Andrew Vachss: Kompromisslös författare som angriper yttrandefriheten

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-1, Artikel

AV ROLF NILSÉN

Far åt helvete! Det är vad Jag vill säga till de svenska politiker som anser att pedofiler skall ha rätt till yttrandefrihet.

Vad är det för jävla frihet att visa bilder på barn som våldtas och förnedras av vuxna män eller kvinnor?

– Det beror förstås på att barn inte har rösträtt, men är förvånad över att det till och med i Sverige resoneras på det sättet.

Detta säger Andrew Vachss, 52, när vi sitter och samtalar. Han tycks hela tiden koka av en svårkontrollerad inre ilska över den dumhet han ständigt tycker sig konfronteras med. Oavbrutet är han intensiv, direkt och satirtiskt svidande i sina åsikter. Ordet kompromiss tycks saknas i hans vokabulär, han småpratar inte och skämtar så gott som aldrig.

Inte heller tolererar han några felsägningar, utan är hela tiden mycket bestämd, precis och auktorativ. Andrew Vachss är besatt av sin 20-ånga lidelse att försvara och ställa upp för barn som misshandlas, våldtas, exploateras – och mycket ofta även dödas – av pedofiler och andra som för utlopp för sina kriminella lustar, just genom att förnedra små barn.

Han är en barskt orakad man, försedd med lapp över det öga han blev av med som tonåring i ett gängbråk i New York.

”Jag hatar Chandler”

– Jag ser mig inte som någon jäkla författare. Jag är soldat i det pågående kriget mot världens skithögar och avskum. Ett krig där vi vinner en och annan seger, säger Vachss när vi tar en promenad genom Göteborgs kvällsmörka gator.

– Faktum är att jag hatar Raymond Chandler och hans fåniga deckare, där detektiven alltid hamnar i orealistiska situationer och mycket av dialogen består av idiotiskt ordvitsande. Totalt skit! Möjligen kan jag acceptera de amerikanska deckarförfattare som kom på 50-talet och ibland skrev vettiga böcker – David Goodis, Raoul Whitfield och enstaka gånger Charles Willeford.

– Av de nya, dit jag själv tyvärr ibland räknas, är väl James Ellroy ganska okey, även om han sällan verkar fatta vad han skriver om…

”Porträtt av mig själv”

I de egna böckerna låter Vachss den enslige hårdingen Burke genomföra ett bistert privatkorståg mot storstadens profitörer. Burke är i stort ett språkrör för Andrew Vachss egna åsikter.

– Han är till 37,5 procent ett självporträtt!

Åsikterna är bestämda:

– Den som förgriper sig mot ett barn skall få en chans till rehabilitering – men bara en! Om det inte fungerar skall personen buras in för resten av livet!

– Jag hatar de pissliberala politiker som tjafsar om vård. Detta handlar om monster som inte skall vårdas. Samhället har ansvaret att skydda övriga medborgare mot dem. Det pratas om att förövarna ofta själva utsatts för övergrepp i barndomen. Men alla har ett val. Man behöver inte bli sexförbrytare bara för att man själv utsatts för sexövergrepp.

– En dag besökte jag en man som våldtagit sin åtta månaders son och obotligt skadat honom i rektum. Det var kanske tur att man hindrade mig från att göra honom mycket illa. Den här mannen ångrade inte det minsta utan menade att eftersom det var hans barn kunde han göra vad han ville med det. Det är en attityd som de flesta barnskändare och pedofiler har.

Fasaväckande berättelser

Andrew Vachss illustrerar gärna sitt engagemang med fullständigt fasaväckande berättelser; fall ur arbetet som advokat för förnedrade barn. Det handlar om försäljning av barn till religiösa sekter, till veritabla kannibaler, till sexuellt perverterade människor som parar barnen med djur, om lemlästningar, ohyggliga orgier och annat som egentligen är för fasansfullt för att man skall kunna tänka sig det.

– Jag har sett allt man kan tänka sig, säger Vachss, Visst har lagstiftningen förändrats en del de senaste åren, men det krävs mycket mera. Politikerna måste se skändligheterna för att påverkas, annars struntar de i dem. I nästa bok skall jag ta upp den svenska lagstiftningen om barnpornografi. Den är det jävligaste jag hört talas om i ett civiliserat land… .

Tuff barndom

Andrew Vachss föddes och växte upp i Lower East Side i New York och hade en tuff barndom.

– Pappa var professionell fotbollsspelare, mamma hemmafru. När jag klämde av ett finger sade hon: ”Skäm inte ut oss med att gråta!” Sedan tog hon den avklämda stumpen, höll en isbit mot den och så for vi till läkaren. Han sydde fast den och jag grät inte.

Han säger att mamma – nu 75 och änka – alltid ställt upp för sin äldste son.

– En gång fick jag stryk av en lärare och slog tillbaka så han föll. Mamma kallades till skolan. När rektorn beskrev mig som en buse gick hon ursinnigt till anfall mot honom.

Modern har aldrig läst hans böcker. Hon skulle aldrig tillåta en bok med ett sådant språk i sitt hem. Men hon vet att han arbetar för misshandlade barns bästa, och det räcker för henne. Och han blir nästan rörd när han talar om sin tuffa gamla mor.

– Hon halkade i badkaret och bröt armen nyligen, men tror du hon ville till sjukhus? Nej, jag fick tvinga henne dit!

Ogillar journalister

Andrew Vachss tycker inte om journalister. Han anser dem vara okunniga om barnskändarnas ruskiga verksamhet och tycker inte att de tar sitt jobb att informera och påverka på allvar. Det tycks till del bero på att Vachss helst vill föra fram sitt budskap själv, utan irriterande ”dumma” frågor. Det erkänner han också mer eller mindre, fast med anklagande ögonkast och sura grymtningar.

– Jag skulle kunna publicera mina juridiska akter, säger han argsint. Fast de är så hemska att ingen skulle tro på dem.

Bespottad bok

– När jag först försökte få en roman publicerad spottade förläggaren på den. Sedan fick jag kontakt med det ansedda förlaget Knopf, och hos dem har jag varit kvar sedan ”Flood”, min första bok om Burke.

Den fick bättre kritik än jag nu tycker att den är värd. Sedan dess har kritiken blivit sämre, men böckerna hamnar alltid på bestsellerlistan. Det är bra eftersom jag skriver för att väcka läsaren, göra honom arg och få honom att åstadkomma något verkningsfullt med sin ilska.

Han har sina böcker färdigskrivna i huvudet. Nästa bok skall bli en renodlad deckare. Dessutom arbetar han med seriemanus (bl.a. e n ny serieversion av Batman) och teaterdramatik. Filmbolag har visat intresse, men han tvivlar på att filmerna skulle bli seriösa.

Pedofilernas olika organisationer kallar Andrew Yachss för ”Satan” och han hotas regelbundet till livet. Han antyder att han lokaliserat vissa av dem som hotat, men visar tydligt att han inte vill höra några frågor om vad som hänt dessa sedan.

New York – ett u-land

Yachss har varit gift tre gånger, har inga egna barn och bor med sin senaste fru i stadsdelen Queens. Men han vill gärna flytta från New York.

– Staden är som ett land i tredje världen fast utan hopp om revolution, säger han. Och mitt arbete kan jag sköta var som helst. På min byrå har vi upprättat program som tränar advokater och läkare för den här sortens jobb.

– Ibland måste man göra extrema saker i rätten, förklarar han. Se på min hand! En gång slog jag den rätt in i en vägg, när en läkare under en rättegång hävdade att höften på ett spädbarn inte kunde brytas sönder när en vuxen person hade våldsamt sex med barnet. Han menade att skadan kom från ett fall.

– Min hand är ungefär lika bred som en barnhöft. Då jag slog den i väggen bröt jag naturligtvis sönder den. Läkaren höll käften och jag vann målet…

Andrew Yachss har också varit chef för ett ungdomsfängelse utanför Boston. Hans hobby är att föda upp napolitanska mastiffer (inte några knähundar, precis).

Böcker av Andrew Yachss

Faktaböcker

The Life-Style Violent Juvenile.

The Secure Treatment Approach, 1979.

The Child-Abuse Delinquency: A Lawyer’s View, 1989.

Romaner

Flood, 1985

Strega, 1987.

Blue Belle, 1988.

Hard Candy, 1989.

Blosson, 1990.

Sacrlflee, 1992

Shella, 1993.

Bom Bad, 1993.

Sown In The Zero, 1994.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22