Alldeles för mycket ”lilla ni”

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-1, Artikel

Heidens ”Bevingad död” – en studie i tidsanda

Av JEAN BOLINDER

I min deckarbokhylla finns det några volymer som jag köpt för länge sedan och som undgått alla utrensningar genom åren. Kanske klarade sig Peter Heidens Bevingad död från 1956 helt enkelt för att jag gått och trott att boken med måltavla och dödande pil var Anders Helléns Pil och båge hur jag nu kunnat få för mig detta. Dock plockade jag en kulen höstkväll 1996 fram boken och började läsa.

Omslaget är ganska hemskt med en äcklig gulbegie färg som dominant och en streckgubbe som hänger ut genom ett fönster. En pil tycks sitta inborrad i nacken/halsen och en stor måltavla omger träffen. Artisten heter Åke Runnström. Utgivande förlag är Sörlins i Norrköping. På baksidan finns en text om boken, ett foto på författaren med stor fluga under hakan och utdrag ur recensioner om hans första bok Mördande fakta från 1954. Det framgår att författaren egentligen heter Bernt Christops. Bruket att ha en pseudonym som ej var Baldersonhemlig är tidstypisk, alla visste att t.ex. Maria Lang hette Dagmar Lange och Vic Suneson Sune Lundgren.

Årets i särklass bästa

Recensionsutdragen är smickrande, så skriver till exempel Frits Theorin i Hallandsposten att ”Årets i särklass bästa svenska deckare är Peter Heidens Mördande fakta.” Expressen hade 1954 ännu inte börjat dela ut sin Sherlock så det är inte lätt att veta vad omdömet står för på ett riksplan – dock kan anmärkas att författaren enligt svenskt Författarlexikon var ”Anställd vid Hallandsposten. Redaktör, Halmstad” – något som dock motsägs av dödsrunan i just Hallandsposten där inget sägs om att han medarbetat i HP utan istället uppges ha varit ”sportredaktör på Hallands Dagblad” till dess avisan upphörde.

Nå, även utanför Halland och Halmstad har debutboken uppskattats, det framgår av en rad citat.

Silade bastuvärmen

Efter en också tidstypisk personförteckning startar boken: ”När Birger Brenner plötsligt fick för sig att de metkroksformade lyktstolparna började sloka och vissna förstod han att han måste göra någonting. Han gick sakta fram till gathörnet, medan han silade bastuvärmen mellan tänderna.”

För att söka svalka går Brenner så in i en rättssal där en sällsynt obehaglig åklagare väcker hans avsky. Sedan går han in på ölkafé med en av åhörarna och upplever en konstig episod med att någon letar genom en ytterrock. Så anländer snart Brenners fru Pyret och de far med droska två mil till närmsta badstrand. Der går de på krog och upplever ett egendomligt par, hon 25 år och hypernervös, han 30 och blond. Tillbaka i staden på natten vill Pyret åka hästdroska (!) men som sådan ej finnes får taxichauffören order fara ”kors och tvärs”. Det leder till att man får syn på en död man som hänger ut i ett fönster med en pil i strupen.

Otrolig slump

Baksidestexten menar att Heiden ”rullar upp intrigen på sitt oemotståndliga sätt”. Och om det som sker inledningsvis kan synas märkligt till och med i en deckare blir det sedan ännu märkligare när det visar sig att den döde är ingen mindre än den otrevliga åklagaren och det är hans hustru man av en utomordentligt otrolig slump iakttagit på krogen ett par mil därifrån! Den blonde är hennes älskare och mannen på ölshappet blir huvudmisstänkt tillsammans med sin framgångsrike bror som ser likadan ut, så att man inte vet vem som är vem. Jag hoppas att jag inte förstör läsglädjen för någon när jag avslöjar att det efter ett ytterligare mord visar sig att de enda riktigt misstänkta, de båda bröderna, bägge är skyldiga till mord och att den ene under polisförhöret skjuter den andre och därpå sig själv…

Kommissarie Zander

Polisen representeras av kriminalkommissarien Wilhelm Zacharias Zander som oprofessionellt nog (tydligen efter erfarenheter från föregående bok) inser att Birger och Pyret Brenner är de som är bäst skickade att lösa fallet. Han sätter dem före assistenten och andra poliser: ”Jag skulle egentligen omge mig med Björne och Erlandsson och några andra, men de har sitt att stå i, och redaktör Brenner har ju tidigare assisterat mej med framgång, och fru Brenner har en ovanlig förmåga att hitta en del luckor i tankegången hos andra människor. Hon tänker genare på nåt sätt, inte så komplicerat som vi … som jag. Kvinnor gör kanske det …” (s 84 f)

Fördomar mot kvinnor ingår i det tidstypiska. ”Med den inkonsekvens som är utmärkande för vissa kvinnor …” står det på ett annat ställe. (s 111)

Näshinnor

Korrekturläsningen lämnar ett och annat övrigt att önska som t.ex. när ”en svidande reflex från fönstret borrade hål i Birgers näshinnor, så att han bländad vred huvudet åt sidan.” (s 71 – min kursivering.) Och när Birger utsatts för mordförsök vid en sommarstuga ror mördaren ut mot den, istället för från den. (s 158) Även Pyret blir självklart utsatt för mordförsök men i slutröran tycks detta ej alls vara vad det såg ut att vara trots att ene mördarna viftade med kniv och sköt efter henne.

Tidsandan under 40-talets första hälft innehåller mycket klasstänkande med stor nedlåtenhet gentemot dem som befann sig lågt på samhällsskalan. Under åren kring 1950 luckras detta starkt upp men här är det konserverat. Pyret Brenner träffar en servitris och mycket von oben mot denna, vilken i sin tur är ödmjukt medveten om sin obetydliga ställning:

”- Vem kan det vara, har frun hört någonting?”

– Alldeles för mycket, alldeles för mycket, lilla ni. Min man är tidningsman …” (s 113).

Och när servitrisen oroar sig för kringsmygande mördare säger Pyret: ”Ni dillar, människa” (s 114) När servitrisen i alla fall får rätt genom att bli mördad, undrar polisen Zander:

Vad i helvete har den där obetydliga lilla människan med det här att skaffa …? (s 137)

Svett och kodynga

Skillnaden mellan stad och landsbygd var fortfarande en viktig distinktion när det gällde att bedöma människor. Det var lätt att konstatera vem som var vem, i ”huvudmördarens” butik var t.ex. ”inslaget av kunder från landsbygden /…/ påfallande” (s 122) och hur man skulle vara på landet vet Pyret när hon är orolig och ”åtminstone” vill möta ”en bonde i blåkläder eller vadmal /…/ En som svettades och luktade kodynga och var mänsklig”. (s 116) i vad kultur, sociologerna kallar ”civilisationsprocessen”’ ingår ett ökat avståndstagande från kroppens odörer bland i första hand stadsbor. Deodoranterna kom till exempel på allvar i början av 50-talet. ”Ju större anledning man har att bevaka samhällets eller gruppens gränser desto större blir benägenheten att betrakta kroppen utsöndringar som orena” hävdar en brittisk antropolog enligt Johan Asplunds Tid, rum, individ och kollektiv (s 135).

Polisen har det inte lätt, man har bara en ”piket” att köra kring i och när den är trasig får man åka taxi … (s 121).

Men kommissarie Zander är äregirig och ska lösa fallet vilket han uttrycker i bombastiska ordalag. Han slår fast att ”mördarens tankegångar ligger vid sidan om allfarvägarna. Att det är därför som problemets kärna är så skymd. Jag får inte fatt någonting. Jag kämpar mot skuggor, som bara glider undan. Men, Brenner, skall kämpa ner skuggorna en och en tills sikten blir klar. Jag skall lösa det här problemet. Dess mord, som begåtts under så originella och intressanta omständigheter, måste få sin förklaring genom just Wilhelm Zacharias Zander …” (s 146 f)

Alla kan bli mördare

Zanders store idol är den amerikanske experten, doktor J. E. McKeown ”en briljant karl och förståndig karl, som har samma psykologiska syn på brottslingen som William Zander”.

Denne expert har sagt något som Zander ständigt upprepar: ”Han har sagt, att alla människor under vissa betingelser kan bli mördare” (s 149)

Till det bästa i boken hör en länge monolog av en de skyldiga där han beskriver sin alkoholism och hur samhället på olika sätt gjort hans liv omöjligt att leva. När man läser detta avsnitt inser man att det fanns ämne till en bra författare i Bernt Christops, även om detta ämne går åtskilligt vilse i sin tids sämsta deckarschabloner i Bevingad död.

I dödsrunan över Bernt Christophs står bland annat: Han sysslade gärna med sociala spörsmål vilket han gärna förde fram även i sina romaner på ett sätt som visade att han hade ett budskap att framföra, en vädjan om förståelse för den enskildes svårigheter i dagens stressbetonade livsstil.”

Fyra deckare

Bernt i Christophs föddes 18 februari 1913 i Sundsvall och var son till direktör Oscar Christops och Anna f. Öfvergren. Studenten tog han 1932 och var sedan journalist i bland annat Sundsvalls Tidning, Örnsköldsviks Posten, Västernorrlands Allehanda, Hallandsposten och Hallands Dagblad. Ett par år i ungdomen var han civilanställd expeditionsföreståndare vid flygflottiljen i Frösön.

Han utgav fyra deckare, Mördande fakta (Sörlins 1954), Bevingad död (Sörlins 1956), Sista ronden (Sörlins 1957) och Vitt är dödens färg (Sörlins 1958). Slutligen kom två ungdomsböcker Prinsen vinner (Harriers 1962) och Spinken och smugglarna (Wahlströms 1963).

Sensommaren 1964 installerade jag mig med min familj som extra adjunkt i Båstad. Jag minns att vi prenumererade på Hallands-Posten. Bland det första jag kan ha sett där var Bernt Christophs dödsannons den 29 augusti 1964. När jag nu på Universitetsbiblioteket tidningsavdelning i Lund bläddrar i de gamla läggen, känner jag igen mycket – till exempel reportagen kring Sveriges Davis Cup-möte med Australien. Jag satt på tennisstadion och såg Uffe Schmidt, Fred Stolle och Roy Emerson. Alla ungar på Båstads gator härmade Janne Lundquists sätt att serva.

Avled 1964

Bernt Christops avled den 28 augusti 1964. Hustru och son meddelade i annonsen i Hallands-Posten lördagen den 29.8 att han ”hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad”. Begravningen skedde i S:ta Katarina kapell onsdagen den 2 september kl. 15.00. Efter akten kaffe på Villa Nostra. Och dödsfallet ”Meddelas endast på detta sätt.”

Dock stod en dödsruna inne i Hallands-Posten 31 augusti. Den pryddes av ett porträtt, taget underifrån. Bernt Christops har en mörk hatt på sig och skjorta med slips. ”I en ålder av 51 år avled på fredagsmorgonen redaktör Bernt Christops, Halmstad, mera känd under författarnamnet Peter Heiden.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22