Anders Sundelin: ”Vad jag egentligen vill veta” bör vara reporterns ledstjärna

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Artikel

Av KJELL E. G ENBERG (TEXT & FOTO)

Verkligheten är ofta grymmare och mer spännande, fast på ett annat sätt, än fiktionen och dess brottslingar och brottsbekämpare.

Detta vet Anders Sundelin, känd för DAST:s läsare som författare till en gedigen analys i bokform om spionen Stig Wennerström, rikspolischefen Carl Perssons memoarer och den uppmärksammade boken Främlingen i Falun som bland annat handlar om Mattias Flink som ”oprovocerat” mördade människor med k-pist i Dalarnas huvudstad. Numera är Anders dessutom lärare på Journalisthögskolan.

Vid sidan av mängder av reportage, bland annat om Afghanistan både i bokform och som artiklar i Expressen har han intresserat sig för narkotikaproblemet i Sverige. På 1970-talet skrev han en hel del om knark i pressen.

”Jag ville berätta om hur narkotikan blev ett samhällsproblem i Sverige och för att närma mig problemet på en hanterlig nivå bestämde jag mig för att skriva om dess väg till en mindre stad, nämligen Borlänge. Där intervjuade jag en massa människor som var inblandade i hanteringen på olika sätt och det resulterade i boken När knarket kom till stan 1987.

Kriminaliteten i Borlänge har också senare uppmärksammats i media. Där härjade en liga med tentakler ute mot flera andra orter i Sverige. Den gick under namnet Familjen och med den är Anders Sundelin välbekant.

”När jag skrev boken om knarket lärde jag känna flera av dem som är föräldrar till de här killarna.”

Anders Sundelin är född i Domsjö i Ångermanland 1948, men där bodde han inte i så många år. Familjen flyttade till Jämtland och där gick han i skola på Frösön och i Östersund – där han tog studenten revolutionsåret 1968.

Kunde ha blivit dykare

”Det var inte alldeles klart att jag skulle bli journalist”, säger han sedan vi av en slump träffats på Svenska Huset i grekiska Kavalla. ”Jag tvekade mellan det och att bli dykare, men Storsjöns vatten är kallt och Storsjöodjuret tror jag inte på. Det fick bli journalistbanan. Jag tyckte ju att det var kul att skriva och berätta.”

Men det var först efter att ha kommit till Stockholm – Anders har numera sin adress i Årsta – som han började inse att skrivandet kunde bli ett levebröd. Han började jobba som frilansare åt Länstidningen i Södertälje och lyckades också få annan press intresserad av sin penna.

Hippie-vägen till Afghanistan

”Intresset för Afghanistan ligger ganska långt tillbaka i tiden”, säger han. ”Som ung färdades jag hippie-vägen dit, utan att vara hippie, och landet fascinerade mig. Jag ville veta mer och bestämde mig för att skriva om den krigshärjade regionen. Expressen betalade min flygbiljett och för dem skrev jag sedan ett antal reportage. Man kan nog säga att jag blev deras reporter på plats.”

Det måste ha varit en hård och lärorik skola, för, säger han, ”det var egentligen när jag återvände hem därifrån som jag blev riktig journalist.”

Men det är ju viss skillnad på att skriva böcker om brott och att skildra ett trasigt land.

Socialt och kriminellt problem

”Egentligen inte”, menar Anders Sundelin. ”När jag skrev När knarket kom till stan så jag saken som ett socialt problem som samtidigt var kriminellt. Mina reportage från Afghanistan hade också sociala aspekter. Hela tiden handlar det om att komma tillbaka med en bra historia.”

Han lutar sig tillbaka i stolen och ler.

”När jag växte upp kunde jag aldrig höra mig mätt på min mammas berättelser om Sigvard Thurneman och Salaligan. Hon var bästa väninna med Thurnemans syster. Dessutom uppfostrades jag i ett läsande hem och slukade deckare i unga år – vilket jag fortsatt med, i perioder.”

Boken om narkotikan i Borlänge uppmärksammades av tidigare rikspolischefen Carl Persson, något som utmynnade i att Anders fick uppdraget att tillsammans med honom skriva hans memoarer.

”Persson var en rak, frispråkig och mycket duktig tjänsteman”, säger han och man kan utläsa ett visstmått av beundran i rösten.

Carl Persson upplevde som rikspolischef några av Sveriges mer dramatiska händelser, exempelvis IB-affären, spionerna Stig Wennerström och Stig Bergling för att inte tala om mordet på statsminister Olof Palme.

Spionen Wennerström

Det var under arbetet medmemoarerna som Anders Sundelin kom att begrunda fallet Wennerström, spionen som greps i början av 1960-talet, och som anses vara en av dem som ställt till mest skada för Sveriges försvarsmakt.

”Det var en gåta”, säger han. ”Vad hade den mannen för drivkrafter för att göra det han gjorde?

Jag bestämde mig för att ta reda på det, och naturligtvis misslyckades jag – precis som polis och militär som grunnat över samma sak i årtionden.”

Men det blev en fascinerande berättelse som var väl dokumenterad efter Sundelins grävande i arkiven.

Han intervjuade säkerhetspoliser och militärer som var med om att utreda spionen. Dessutom lyckades han träffa Wennerströms ryska kontaktmän och han sökte upp spionens barndomsvänner och kolleger.

Allt detta för att få ärliga svar på verkligt svåra frågor men också för att försöka förstå vad som dolde sig bakom flygöverstens korrekta yta.

Sånt händer inte här

Så kom då Främlingen i Falun, en historia som när den skedde ansågs helt osannolik. Sådant hände i Austin, Texas eller på andra platser i USA, inte i lilla lugna Falun.

Anders ville ta reda på vad som händer när ett svårt brott plötsligt slår ner i människors liv. I samma bok berättar han om John Hron som mördades av människor med svarta tankar, om en gruppvåldtäkt i stockholmsförorten Rissne – och om den unge man som stal 46 tablettaskar.

Om spionen Stig Wennerströms drivkrafter vet man fortfarande bara fragment. Men vad är det då som driver Anders Sundelin att skriva om figurer som honom och massmördande officeren Mattias Flink?

”Jag känner stort behag i att sitta i arkiv. Sitter man där tillräckligt länge och lusläser alla dokument får man till sist veta något som man inte visste förr. Det viktigaste för min del är att jag har klart för mig uppdragets idé och vad det egentligen är jag vill veta.”

Han slår ut med armarna. ”Sedan är det bara att söka upp rätt människor att intervjua.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22