Angående filmatiseringen av krim: Kommissionen – den värsta rysningen!

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Artikel

Av Helena Sigander

Varför läsa krim?

Jo, därför att romanen är tråkig. Vem känner spänning i På spaning efter den tid som flytt (Marcel Proust) – en utvecklingsroman i hyllmetersklass byggd på minnet av doften av en madeleinekaka.

Varför läsa krim mer då?

Jo, därför att romanen är svamlig. Vem får exempelvis riktig koll på bevis i De i Utkanten Älskande (Johanna Nilsson) en samhällskildring genom existensers sporadiska kroppsliga kollisioner med varandra, drivna av drömmerier om sig själva och varandra som inte är.

Varför läsa krim ännu mer då?

Jo, därför att romanen är humörlös. Ärligt talat har någon skrattat sig fördärvad av att läsa Heidi von Born? Har någon gråtit sig till söms? Nä. Man sugs in i ett tillstånd när man läser romanförfattares verk; ett dis av skir vånda och det känns osäkert om fallen är avslutat när pärmen sluts över sista raden.

Ordnung müss sein

Man läser krim för att det är ordning och reda i böckerna. Man läser krim för att möta skrämmande företeelser som ordnas upp. Krim tröstar genom fullfartsaction! Den onde handbojas och de goda får upprättelse och man kan pusta ut. Dessutom känner man som läsare igen sig i hjälten som fixar det goda slutet. Romanens identifiering av mänskliga vrak göre sig inte besvär i krim!

En krimroman ska berätta spänning, humör, fallets förlopp, och inte härma romanens inre djup och själstillstånd och fokusera på saker och ting som blockerar sinnena och stoppar upp rejäl action.

Men det sker hela tiden!

Det måste bli en ändring på det. För filmmakarna gör film av vilken roman som helst nu för tiden som har det minsta brott i sig och vi är på väg in i en förfärande förflackning när det gäller krim på främst tevefilm.

Vad har vi sett för kriminalfilmer i teve i höst?

Alla berömmer

Först och främst alltför många delar av Kommissionen. Boken sägs vara bra och det är alldeles säkert en roman, annat är inte möjligt! Manuset sägs vara bra (Loa Falkmans och andras teveframträdanden har gått ut på att ge manuset högt betyg. Se även Eva Ermenz Dast 3/05).

Man frågar sig vad hände i och med filmatiseringen? De avsnitt jag orkade med var löje- och oroväckande.

Jag menar, Stockholm attackeras. Kvarteren där riket styrs bombas bort. Människor dödas och överlevande chockas svårt. Närstående till döda, försvunna och sårade samt vanliga Svenssons borde väl ändå vara skakade. Bilder och dialog borde dunka tittaren i solarplexus som Tsunamin, Estonia och bomberna på Bali gjorde (om man nu inte kan/kunde känna in The Twin Towers upplösning).

Telefonsnack, hemgång och vindruvor

Men så blev det inte.

Alla som i Kommissionen skulle berätta om då-det-hände samt efterverkningarna av då 11 september slog till i Sverige gäspar. Rikets folkvalda talar i telefon och följer utvecklingen via tevenyheterna. De kunde ha drivit en intelligent och handfast kommission (som personalen runt presidenten i West Wings) men de svenske äter vindruvor och bekymrar sig för den egna pensionen och suckar ”nu måste jag nog åka hem för idag”. Rikets ledning förlitar sig på en trulig och humorlös flicka i mössa, en trendig romantyp som saknar distans till sig själv och är exakt som man ska vara i innekretsar i dag i den generationen i city-romaner; allvarligt, besatt, von oben, slår hon på tangentbordet och hittar mirakelmaskiner på nätet som räddar landet. (Hur mycket av de kritikerrosade De i Utkanten Älskande och Susanna Cateni-Morell ur Heidi von Borns Eldprovet, är inte denna romanfigur? Sånt ska vi väl inte ha i krimmet?)

Vart tog uppståndelsen vägen

Vart tog thrillern vägen? Det hände i Kommissionen att uppställningen av skådisar på led i konstellationer ”kommissionen vid ståbord”, ”kommissionen tittar på Nyheterna på teve”, ”på festen”, ”i båten” bröts upp. Oväntat dunkar de agerande varandra i ryggen och säger att ”det gick” och ”så ska de tas” och man undrar om man varit avsvimmad i långa stycken under delavsnittet eftersom man ingenting märkt av uppståndelse, jakt, terror, hot, action, action, action, action…

Skådespelarinsatserna var troligen bra. De bästa skådisar som finns, utom Persbrand var med, så fattas bara annat. Det var bara det att de där personerna berättade ingenting. Och så ringer telefonen/man ringer i telefonen. Ansiktsuttrycket avslöjar ingenting.

Tittaren väntar och väntar…

Man slutade se Kommissionen i förtid. Det blev så att man trots sitt svenska medborgskap struntade i om Sverige blev räddat och slog över till Housewifes i en annan kanal.

Liknöjd berättarton

Det skrämmande med Kommissionen var liknöjdheten i berättartonen. Intensiteten var av samma kaliber som skolfilm var under femtiotalet. Möjligen kommer någon DAST-läsare ihåg. ”Vi ska få se film” gick ryktet i korridoren och det kom sug i kroppen och man trädde in i det nedsläckta klassrummet för man skulle få se något man aldrig sett (och blev gruvligen besviken varenda gång).

Projektorn osade igång. Grå bilder på stålverk i Sovjetunionen flimrade. Femårsplaner i en kommuniststat. Ordet osexig var inte uppfunnet när jag var tio år men i efterhand är jag glad att just det ordet har kunnat fylla min dåtida sviktande beskrivningsförmåga.

Lurad på film(-upplevelser) i skolan väckte Kommissionen samma känsla; så här oglamoröst, ospännande jobbar statsapparaten men vi är effektiva, tro inte annat!

Budskapet i Kommissionen tolkar jag som att terrorism ses av statsmakten som en lokalt begränsad incident, utförd av personer som de ansvariga för landets säkerhet ”snart tar in på förhör” och alltihop sker utan action och utan komplicerade biverkningar. Och folk äter glass på gatorna i Stockholm som om ingenting har hänt och det finns ingen undersåte som tror på riktigt att någonting mer ska hända.

Vad hände egentligen?

Vad hände egentligen i Kommissionen? Mejla mig gärna: helenasigander@hotmail.com

Under hösten satte jag mitt hopp om spänning, aktion och underhållning till Medicinmannen med Persbrandt.

Ingen kan skalla som han. Ingen kan bryta igenom busarnas flinande försvarsmekanismer som han, tänkte jag.

I första avsnittet hände att Persbrandt svepte med rockärmarna och röt lite. I avsnitt två lekte aktörerna kurragömma i skogen. Avsnitt tre till sex såg inte jag.

Vad handlade Medicinmannen om? Det går bra att mejla mig svaret.

Går det inte att göra bra teve-krimfilmer längre? Nja, man får titta på utländska serier&film. Engelsmännen är OK. Murder in Midsommer är tolerabla. Visserligen är brottsplatsen på eller i närheten av en lokal torgdag av typen Rosodlarnas dag eller Kålrotens exponering och varenda människa är möjlig mördare alltför länge i avsnitten. Men det berättas en historia och karaktärerna berättar sina historier. Ruth Rendells inspelade mordgåtor är varierande och skickligt gjorda. Men jag fastnade i höst för Familjen.

Engelsk maffia

Familjen är en maffiahistoria. Den utspelas i England. Männen är macho, mördare, samvetslösa och ”medeltida” när det gäller respekten för nästan. Egentligen borde jag ha bojkottat en serie med sådana ingredienser. Men det var skickligt gjort. En underliggande spänning av tilltrasslade familjeband utgjorde röda tråden. I dialogen rymdes undertext och skådespelarnas karaktärer etsades sig in i synnerven.

En nagelbitare – jag ska läsa boken och var säker på att det inte är en roman!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22