Alistair Maclean och traditionen

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2000-4, Artikel

Av Iwan Morelius

Om jag någon gång blev tillfrågad om utformningen av en staty av Alistair MacLean skulle jag utan tvekan föreslå att författaren porträtterades iförd kilt.

Den som känner sig tveksam inför detta ombedes erinra sig den skotska höglandsandan i böcker som Waverley av Walter Scott eller Kidnappad av Robert Louis Stevenson. Hur närbesläktade med MacLean och hans hårdhudade hjältar är inte rövaren och klanledaren Rob Roy eller Skattkammaröns gentlemannausling Long John Silver? Något mer än en slump måste ligga bakom det faktum att världens tre främsta äventyrsförfattare – alla var skottar.

Kanske erbjuder Walter Scott oss ett svar i Fornforskaren, vars huvudperson menar att skottarnas särart kommer av att deras förfäder, till skillnad från övriga Britannien och i stort sett hela Europa, aldrig besegrad es av romarna, som istället till sist nöjde sig med att stänga ute kaledonierna med hjälp av Hadrianusmuren.

Denna okuvlighet, denna vägran att underkasta sig, levde vidare också efter att Skottland till sist, paradoxalt nog bakvägen genom att Skottlands kung också blev Englands, ändå införlivats med det övriga brittiska imperieprojektet. Således var kanske den historiske Macbeth i själva verket ingen stor skurk, men blev porträtterad så av en Shakespeare som ängsligt utformade sina dramer så att de skulle överenstämma med Londons politiska dagordning.

Idag är opinionen stark för att åter ge Skottland självstyre. Kanske kan vi även hos dagens skottar igenkänna något av samma stridsberedskap, samma självklara värdighet som den skotske klanledaren utstrålar i de gamla skrönor och ballader som Scott så ivrigt reste runt och tecknade ner.

Jag är inte säker på att MacLean någonsin läste vare sig Scott eller Stevenson, troligen gjorde han väl det ändå. Men gjorde han det inte, spelade det ingen roll – han hade dem i blodet. I allt han företog sig tycktes snart litteraturen och myterna ta överhanden. När han i början av 60-talet försökte fly från skrivandet och leva ett normalt liv som hotellägare istället verkar det närmast som om han kom att gå i Stevensons sjörövares fotspår. Vi minns ju alla hur den gamle John Silver, när vi först möter honom, har dragit sig tillbaka från det hårda livet till havs och driver ett litet värdshus – vilket för övrigt Jim Hawkins moder också gör. När han mönstrar på Hispaniola är det som kock. Den före detta flottisten MacLean köpte upp en hotellkedja och värdshuset Jamaica, lika självklart identiskt med det ökända pirat- och vrakplundrartillhållet i Daphne du Mauriers roman, som att det gevär som hängde över den öppna spisen på Abbotsford, Walter Scotts hem, verkligen hade tillhört den legendariske Rob Roy.

MacLean förefaller ha skrivit sina romaner med en magisk penna, kanske en gång doppad i bläck som blandats i macbethhäxornas gryta, som han övertagit som en stafettpinne från sina båda 1800-talsföregångare. Hur han än försökte kunde han inte undfly sitt öde, sitt skotska arv. Han var tvungen att ta vid där föregångarna slutat, att föra traditionen vidare.

De tre Marlowe

Vi vet att MacLean uppskattade Raymond Chandler, vilket kan avläsas i den hårdkokta stilen i hans böcker. Chandlers detektiv Philip Marlowe blev visserligen synonym med Humphrey Bogart i filmerna, men är knappast samma hårding i böckerna. I sin idealism är han romantiker, i sina metaforrika monologer stundtals nästan poet.

Det finns märkliga överensstämmelser – utöver de uppenbara namnlikheterna mellan Chandlers Marlowe och Joseph Conrads återkommande hjälte och språkrör Marlow. Bland annat är de båda tämligen ensamma om att uppträda anständigt mot sina arbetsgivares färgade underställda, samtidigt som de ändå väljer att stanna kvar och verka inom de korrupta samhällssystemen. Marlowe är den ruttna storstadsdjungelns ensamme riddare för högre ideal, när han går till botten med något nedtystat brott som ingen på någon sida om lagen vill att det rotas mer i. På samma sätt tuffar Marlow i Mörkrets hjärta med sin ångbåt allt längre upp för en Kongoflod som för honom intill den mänskliga moralens totala sammanbrott, den alltför entusiastiske bolagstjänstemannen Kurtz nietzscheanska övermänniskovärld.

Med tanke på hur ofta MacLean återkommer till havsskildringar, fiktiva som Åtta glas, men också en biografi om James Cook, är det svårt att tänka sig att han inte inspirerades av Conrad. Dessutom hade han ju tagit en universitetsexamen och undervisat i engelsk litteratur i flera år innan han blev heltidsförfattare.

En tredje Marlowe i den engelskspråkiga litteraturen kan misstänkas ha fått låna ut sitt namn, och kanske något mer, till de två föregående. Nykritikernas älsklingselisabetan, trixtern och tragöden Christopher Marlowe, i Stoppardfilmatiseringen Shakespeare in Love Shakespeares läromästare, bör ha funnits med i det litterära bagaget hos den världsberömde krigs- och spionromanförfattaren, sedermera hedersdoktorn vid universitetet i Glasgow, såväl som hos den unge torpedskytten och litteraturstudenten MacLean.

Att den begåvade dramatikerns liv inte enbart kom att ägnas konsten kan man exempelvis få inblick i genom att läsa Anthony Burgess roman Död man i Deptford. Marlowe dog i ett krogslagsmål, ett öde som mycket väl också kunde ha blivit den så småningom tämligen nedsupne krogägaren MacLeans. Vidare tyder mycket på att han var homosexuell och dessutom tidvis arbetade som spion. Det är på grund av dessa sistnämnda egenskaper som nykritikerna tagit honom till sitt hjärta, ständigt på jakt efter det avvikande, det opålitliga och gränsöverskridande under en epok.

Spion och homosexuell var för övrigt även författaren till det märkliga poetiska och filosofiska verket Vishetens sju pelare. T. E. Lawrence, mera känd som Lawrence av Arbabien, om vars liv bland öknens nomader MacLean skrev en barnbok.

Chandler ingen genväg

MacLeans läsning av Chandler var ingen spikrak väg till detektivromanförfattande, men mötet med detektiven Marlowe hjälpte honom att återuppta kontakten med för hans skrivande nödvändiga delar av den engelskspråkiga vitterheten. Kanske skulle en nyhistoriker kunna känna igen trixtern Marlowe i den i Macleans tidiga romaner återkommande förrädaren, spionen som demaskeras alltför sent, när scenen redan är full med lik, som i slutet på varje elisabetansk tragedi med självaktning.

Det är troligt att MacLean egentligen hade velat bli en helt annan sorts författare. Vi kan inte helt säkert veta om H. M. S. Ulysses fått sitt namn från Joyce eller från Homeros, eller varför handlingen i bok nummer två, Kanonerna på Navarone, förläggs till den Egeiska övärlden – till samma farvatten som Odysseus irrade omkring i, på sin tioåriga hemfärd från det trojanska kriget. Ungefär tioårig var också tidsperioden mellan MacLeans avmönstring efter andra världskriget, under vilket han bland annat tjänstgjort i Homeros Grekland, och hans genombrott som författare, som för honom skulle innebära en sorts hemkomst till ett personligt Ithaka, som han kanske hade kluvna känslor inför – den skotska litteraturen. Så lätt var det att bara staka på i fädrens spår. Och så tungt kändes det inombords. Medan Scott och Stevenson var tvungna att skriva sina romaner för att betala av sina ständigt växande skulder och arbetade ihjäl sig för att överleva, verkar en förbannelse ha vilat över Maclean som tvingade honom att fortsätta skriva bestsellers, fastän han helst av allt bara tycks ha velat slå sig till ro och ta det lugnt med de miljoner han tjänat redan på de första i böckerna.

Kanske kommer i framtiden också Örnnästet att finnas med på universitetens läslistor, vid sidan av Ivanhoe och Doktor Jekyll och mr Hyde, men man kan ju för ett ögonblick fundera över hur vi redan idag skulle sett pli MacLeans verk om han istället hade varit irländare. Man skulle alldeles säkert tagit fasta på helt andra aspekter i författarskapet. På något sätt skulle han då fått förhålla sig till kluriga satiriker som James Joyce, Laurence Sterne och naturligtvis Jonathan Swift.

Vad man då skulle få ut av en jämförande analys av MacLeans H. M. S. Ulysses. och Joyces Odysseus är väl ganska förutsägbart. Man skulle också tycka sig höra ett eko av Sternes kroniskt opålitliga svada i Tristram Shandy i den berättartekniska kullerbyttan Fruktan är mitt vapen. Vidare skulle nog den litet avvikande, vemodiga romanen Fångarna på ön Vardu lyftas fram som en av författarskapets höjdpunkter om den kom att associeras med Gullivers underliga oerfarenheter.

Pseudonymen Stuart

Den romanen hör till de böcker MacLean gav ut under pseudonymen Ian Stuart. Man skulle kanske kunna se detta författarnamn som ännu ett försök att finna en framkomlig flyktväg bort från myten, från demonen Alistair MacLean, som kunde föra till en fristad där han kunde börja skapa det han verkligen ville. Men precis som för androgynen Tintomara i Drottningens juvelsmycke ledde gäckandet, mystifikationerna med maskerna och det ironiska spelet med identiteter hela tiden bara tillbaks ner i spionernas och äventyrens skuggvärld. Det som var tänkt som en poetisk återfödelse, blev blott en kloning – en groteskt grimaserande Hyde som stirrade tillbaka på honom genom spegelglaset.

Vid ett närmare betraktande är saker och ting inte alltid vad de från början förefaller vara. Vid soluppgången, när den kiltklädda statyn först träder fram ur det trolska morgondiset, kommer säkert de som cyklar förbi på väg till arbetet eller vinglar hem efter någon alldeles för sen kväll, att missta silhuetten för en kvinnas.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22