Annica ”Niki” Loong: Min stora trut är skuld till att jag måste börja författa

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-2, Artikel

Av Kjell E. Genberg

Annica Loong – som kallar sig Niki Loong på omslagen till sina böcker – hade fram till 2003 enbart skrivit sagor för barn och en del noveller. Sagorna gav hon ut på sitt och sonens förlag Sagotanten.

Men sista söndagen i augusti 2003 besökte Niki Drottninggatan i Stockholm där världens längsta bokbord funnits den dagen i några år. Hon stannade till vid borden där Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm huserade och eftersom hon inte var på sitt soligaste humör spydde hon galla över alla detektiv- och polisromaner där huvudpersonen var manlig, hade spritproblem och var känslomässigt så störd att han bara klarade av att arbeta.

En av personerna bakom bokhögarna såg ut att ta kritiken med fattning.

”Jaha du”, sa han. ”Du menar kanske Roland Hassel?”

”Hassel, Wallander, van Veeteren… allihop. Det är patetiskt. Jag tror, ta mig sjutton, att jag skulle kunna göra det bättre själv.”

Den utskällde sträckte fram handen och log.

”Olov Svedelid”, presenterade han sig. ”Lycka till med skrivandet.”

Röd i ansiktet vände Niki Loong hem till Söder och tänkte över vad som sagts.

Kanske skulle hon kunna försöka. Olov hade ju trots allt sagt ”lycka till”. Och så blev det. Hittills har fyra böcker med kriminella inslag kommit ut Bergtagen (som utspelar sig på författarens deltidsarbetsplats Riksarkivet), Valerie och Djävulen (en skräckhistoria från Paris), Detektiven i Gässvik (om hemskheter i Roslagen) samt Maktgalen som kom i vintras. I den berättar Niki om incidenten vid Bokbordet förutom en roande historia om en liten förläggares intryck av den gigantiska bokmässan i Göteborg.

Niki Loong säger sig vara i sina bästa år, född 1951. ”Finns det något annat än de bästa åren?” undrar hon retoriskt. Hon är tvåbarnsmor och mormor och inte längre matte till blandrastiken Ingrid Bergman som haft en del att säga till om i böckerna. Den blev hon tvungen att lämna ifrån sig i höstas efter att ha drabbats av allergi.

”Jag saknar henne varje dag och gråter hejdlöst om jag råkar se något som tillhört henne”, säger hon.

Innan skrivandet blev en så stor del av livet sysslade Niki med annat. Yrkesbanan inledde hon som sekreterare på ett litet företag i radiobranschen.

”Jag slutade när chefen blev för närgången.”

Sedan jobbade hon i över 25 år på Stockholms Sparbank som efter diverse fusioner blivit Sparbanken Sverige när hon slutade.

”Jag gillade inte hurdan banken blev när Göran Collert tog över och sade därför upp mig den dagen min närmsta chef beskrev vanliga löntagare som ’packet’, olönsamma stackare som banken helst ville göra sig av med. Jag hade lärt att banken levde av spararna och skulle vara rädda om dem. Undra på att jag förfasades över hur det blivit när de skulle leka affärsbank.”

I ett drygt år i början av sjuttiotalet var Niki Loong en av alla stallflickor, vars enda lön var de pengar hästägarna stack till dem när det gått bra för deras hästar.

Därefter fick Niki jobb på Oriflame International och avancerade till att bli en av fyra regionchefer för Stockholm, men i mitten av årtiondet drabbades hon av en reumatisk sjukdom som fortfarande plågar henne.

Nu är hon pensionär på halvtid och arbetar den andra halvtiden på Riksarkivet som webbmaster och receptionist/telefonist.

Trots sjukdomen deppar hon inte ihop.

”Nej, jag är för det mesta en glad skit som lever i nuet. Livet är till för att levas och inte för att slösas bort, eftersom det inte går i repris.”

Trots den ständiga värken låter hon sig inte knäckas.

”Jag kan hantera eländet. När det gör riktigt ont ställer jag min bärbara Toshiba på en bricka i knät och ljuger ihop något man kan skratta och förfasas åt.”

Inte nog med det. Hon målar också och ställer ut alstren på Internet.

”Både min son och jag målar. Han studerar på konstskola och jag är en glad amatör som till min förtjusning ändå lyckas sälja en tavla då och så. Även min dotter målar, hon är fena på att dekorera allt från handdukshängare och välkomstskyltar till brödburkar, brevlådor och möbler.”

I böckerna blandar Niki Loong friskt sanning och lögn så att till och med hennes mamma är osäker på vad som är rätt och inte.

”Då känner jag att jag lyckats med skrivandet! Men annars håller jag mig till sanningen av två skäl; för det första skulle jag tycka det vore förskräckligt nesligt att beslås med lögn och för det andra är mitt minne för dåligt för att jag ska komma ihåg vad jag hittat på och till vem jag sagt det.

Men när jag skriver … då fläskar jag på.”

Så skrattar hon ett skratt som smittar av sig.

”Enligt Dalai Lama är meningen med livet att ha roligt, fast inte på någon annans bekostnad, och det håller jag med om. Jag har så smått börjat studera buddism för att se om det kan vara något för mig.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22