läser om Den svarta katten ser jag för min inre syn den vägg i en källare i Philadelphia, som ska ha inspirerat Poe till denna historia, där katten muras in levande tillsammans med mordoffret.

Inga nyheter? Fel! Inga Poenyheter menar jag. Nyheten är en text om Poe som Jules Verne skrev innan han blev en bästsäljande superkändis. Edgar Poe och hans verk är en lång essay och visste man det inte förr, så vet vi det nu. Poe var en inspirationskälla för Verne. Och så upptäcker jag att jag faktiskt aldrig förr har läst William Wilson. En novell av Poe som gått mig förbi och först nu når mina ögon.

Det visar sig vara en dubbelgångarvariant långt före Aurora Ljungstedt, R. L. Stevenson, Henning Berger, S. A. Duse. Han var före dem alla där också, men motivet fanns faktiskt redan på 1700-talet.

Vad ska man egentligen säga om en rad noveller som de flesta DAST-läsare redan känner till och som har betytt så mycket för den litterära utvecklingen?

Det finns egentligen inte mycket att tillägga. Jag kan med en töntig metafor bara säga att novellerna inte bara har det nyfödda barnets fräschör utan också den döende åldringens rynkor. Översättaren Erik Carlquist sammanfattar föredömligt i några korta rader Poes mångsidighet under rubrikerna Skräcken, Det teatraliska anslaget, Precisionen, Den stilistiska beräkningen, Beläsenheten och Intensiteten.

Ytterligare två volymer Poe utlovas. Förlaget h:ström brukar inte ägna DAST-genrer någon nämnvärd uppmärksamhet i sin utgivning. Utgivningen präglas mera av påtagligt samhällstillvänd och svårare litteratur, som t.ex. den annars tyvärr nästan totalmarginaliserade poeten bernt eriksson och dennes fina 1940-talstexter, Thoreaus gamla stridsskrift om civil olydnad, Bo Cavefors utmanande Svarta fanor-böcker etc.

En intressant sak med Poe är just det att han går i alla gårdar. Han är tillräckligt gammal för att vara en klassiker. Medan andra skomakare förblir vid en läst, jobbade Poe vid alla tänkbara läster, ja, prövade andra yrken än skomakarens.

Edgar Allan Poe var ju en pionjär eller förnyare i en rad genrer: deckare, science fiction, skräck etc. Vid hans läster samsas de riktigt finkulturella vid sidan av oss mera smutslitterära typer.

Poe var i sanning en hyvens föregångare, en underhållare, och om det tillåts att använda ett ord i överförd bemärkelse, en tankeställare.

Han har ju inte bara påverkat de genrer som vi behandlar i DAST. Det finns en direkt påverkan på fransk symbolism och surrealismen via Baudelaire, som entusiastiskt översatte Poe till franska.

Aurora Ljungstedt hade troligen läst honom. Ola Hansson och August Strindberg påverkades av honom. Strindberg trodde sig t o m vara en reinkarnerad Edgar Allan Poe.

Poes dödsår sammanfaller nämligen med Strindbergs födelseår.

Illustratörema har i dag i stort sett fått gå hem och lägga sig. Datoroperatörerna har tagit över och pryder bokomslag med ganska själlösa illustrationer.

Jan Adsjö, Spoil Design har gjort Poe-omslaget och det föreställer ett porträtt av Poe som förefaller datorhanterat. Om så är fallet; för ovanlighetens skull med lyckat och passande spöklikt resultat.

Slutligen: Poe har varit med oss svenskar länge. Lars-Erik Nygren har för några år sedan upptäckt att Poes ”gå-upp-i-rök”-novell The Purloined Letter publicerades som Det bortsnappade brevet. En anekdot hemtad ur en Amerikansk Dagbok i ”Det Nionde Dagligt Allehanda i Stockholm” redan 1847, bara tre år efter den ursprungliga publiceringen. I år 158 år på svenska.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22