Alvar Zacke: Flygande reporter och flink författare

Jan 10th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

I sin artikel “Pojkböcker som jag minns dem” (DAST 3/1998) omnämner Hans Ugerup två böcker av Alvar Zacke (1904 – 1977), nämligen Öknens örnar och Första divisionen. Alvar Zacke skrev en rad flygböcker som står sig än i dag. Han var en av Sveriges första flygande reportrar och skrev under signaturen Wingman i Stockholms-Tidningen.

“Fem dar innan jag föddes den 10 januari 1938 tog pappa sitt flygcertifikat för privatflyg” berättar sonen Lennart Zacke som DAST träffar en förmiddag på hans arbetsplats på Drottninggatan i Stockholm. “Pappa skrev följetonger och noveller i veckotidningar och lite varstans. Höjdpunkten var när Första divisionen gjordes till film. Jag tror den har gått tre gånger i TV de senaste femton åren.
Filmen fick fantastiska recensioner på alla möjliga sätt, inte bara för skådespelarprestationerna utan också för synopsis och för historien som sådan. Jag har en notering. som troligen min mor gjorde i en klippbok, att det är Hasse Ekman som får hela äran, men så var det nog inte. Första divisionen var höjdpunkten i pappas karriär.”

Flygande reporter

“Stockholms-Tidningen var tidigt ute med att använda de nya kommunikationsmöjligheterna. Med flyget kunde man snabbt förflytta sina reportrar mellan olika uppdrag. Men det tog slut någon gång i samband med andra världskrigets utbrott.
Jag har emellertid sett ett litet journalfilmsklipp på TV, en kort sekvens där man ser Stockholms-Tidningens chefredaktör i ett ögonblick då han får veta att något har nyhetsmässigt har hänt. Då säger, ‘Kalla in Wingman’ och in genom dörren kommer då min far, som ska skickas ut på flygande reportageuppdrag. Hemma hörde jag ibland berättelser om kameror som tappats bort och liknande.
Större delen av hans produktion av flygböcker för ungdom var avklarad när jag var nio år. Sedan blev han översättare och ägnade större delen av sitt fortsatta liv åt detta. Det jag minns bäst är hans översättningar av Biggles. Jag brukar se hans Bigglesböcker i skyltfönstren när jag går förbi antikvariaten här på Drottninggatan varje morgon. De böckerna lever ju också kvar.”
“Jag flyttade hemifrån när jag var aderton år”, berättar Lennart Zacke vidare. “Därefter blev det tillfälliga, korta möten med far någon gång i veckan. Han hade alkoholproblem och det hade följt honom genom mina uppväxtår. Vårt förhållande var inte så där väldigt tätt egentligen utan det var något avvaktande mellan honom å ena sidan och mig och min mor å andra sidan. Vi stod inte så där väldigt nära varandra.”

Crazy brevnoveller

“Vad jag minns och vad jag har hittat efteråt var att jag under sommarlovet var i Dalarna och att vi då brevväxlade. Hans brev var då i form av noveller och mer eller mindre crazy. Han kunde ju skriva och fabulera och breven är fortfarande festlig läsning.
Far var 47 år när han den 29 juni 1951 tog segelflygcertifikat på Alleberg. Han var ju journalist och det var han i olika sammanhang. Han skrev i Till rors, för vid sidan om segelflygning en, så tyckte han om segling, små segelbåtar. Han var bland annat med och hade idéer när Rickard Sarby i Uppsala skapade finnjollen, som varit olympisk klass sedan 50-talet eller så. Han ritade båtar själv. Det blev inte så mycket producerat av det. Hans sista egna verk var boken Allmogebåtar som blev klar 1973 – 1974. Det var så att säga ett slags livsverk som avslutades då vad gäller den biten.
Han skrev inte bara för brödfödan.
Han var seriös.
Han var en spännande berättare och det var inte kiosklitteratur. Det är en hel generation pojkar som faktiskt läste hans böcker och som kommer ihåg dem.
Jag träffar fortfarande människor som säger när jag presenterar mig,
‘Zacke? Zacke? Alvar Zacke!’
‘Ja, det var min far.’
‘Han som skrev de där flygböckerna.’
Han är alltså ihågkommen av många. Skrivandet hade ett värde för honom likaväl som för hans läsare. Jag har märkt att man blundar för ljusa minnen, men så här efteråt finner jag att han uträttade rätt mycket och jag har en känsla av att han också var stolt över rätt mycket. Samtidigt som han var ganska besviken över sitt liv totalt sätt.”

Lite stolt numera

“Jag kan väl säga så här mer än tjugo år efter det att han gick bort, att jag trodde faktiskt inte att han skulle stanna så länge i mitt minne som det var då. Men på något sätt blir han återfödd. Jag blir allt oftare påmind om saker av det har slaget, som när du nu ställer frågor om honom och hans författarskap och det gör mig lite stolt över att han ändå var min far. På den tiden var jag inte stolt över honom.”
De var några stycken, författarna som skrev flygböcker. Torsten Scheutz, som i likhet med Alvar Zacke både var pilot, författare och journalist minns sin skrivande pilotkollega.
“Alvar Zaeke var en vänlig och fin man. Lite slarvig. Han bodde bland annat ute på flygarhotellet intill Lindarängens flyghamn. Jag tyckte om honom. Och dessutom var han mycket vänlig när han recenserade mina flygböcker.”
Därmed är vi framme vid slutet på den här artikeln. Artikelförfattaren fick Öknens örnar i julklapp av sin far julen 1941. Det var den andra boken i mitt liv och det var den första som jag åtta år gammal läste utan att behöva stava mig fram. Den gjorde ett starkt intryck på mig.
Vid omläsning finner jag att den fortfarande har samma fräschhet trots att jag vid övermogen ålder naturligtvis läser på ett annat sätt än jag gjorde då. Efter Öknens örnar kom jag att läsa många av Alvar Zackes artiklar om “Flygets hjältar” i Jules Verne Magasinet.
Alvar Zacke föddes i Uppsala 1904, och avled 1977. Han växte upp söder om Kalmar i Söderåkra, där han också ligger begravd.

LISTA ÖVER EN DEL BÖCKER OCH ÖVERSÄTTNINGAR

Som översättare är Alvar Zacke mest känd för att han översatte Bigglesböcker av kapten W.E. Johns, men Zacke gjorde faktiskt en rad andra översättningar också. Således översatte han både Nobelpristagaren John Steinbeck och deckarförfattarinnan Dorothy Sayers.

BÖCKER AV ALVAR ZACKE:

Gryingseskadern (Bonniers 1932)
I drakens farvatten (tillsammans med Ragnar Nyberg, 1933)
Gamarna från Tibet/Gryningseskaderns fortsatta äventyr/ (Bonniers 1934)
Pojkarnas flygbok 1935 /En berättelse för ungdom/ (Å&Å, 1935) Denna bok återutgavs i en av Björn Karlström illustrerad upplaga av Lindqvists förlag 1949 med titeln Olle Brass och flyget. En ny utgåva kom 1947 på samma förlag med ett nytt omslag av Karlström men utan dennes svart-vita illustrationer inne i boken.)
Pojkarnas flygbok 1936/En berättelse för ungdom (illustrerad, Å&Å 1936). Denna berättelse återutgavs under titeln Olle Brass Guldflygaren av Lindqvists 1950 med nya illustrationer av Björn Karlström.
Öknens Örnar /Pojkarnas flygbok 1941/ (Å&Å 1941)
Första divisionen (1942; ny utgåva 1947) Snöpiraterna (Rabén & Sjögren 1947)
Den stulna helikoptern /Pojkarnas Flygbok 1948/ (Å&Å 1948).
Under 1940-talet skrev Alvar Zacke en rad portratt av djärva flygare under rubriken Flvgets hjältar. En del av dessa porträtt publicerades under just titeln Flygels hjältar (Nordpress 1944)
Allmogebåtar (1973)

ETT URVAL AV BÖCKER SOM ALVAR ZACKE ÖVERSATT:

Kapten WE. Johns: Biggles flyger västerut (1947)
Dorothy Sayers: Naturlig död? (1951) John Steinbeck: Loggbok från Cortez hav ( 1959)
Kapten WE. Johns: Biggles flyger norrut (1960)
John Steinbeck: Det var en gång ett krig (1960)
Kapten WE. Johns: Biggles och Interpol (1961)
Gore Vidal: Julianus (1966)

EXEMPEL PÅ ZACKES PROSA:
Ur Gryningseskadern (1932)

Som amma, barnjungfru och hushållerska hade fru Hermansson följt knytet Victors utveckling ända till den dag, då en brusten vingstötta sänt Fokkern 02873 till marken i en virvlande dödsspin.
Det som fanns kvar av föraren – reservlöjtnanten och civilingenjören Victor Beeck – vilade i en stålblänkande funkissäng uppe i det cirkelrunda tornrummet och vårdades än en gång som ett nyfött barn av trotjänarinnan.
Under färden ut hade Lindy förberett Håpe på den märkliga bekantskap han skulle få göra, men han stannade ändå som fastnaglad nere vid dörren inför den syn, som mötte honom, då han i gängets kölvatten steg in i tornrummet.
Ett absolut cirkelrunt rum, som upptog hela tornets vidd. Ett obrutet bälte av höga fönster löpte runt hela rummet. Taket tycktes öppna sig mot en gryningsgrå himmel. Håpe fick intet begrepp om dess höjd, förrän han lät blicken glida nedåt de matt tegelröda väggarna. Golvet var absolut svart och glatt som is.
Mitt i rummet, inramad av fyra smäckra stålpelare, som löpte från golv till tak, stod en låg, bred bädd, fylld av snövita filtar och ett berg av kuddar. Den verkade märkvärdigt kort, tyckte Håpe, nästan som en babysäng.
Så mindes han vad Lindy sagt; ingenjör
Beeck hade ju inga ben, de var amputerade intill bålen. Och inga armar heller…

Inledningen till Pojkarnas flygbok 1935 (i senare utgåvor kallad Olle Brass och flyget):

Vinden friskade, det kom en västlig körare från Smålandslandet och gav det blå sundet en mörkare färg. Den lilla öppna, spetsnosiga och tämligen ranka båten krängde hårdare och stampade liksom otåligt i den krabba sjön. Små kaskader av vattenpärlor dansade kring årtullen på skvättbordet i lä.
Olle Brass flyttade den del av sin lekamen, som var avsedd att sitta på, en bit längre ut över lovarts reling och lutade sig bakat. Han lät båten lova en smula för att möta köraren.
En sån prima segelbris! En sån härlig vårdag! Vilken underbar känsla att vara fri! Så fri som man bara kan känna sig, när man ensam seglar en liten båt – eller när man flyger…
Inte för att Olle visste, hur det kändes att flyga, ty han hade ännu så länge bara sett flygmaskiner på avstånd – men man har väl fantasi!
Tänk att få styra en av de där bjässarna till maskiner, som han förra sommaren varje dag sett komma strykande genom sundet, på väg norrut mot Stockholm eller söderut mot Stettin, Lübeck och Danzig! Det vore något annat det än att stå till rors på gamla “Virgo”.

Ur Öknens örnar, Pojkarnas Flygbok 1941

Carl-Henrik fortsatte att speja – och plötsligt fick han se någonting, som kom honom att dra häftigt efter andan. Den lilla pricken däruppe blev med ens större och större och förvandlade sig till ett flygplan, som i rasande fart, i vildaste störtdykning rusade ned mot ett par andra, större och långsammare flygplan.
Motorsurret stegrades till ett ilsket vrål, när det dykande planet i en hisnande båge svepte förbi del ena av de angripna planen. Så urskilde Carl-Henrik ett nytt ljud – ett som han aldrig förr hört, men som han ändå inte hade någon svårighet att identifiera. Ljudet av flygkulsprutor, som i rasande takt hackade fram en ström av projektiler. Det angripna planet gjorde en våldsam överstegring, stod någon sekund nästan stilla i luften och hjulade över ena vingen. Dök, vertikalsvängde, steg på nytt…
Angriparen, som rörde sig med betydligt större fart – Carl-Henrik hade nu ingen svårighet att urskilja, att det var ett modernt jaktplan av jämförelsevis stora dimensioner – sköt förbi sitt offer, men gick omedelbart därpå runt i en snäv looping och låg i nästa ögonblick åter hack i häl på motståndaren, ett tremotorigt bomb- eller transportplan Offrets kamrat ansåg tydligen grannskapet mindre behagligt och stack i väg med högsta fart.
Kulsprutornas hackhosta blandade sig alltmera med de till högsta varv pressade motorernas öronskärande ljut. Carl-Henrik kunde iaktta, hur bombplanet försökte bita ifrån sig med skurar av lysande brandammunition från de bakåtriktade kulsprutorna på över- och undersidan av flygkroppen. Men jaktplanet hade bitit sig fast vid motståndaren som en bulldogg och släppte inte taget. Dess fasta vingkulsprutor spydde eld mot bombplanet ur alla lägen – i topprollar, Immelmannsvängar, S-kurvor.

Ur Första divisionen ( 1947)

– Säj fänriken – hur mår fänrikens mor?
– Tack utmärkt! De blå och de grå ögonparen möttes i en lång blick. Stålbergs skarpa drag veknade. Det arbetade kring hans mun. Han sökte efter ord.
– Hon bor i Stockholm nu för tiden, eller hur? Ja, vi – vi kände varann förr i världen –
– Jag vet det, chefen.
Pojkens blick var lika klar och frimodig. Stålberg sänkte ögonen.
– Ja, då anmäler ni er för divisionschefen, sa han hastigt och en aning osäkert.
– Ja, chefen!
Så var pojken äntligen borta och den fruktade stunden över. Ja, lätt hade den inte varit – snarast svårare än han trott. Men på samma gång vällde det upp någonting varmt inom honom – del var som en islossning därinne i Stålbergs frusna hjärta – aningen av en vår efter tjugotvå år av hopplöshetens köld och förtvivlans mörker. När han nu sett Louises pojke, förstod han, att olyckan dock inte berövat henne allt. Inte så länge hon ägde denna avbild av sin älskade. Och nu hade ansvaret för denne andre Gunnar Bråde lagts på honom, Magnus Stålberg.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22