Alla deckarförfattare är inte kulturpersonligheter

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-2, Artikel

AV JAN ERIC ARVASTSON

– I en tidningsartikel nyligen om Sveriges förhållande till sin mördade statsminister Olof Palme (”Den försvunne Olof Palme”, DN 26.2), gör den danske journalisten Carsten Jensen bland alla andra iakttagelser om oss svenskar också den att ”författare av kriminalromaner… tycks vara det finaste en svensk kulturpersonlighet kan bli”

Där slår Jensen verkligen huvudet på spiken.

Finns det något annat land – ens England – där kriminalromanen blivit ett medium för känt folk i hög grad som i Sverige?

För några år sedan avskaffade Expressen med en suck sitt deckarpris. Redaktionen förkunnade att de svenska böcker som skrevs var för dåliga för att förtjäna någon belöning. Det yttrandet står i en sällsam kontrast till Jensens iakttagelse. Varför skriver höga svenska ämbetsmän, makthavare och mediapersonligheter böcker i genren – advokater, läkare, förläggare, polischefer, professorer, skådespelare, TV-radioproducenter, välkända journalister?

Är det för att bättra på sitt kändisskap? För att de älskar brottsintriger? Eller har en historia att skriva av sig – och tror att det är lätt att få ihop en deckare?

Svaret är nog ”ja” på de frågorna.

Balderson först

Det började nog med Bonniers författare Bo Balderson. Balderson skrev en rad romaner om ett svenskt statsråd i tjänst. Böckerna sålde mycket bra. En del av framgången låg förstås i att de var välskrivna och underhållande. Men förläggaren Åke Runnqvists verkliga klipp var att han lyckades göra troligt att det var en känd person, möjligen själv regeringsmedlem eller hög ämbetsman hemmastadd i maktens korridorer, som var författaren.

Därmed kunde det sägas vara etablerat att en deckare skriven av en högt uppsatt person hade sina alldeles egna kvalitéer och förutsättningar. Tidigare hade detta bara gällt memoarer.

Och sedan har de kommit, i en strid ström.

Högt upp på samhällstegen, kanske högst, står Ulf Adelsohn, landshövding i Stockholm. Han skrev sin kriminalroman för några år sedan i samarbete med författaren Olov Svedelid. Adelsohns ärende var uppenbarligen att diskutera ett djupt känt politiskt dilemma.

En annan politiker som inte behövt skrivhjälp men ändå författat en lysande kriminalroman är Jörn Svensson.

Olov Svedelids namn, för övrigt, dyker ofta upp i sammanhanget ”anlitad som medförfattare”. Svedelids vid sidan av Adelsohn kanske mest kända partner är Albert Bonnier Jr. Bonnier kallade i slutskedet av sitt liv till sig Svedelid för att få hjälp att sätta en thriller med sovjetryskt motiv på papperet.

Ur journalistkåren

Svedelid själv tillhör ju väldigt stora kategori deckarförfattare som kommer ur journalistkåren. Där finns det två tydligt urskiljbara sorter:

1. mera journalist än författare.

2. mera författare än journalist.

Svedelid har gjort karriären att bli en känd kriminalförfattare från att ha varit en relativt okänd journalist. Det finns betydligt flera kända journalister som blivit okända kriminalförfattare. Dagens Nyheter själv har några exempel: Bobi Sourander, Ove Säverman, Lars Weiss (senare chef på TV4). Ja, journalister som blivit deckarförfattare är legio.

På 60-talet kom det ut en deckare i radiomiljö, som ett pseudonymt lagarbete av flera radioproducenter. Att Kjell Stensson och Ulf Örnkloo (fortfarande verksam i branschen) låg bakom torde det inte råda något tvivel om. Känd TV-man och deckarförfattare bland andra är Olle Häger. Även den politiske journalisten Erik Fichtelius skrev en deckare för ett antal år sedan. Thomas Hellberg, både skådespelare och författare, är med författare till en politisk thriller.

En vissångerska som skriver deckare? I alla fall en för länge sedan med bland annat badortsmotiv: Lil Yunkers. Den heter ”Popmordet” och kom ut 1971 på Lindqvists förlag.

Advokater, förbrytare och poliser

Varför författar brottmålsadvokaten Leif Silbersky deckare (tillsammans med Olov Svedelid)? Förmodligen för att det är roligt, och för att tjäna en slant (till). Säkert också för att han tycker sig veta mycket att om brott och brottslingar, som inte kan sägas annat än i fiktionens form. Det gällde ju på sin tid också kollegan Henning Sjöström. Att poliser skriver deckare är inte konstigt. De har miljön och jargongen gratis. Hans Holmérs deckare har gett honom nystart och popularitet. Bonniers skrivande kriminalinspektör Bo Norgren är än länge betydligt mer anonym. Förbrytare begär uppmärksamhet. Kennet Ahl, Lasse Strömstedt med flera: ”Grundbulten” och annat.

Även läkare skriver deckare. Ulf Durling är den mest kände: där finns också Åsa Nilsonne. Durling väljer sällan stoff från sin psykiatriska verksamhet. I hans fall är det snarare lusten att just skriva som driver honom: ett fint språk, klurigt turnerade intriger utmärker hans författarskap.

”Vanliga” författare på drift

Sedan har vi gruppen kända ”vanliga” författare som skriver deckare. Man tänker då främst på Kerstin Ekman som ”envisa” med att komma tillbaka till brottshistorier trots att – ja vadå? Att hon borde ha den delen av karriären bakom sig? Man får vara tacksam för, att hon inte ser det så. Hon prisbelöntes ju till och med av Deckarakademin häromåret. Det gäller också en annan skönlitterär författare, Carl-Henning Wijkmark. Som inte förstod att han hade skrivit en thriller förrän Deckarakademin knackade på med bucklan.

En docent i miljövård kunde ha valt att göra sina debattinlägg i helt andra former. Men det blev en rad thrillers av Staffan Westerlund. Om han vann några akademiska lagrar på dem är ej bekant. Men flera deckarpriser fick han. En annan akademiker, numera professor, är också deckarförfattare. Det är just på tal om honom som Carsten Jensen fäller sitt yttrande i DN-artikeln. Men det är en aning orättvist mot G W Persson. För någon kulturpersonlighet är han ju inte men däremot en bra deckarförfattare… Apotekare skriver deckare – i alla fall Nils Hövenmark i Jokkmokk. Kan han ha lockats av att bli mera känd i hemorten? I alla fall beundrade vi gymnasister vid Luleå läroverk Elisabeth Kågerman på sin tid – tänk att ha en känd deckarförfattare i katedern!

Skickliga kändisar

Ja, och så är det Jan Guillou, Hans Alfredson. Kända kriminalförfattare? Kriminalförfattande kändisar? Hur man än benämner dem, är de dödligt skickliga.

Det finns några grupper kulturpersonligheter som ännu inte har fått fram någon deckarförfattare.

Präster till exempel – höll jag på att säga. Men där har funnits svenska kalkar att tömma ty biskopen Jan Arvid Hellström, (alias Natanael Frid) salig i åminnelse, hann ju med några stycken innan trafiken tog hans liv.

Jag ska inte humma mer. Den sort jag framför allt vill ha deckare av är kungligheter. För miljöns skull. Och intrigens…

PS Själv hör jag till ett sällskap där till exempel en är änka (Ulla, efter Stieg Trenter), en annan fd reklambyrådirektör (Jan Ekström), två informationschefer Jan-Olof Ekholm och Carlösten Nordmark), en förläggare (Uno Palmström), Och Jag Själv, radioproducent. Alla fuskar vi som deckarskrivare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22