Anders Olsson: Bonadskonstnär och omslagsmakare med makalösa upplagor – nu glömd!

Mar 12th, 2010 | By | Category: 2004-4, Artikel

Av Kjell E. Genberg

År 2003 kom en bok om en av våra stora tidnings- och omslagsmakare – pappersbonadskonstnären Anders Olsson – skriven av Dan Backman. Den utgavs under titeln Svenska idyller av förlaget Kartago och har förord av Thomas Tidholm.

Boken hade antagligen gått mig spårlöst förbi om jag inte engagerats för ett lunchföredrag på Söderhamns bibliotek. Där fick jag den i stället för den vanliga blombuketten när min pratartimme var över. Efter att ha bläddrat igenom de drygt 120 färgglada sidorna slog det mig att jag ofta sett Anders Olssons verk – till och med haft en av hans pappersbonader på torrdasset i min sommarstuga i Ländsjö, Hälsingland. I det hänseendet var jag sannerligen inte ensam. Hans ”avlånga bilder på tomtar, hästar och sommaridyller reproducerades i jätteupplagor”, skriver Dan Backman i boken.

De flesta av Anders Olssons bonader beskrev idylliska och välmående småjordbruk, en något idealiserad framställning av en svunnen tid och ett svunnet Småland.

Anders Olsson kom till världen år 1913 i Korsnäs i Dalarna men en stor del av sitt liv bodde han i kuststaden Söderhamn i Hälsingland. 1917 flyttade familjen till Nässjö, en barndomsort som han älskade och ständigt beskrev i sina bilder. Han ångrade djupt att han någonsin flyttade därifrån. I Hälsingland sågs han över axeln och själv hittade han inga motiv därifrån.

Anders Olssons sommarbilder har alltid vackert väder, välmående kor och hästar som hör hemma på välskötta gårdar utan ensilagebollar.

Ändå är det varken Småland eller Hälsingland Olsson skildrar, skriver Backman, utan ett framfantiserat svenskt Shangri-la där det ständigt är sommareftermiddag och människorna liknar amerikanska filmstjärnor eller sovjetiska kolchosarbetare.

Dali och Zorn var favoriter

Liksom favoritmålarna Salvador Dali och Anders Zorn målade Anders Olsson många nakna kvinnor. De sågs ofta bakifrån från början men blev fräckare i slutet av sextiotalet som pinuppor i FIB-Aktuellt. Dessa teckningar utgick från hans krokistudier och var, enligt honom själv något av ”det styvaste jag gjort”, fast idealiserade enligt kundens önskemål. De påminner mycket Om kvinnorna som ritades av Varga eller George Perry i amerikanska tidningar. 1972 insåg FIB-Aktuellt att det blev billigare med fotograferade utvikningstjejer så Olssons uppdrag sinade fast han tecknade med anatomisk tydlighet mycket nära fotots realism.

Anders Olsson var okonventionell i sitt arbete, likaså när det handlade om arbetsplats och arbetstid. Han saknade ateljé och nöjde sig med ett bord och en dagsljuslampa. Ofta satt han om nätterna och målade medan barnen sov i samma rum. Han tycktes inte heller kunna beskriva det han uträttade. Om någon bad honom göra det sa han att ”det är bara att måla”. Han var självlärd och något av konstens Ingemar Stenmark. Trots att han ofta arbetade under press höll han hög och jämn kvalitet.

Medfödd skicklighet

Anders Olssons skicklighet verkade vara medfödd och bero på, som han själv sa, uppmärksamhet och bildminne. Som barn låg han ofta sjuk och svag med kliande huvudeksem och då ritade han när alla andra var ute och lekte. ”Det var nog därifrån min skicklighet kom”. Redan som liten kunde han teckna en häst ur minnet.

Hans begåvning uppmuntrades av modern. Fadern tyckte att han skulle skaffa sig ett riktigt yrke. Men till sist insåg han att Anders hade konstnärlig talang och bekostade konststudier i Stockholm, där Anders mest uppskattade kroki och modellmåleri. Han knöt aldrig kontakter med andra konstnärer, begrep sig inte på modernismen och retade sig på proletärmålarna. I synnerhet menade han att Olle Olsson Hagalund och X:et målade som barn. Så han undvek konstnärskotterierna och ägnade sig hellre åt kroppsbyggnad och friluftsliv.

Rötterna i medeltiden

Hans stil visade sig passa för de pappersbonader som älskades av den svenska befolkningen och nästan enbart av den. De har sina rötter i folkligt bonadsmåleri och vävda bilder från medeltiden. På 1800-talet kom oljetrycken – fernissade litografier som trycktes på tunt papper och klistrades på duk för att likna oljemålningar.

Pappersbonaderna var billigare att tillverka och skildrade vanliga människors vardag. Motiven hade ofta anknytning till årets högtider. Backman berättar om en samlare som bokfört 2.700 olika bonader, de allra flesta med lantbruket, lantbrukarfamiljen och gårdens djur och skötsel i centrum.

Tryckning och försäljning av pappers, bonader började i slutet av 20-talet, ökade under 30-talet och tog fart under 40-talet med den förbättrade trycktekniken som kunde förse marknaden med hundratusentals exemplar. När svenskarna på 50-talet fick TV, massor av tidskrifter med bilder blev bonaderna svårare att sälja. Järnvägslaster med osäljbara sådana blev bränsle. Men först gjordes försök till export. Anders Olssons bilder visades och såldes på mässor i Frankfurt och Leipzig.

Anders gjorde inte enbart pappersbonader. Många av hans motiv blev också vykort, främst julkort, eller bok- och tidningsomslag. De såldes som bokmärken, kalendrar, jultallrikar, tärningsspel och pussel. Hans naken- och naturbilder blev aldrig reproducerade utan visades på utställningar. Anders Olsson var inte glad åt att sälja sina verk, men mot slutet av 70-talet kunde han få närmare 40.000 kronor för en större oljemålning. I samband med en utställning på Galleri Flamingo i Falkenberg 1979, berättar Backman, trycktes hans enda grafiska blad, en litografi föreställande en naken flicka i vattenbrynet i 150 exemplar.

”Bauer målade inte enbart troll”

Tyvärr blev Anders Olsson främst känd som ”tomtemålare”. Han beklagade sig ibland över detta och menade att ”trollmålaren” John Bauer inte heller bara målade troll. Han såg han sig djur- och naketmålare i Zorns och Liljefors anda. Förhållandet till Zorn var emellertid spänt. ”Vi är inte lika på något sätt”, sa han enligt Backman. ”Vi har bara vattnet och flickorna gemensamt”.

Han hade ofta bekymmer med förlagen som tryckte och spred pappersbonaderna. Upphovsrätten respekterades inte och de kunde trycka upplaga efter upplaga utan att ge konstnären mer än en blygsam engångssumma vid bildleverans. Kontrakt var det sällan tal om. Han arbetade åt alla de stora förlagen: Axel Eliasson, Gerhards, Wahlunds, Erik E Ohlsson, Åhlén & Holm.

Förlagen kunde komma med önskemål men Anders Olsson hade för det mesta fria händer att utforma sina bilder. Sagokonst ville att han skulle göra tio kort med bara stallmotiv, men Anders sa nej eftersom han inte tyckte sig vara någon löpandebandkonstnär. Eftersom förlagen såg bonader och vykort som en massmarknadsprodukt som skulle säljas lättare osignerade erbjöds Anders mer pengar om han tog bort sitt namn. Det nekade han att göra, men de grälla ramarna som förlagen tryckte runt bilderna kunde han inte göra något åt.

Bokförde aldrig verken

Anders Olsson bokförde aldrig sina verk men har sagt att de första två bonaderna en med en drickande häst och en med betande kor – trycktes av Wahlunds i en första upplaga på en och en halv miljon exemplar.

De tidigaste trycken var bra. De hade målade original som förlaga och trycktes på matt, tjockt papper, men med större upplagor sänktes också kvaliteten. Man använde redan tryckta bonader som ”original”, reproducerade i flera led med raster på raster och färg på färg utan Anders medgivande.

Det fanns fler bonadskonstnärer i Sverige: Stina Bromé, Helge Artelius, Lars Carlsson, Erik Forsman och Aina Stenberg. Mest berömd blev Jenny Nyström fast Anders Olsson troligen sålde i större upplagor. Jenny Nyström dog 1946 och hann inte så många bonader innan sonen Curt tog vid och fortsatte i hennes anda. Anders Olssons bilder är emellertid färggrannare och detaljrikare, tomtarnas luvor är rödare, rockarna blåare och skäggen vitare. Olssons tomtar är ibland snälla och strävsamma och ibland diaboliska backanalister. Det går att läsa in översinnligheter Anders Olssons bildvärld av ljusdagrar och skuggor. Eftersom han inte trodde på tomtar kunde han ägna stor uppmärksamhet åt landskap och interiörer.

Mest framgångsrika blev julmotiven medan pappersbonaderna ofta skildrade den svenska sommaren på landsbygden. Stadslivet lockade honom aldrig. Styrketräning blev en passion. Som ung gick han med i Nässjö Atletklubb och i Stockholm skaffade han sig både skivstänger, hantlar och en motionscykel i utbyte mot illustrationer åt Swings sportdepå på Sveavägen. Också de tidningar han sålde illustrationer till låg åt det sportiga, kroppsbyggande och äventyrliga hållet. Rekordmagasinet, Frisksport och Levande Livet var den tidens oskuldsfulla herrtidningar. I sin villa hade han ateljé, snickarverkstad och gymnastiklokal i samma rum.

Indianer var hans livslånga passion. Illustrationerna till indianböcker ansåg han som sina främsta verk. Särskilt stolt var han över en bild med indianer och cowboys till ett spel.

Boxningspromotorn Edwin Ahlqvist blev så förtjust i ett av Olssons indianboksomslag att han värvade honom som illustratör till Rekordmagasinet.

”Jag skulle få sextio kronor för mitt första omslag, det var 1944”, berättade Anders Olsson, ”men när postanvisningen kom var den på 75 kronor”. Ahlqvist höjde sedan successivt honoraret till 300 kronor. ”Det var en rejäl människa”.

En av Anders Olssons mest kända målningar var en i olja från 50-talet föreställande ett hölass draget av två hästar som fick stor spridning som pappersbonad Backman skriver att den tryckts i närmare två miljoner exemplar och sålts ända till Japan. 1989 användes den av SJ på affischpelare, i dagstidningar och i tunnelbanan för att locka barnfamiljer att resa i Sverige. Reklamkampanjen producerades av annonsbyrån Rönnberg & Co som trodde att bilden var så gammal att den var upphovsrättsligt fri. Anders fick höra talas om det och lyckades faktiskt få betalt. Det skulle han kanske inte ha lyckats med i början av sin karriär.

1986 drabbades Anders av stroke. Han återhämtade sig men kunde aldrig mer göra en målning han blev nöjd med. Under 90-talet hade han en del utställningar runt om i landet. Han avled 1999 i en ålder av 86.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22