Alias Orwar Magnusson

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

Av Lars Strand

När jag var i tio-tolv-trettonårsåldern under den senare hälften av 40-talet utgjordes min huvudsakliga läsning rent kvantitativt av Alibimagasinet. Denna publikation hörde till tidens kioskdeckare, vilka också omfattade andra periodiskt utkommande skriftserier som Detektivmagasinet, Äventyrsmagasinet och Nyckelböckerna. Alibimagasinet utkom så vitt jag minns med ett nummer varje vecka och var alltså det deckarhäfte som jag föredrog. Det var en preferens och ett intresse som jag delade med flera av mina skolkamrater. Vi hade sällan eller aldrig råd att köpa de eftertraktade häftena nyutkomna och fräscha i kiosken, utan vi lade nummer efter nummer till vår samling genom gåvor och genom att nagelfara kubikmeter efter kubikmeter i tidningsdrivorna vid de ofta återkommande pappersinsamlingarna. För oss skolpojkar var dessa insamlingar av papper och tidningar efterlängtade högtidsstunder, som förutom deckarna också kunde ge utdelning i form av en och annan av tidens så kallade boulevardtidningar; Cocktail, Pinup och Top Hat, vilka man annars kunde smygtitta i hos frisören.Vi bytte deckarhäften i skolan, diskuterade dem ingående och tävlade smått om vem som kunde läsa flest sådana under skoldagen. En av mina kamrater hade sin pulpet i klassrummet så fullproppad med Alibimagasin, att locket inte gick att stänga ordentligt. Han fick förvara sina ‘nödiga läroböcker’ i min bänk. Innehållet i hans pulpet var ett veritabelt vandringsbibliotek, där det alltid fanns något läsvärt att tillgå.

En dag råkade klassföreståndaren, som för övrigt också var vår lärare i modersmålet, lyfta på locket, som lämnade en rejäl springa i nederkanten. Vi väntade oss ett förfasat utrop och en moraliserande avhyvling av min generade kamrat. I stället lekte ett roat småleende på hennes läppar, när hon i lätt raljant ton bad honom se till att biblioteket flyttades till en lämpligare plats utanför skolan. Vår vidsynta svensk-lärarinna blev därefter ännu populärare bland oss grabbar.

Än i dag minns jag de braskande omslagen i blått och rött på Alibimagasinet, och flera av författarnas och deras hjältars namn har stannat i minnet: Øyulv Gran med sin Harald Ask. Stig Örnfjell med Pelle Spänst. Sverre Vegenor med Knut Gribb, Jörgen Rastholt med det omaka paret Alexander Seger och Gorius men framför allt Niels Meyn med Jim Baxter och gentlemannatjuven Jack Lester som hjältar. Det slår mig nu att alla författarna bar norsk- eller danskklingande namn, vad nu det kunde bero på.

Tufft namn

När jag i början på femtiotalet stötte på författarnamnet Börje Hård på Alibimagasinets omslag, hade jag slukat mig mätt på äventyren i dessa häften och föredrog annan nöjeslektyr. Anledningen till att Börje Hard ändå väckte mitt intresse var att författaren fanns i sinnevärlden i mitt omedelbara grannskap. Det tuffa, korthuggna namnet var förstås en pseudonym, bakom vilken dolde sig Arvika-journalisten Sverik, Sven-Erik Nilsson.

Sverik bodde ett stenkast – om man tog i lite grand – från mitt barndomshem. Han bodde länge kvar i sitt föräldrahem, som väl var hans pièce de résistance i tillvaron. Eftersom han var en åtta-tio år äldre än jag, betraktade jag honom med en viss beundran och nyfikenhet ur den yngres grodperspektiv. Han var flygande allmänrepor­ter på Arvika Nyheter och skrev begåvat om allt som tilldrog sig i småstadsidyllen. Barhuvad med bakåtstruket hår, liten och tunn med uppknäppt poplinrock – en sådan som man kallade gandhiskynke på den tiden – med fladdrande skört svepte han fram med något av storstadens fläkt omkring sig. Till livsstilen hörde också ett flitigt umgänge med cigarretter och alkohol, och Sven-Erik Nilsson om någon brände sitt ljus i bägge ändar.

En klasskamrat till mig i gymnasiet extraknäckte med att skriva små sportreferat i Arvika Nyheter och skröt med att han var bekant med fenomenet Sverik, som skakade reportage ur armen hur lätt som helst. En dag visade han mig ett nummer av den litterära tidskriften All världens berättare, där en novell av Sven-Erik Nilsson stod att läsa. Så vitt jag minns – men Old men forget som Shakespeare säger – var det en dyster fyrtiotalistisk historia med Kafkaanstrykning. Hur som helst framgick det att den flyhänte journalisten hade lite högre syften och närde seriösa författardrömmar. Av diverse anledningar kom han inte längre på den banan utan växlade in på ett stickspår. som markerades av över trettio Alibimagasin under årens lopp.

På fyrtio- och femtiotalet gjorde sig det amerikanska inflytandet på populärkulturen starkt gällande, och ungdomen som var särskilt mottaglig svalde med okritisk beundran den massiva amerikanska propagandan manifesterad inom musiken, litteraturen och filmen.

Och nog är det lätt att se var Sverik eller Börje Hard hade sina monster och förebilder. Det var de hårdkokta herrarna Raymond Chandler, Dashiell Hammell och framför allt Mickey Spillane. Hans hjälte, den tuffe journalisten Fred Waller, strosade nerför samma sorts Main Streets som Philip Marlowe och rörde sig lika hemtamt som Mike Hammer på sjaskiga barer i Staterna. Men han dök också upp i lite vagt skildrade svenska miljöer med för oss Arvikabor lätt maskerade ortnamn. I häftet Vikuddens hemlighet associerade man förstås till hembygdsparken Sagudden med den angränsande Viksholmen, Spöket i Högvalla lät som Högvälta norr om staden, och den raljerande inledningen till Högt spel i Myrom minns jag än i dag: “Den vitglänsande atlantångaren gled majestätiskt in i Myroms hamn”, ungefär så lät det. Det hör till saken att Myrom är en liten by utanför Arvika, där lokaltågen på den tiden brukade stanna vid ett minimalt stationshus, som knappt var större än ett ordinärt vedskjul och som var föremål för ett visst lokalt gyckel.

Kända profiler medverkade

Men det som gjorde dessa deckarhäften särskilt intressanta för Arvikabor var den lokalfärg som förfallaren satte dit genom att ge sina diktade figurer namn efter kända profiler i staden. I häftet Häxfotogrufen ståtade den slemme skurken med namnet på en bekant ateljéfotografi Arvika, som tillhörde Sven-Erik Nilssons bekantskapskrets. I det fallet var det nog snudd på ärekränkning.

1956 torde ha varit ett märkesår på Sven-Erik Nilssons litterära bana. Då utkom nämligen en bok av hans hand på ett välrenommerat förlag. Hur det nu kom sig, lät Tidens förlag lansera Lump och lik av Orwar Magnusson i ett prydligt och ordentligt band med kapitalbind och grön klotrygg med guldtryck och skyddsomslag. Under denna tryggt svenska pseudonym framträder alltså Sven-Erik Nilsson på en

större och ambitiösare scen än deckarhäftenas. I hans lek med identiteter bär även bokens huvudperson namnet Orwar Magnusson i denna jag-roman, som dessutom är försedd med följande tillägnan:

Tillägnas FÖRFATTAREN utan vars medverkan denna bok ej tillkommit. ORWAR MAGNUSSON

Boktiteln antyder att det mellan pärmarna döljer sig en deckare, men skyddsomslaget, som brukar fungera som färggrant lockbete för den har typen av litteratur, ser lika spännande ut som en Handledning i fjäderfäuppfödning. Man hade kanske väntat sig ett omslag i stil med Manhattanböckernas braskande bilder av pistolbeväpnad herre med nedvikt hattbrätte och uppfälld trenchcoatkrage och vidhängande yppig blondin med skräckslaget uppspärrade ögon och intressant dekolletage.

Diskretast av alla

Men det har omslaget är nog det mest diskreta, alla kategorier, som jag någonsin sett: på den helvita framsidan och ryggen står i blå versaler förutom titeln namnet på författaren och förlaget, ingenting annat; baksidan och innerflikarna är helt utan tryck. Här finns inte vare sig någon upplysning om författaren eller ett ord om vad boken handlar om. Tala om att köpa grisen i säcken! Men kanske boken trots allt genom blotta kontrasten i sitt oansenliga yttre kunde ha gjort någon nyfiken på innehållet. Hur som helst kan man fråga sig, hur många spontana köpare denna bok fann, när den kom ut. Själv fick jag tag i den för en spottstyver i en billighetslåda på ett antikvariat åtskilliga är senare. Naturligtvis hade jag aldrig lockats att köpa den, om jag inte förut känt till vem författaren egentligen var.

Kan vara en parodi

Vad är det då för sorts bok? Ja, av allt att döma är den avsedd att vara en parodi på den hårdkokta amerikanska deckartypen i dess mest vulgära framtoning representerad av James Hadley Chase, Peter Cheyney och naturligtvis Mickey Spillane. En förväntad poäng i sammanhanget är till att börja med det faktum att hjälten bär det hederligt oglamorösa namnet Orwar Magnusson, en sorts Åsa-Nissevariant av Mike Hammer.

I en odefinierad storstadsmiljö driver huvudpersonen en skrotfirma, Skrot & Lump, med tomflaskor som specialitet, i kombination med en avdelning, som han efter sina initialer döpt till Obstinate Motion, en detektivfirma. Till den senare har hans egen lojala Della Street, en privatsekreterare, som till skillnad från Perry Masons är en sannskyldig gorgon såväl till sätt som utseende. Hon heter Alice och sköter den kamerala delen och är den enda person, som kan injaga skräck i sin arbetsgivare, bland annat genom sina färdigheter i “praktisk japanska”, varmed avses jiujitsu eller karate.

I likhet med de hårdkokta förebilderna domineras Orwar Magnussons livsföring av skjutjärn, brudar och borsten, eller som han själv uttrycker det på sin något bedagade stockholmsslang à la söderkisen Elof Ahrle, puffror, brallisar och sponken.

OM har meriterat sig för sin uppgift som privatdeckare genom djupgående människokännedom förvärvad vid umgänget med skrotfirmans brokiga kundkrets och genom erfarenheter från en tids verksamhet som livvakt åt gangsterbossen Baby Angel i Staterna. Glimtar från hans amerikanska bakgrund interfolierar allt som oftast hans berättelse. Med illa dold stolthet skildrar han sin våldsamma framfart i Amerikas undre värld och drar gärna paralleller därifrån till det aktuella fallet.

Brudar som hos Hammer

Hans umgänge med brallisarna karakteriseras av samma takt och finess som uppvisas av Mike Hammer. Den spillaneska blandningen av sex och sadism återges också i OM:s skrattspegel, när han beslutar sig för att hämnas på en rödhårig skönhet, som har försatt honom i knipa:

“Jag drog ett sista hals på fimpen, släppte ner den vid mina fötter på den djupa persermattan, trampa på den och gick fram till henne.

– Klä av dig!”

Denna order ges som en förberedelse för den behandling han har tänkt utsatta henne för:

“Först sex snärtiga piskrapp av mina knutiga, hopbundna skosnören på naken rygg. Jag skulle randa henne, ruta henne, rita trianglar med mina skosnören på hennes nakna rygg.”

Medan damen ifråga fogligt för att inte säga villigt utför sin striptease, plockar OM vällustigt långsamt ur sina skoremmar. Händelseförloppet tar emellertid en annan vändning än det planerade, och han får i ett kritiskt ögonblick besvär med att glappskodd utan skosnören rymma fältet.

Som ett avskräckande exempel på den osmakliga sadismen i Mickey Spillanes œuvre brukar man ofta citera slutet i I, the Jury (Hämnden är min), där Mike Hammer kallt låter sin 45:a tala och gör ett hål i den falska kvinnans nakna mage:

“The roar of the .45 shook the room. – – -How c-could you? she gasped.

I only had a moment before talking to a corpse, but I got it in.

– It was easy. I said.”

Man erinrar sig den scenen, när OM låter en ta del av följande:

“Skottet dåna mellan bilringarna, tompavorna och koppartråden, gav eko i bensinfaten, tona ut mot lumplagret.

Alice vande bort huvudet.

– Hur kunde du? viska hon.

– Det var inte alls svårt, sa jag. Det var bara att trycka av!”

Alices upprörda fråga är föranledd av OM:s kallblodiga nådaskott mot en gråsparv, som fått vingen avbiten av en katt.

Svenskt perspektiv på sprit

Det folkhemska perspektivet anläggs annars framför allt i OM:s förhållande till “sponken”. Med tanke på hans förflutna bland törstiga gangsters i USA är hans dryckesvanor märkliga. Likt den ursvenske Calle Schewen blandar han sitt kaffe med Kron och deklarerar frank!:

” – Jag kör inte med jolmiga majsdrycker som där över. Ska det vara nånting skall det kännas. Kron. Aldrig Renat eller annat blask. Jag har alltid innerfickan fylld av en plunta.”

Fransmannen har ett uttryck om en person, som går omkring lite smålummig, att han är “entre deux vins”, det vill säga befinner sig mellan tvenne påfyllningar. Hos OM är denna intervall reducerad till ett minimum, och det går inte särskilt många minuter mellan “baljorna med Kron”. Hans konsumtion når rent gargantuanska höjder, och hans umgänge med spriten, uteslutande Kronbrännvin, kan närmast jämföras med en kedjerökares cigarrettförbrukning. De barer han anlitar, privata som offentliga, måtte vara lika välförsedda med Kron som en systembutik. De spritrelaterade skämten och metaforerna är legio, och som läsare upplever man denna form av skämtlynne minst sagt som ansträngd och tröttsam.

Författaren drack mycket

Denna fixering vid dryckjom har väl sin förklaring i Sven-Erik Nilssons eget alkoholberoende. Han skapar med sin deckare en sorts drinkarens idealgestalt, ett Kronvittne till hårding, som kan förtära obegränsade mängder av alkohol utan att förtröttas. Här följer några exempel på hans speciella sprithumor manifesterad i bokens vändningar och bildspråk:

“Efter tredje supen kunde jag se klart. Dubbelt. Så klart.”

“Helpavan var i det närmaste slut nu. Han måtte ha varit som ett lackmuspapper invändigt. Utan reaktion.”

” – Vattnar ni blomkrukor med drickat? fråga bartjejen.

– Tarmludd, svara jag. Ungefär som ris, ömtåliga växter som kräver bevattning.”

” – Soda? fråga hon.

– Soda är rengöringsmedel, svara jag.

Jag är ren som en ängel förut. Är fröken?'”

“Det var mörkt som svart vinbärsbrännvin i trappan.”

“Han hängde som ett skrynkligt systembolagspapper i min högernäve.”

Som framgår av några av citaten har författaren i sitt nit att återge ledigt talspråk konsekvent gjort rent hus med verbändelsen i imperfekt och fått texten att se onödigt primitiv ut.

Vad bokens intrig beträffar är den föga originell: en rik företagare – begravningsentreprenör minsann, med “ständig dösäsong” – blir skjuten under ett släktmöte i sin exklusiva sommarvilla. De misstänkta utgörs av ett halvdussin motbjudande arvingar, och för läsaren blir det tämligen likgiltigt och ointressant, vilken av dessa som är den skyldige, eftersom alla är av samma skrot och korn. Men författaren bjuder ändå på en upplösning, som i sin överraskande osannolikhet påminner om John Dickson Carr i sina sämsta stunder. En parodisk knorr är till sist det faktum, att den som kommer på läsningen inte är Orwar Magnusson himself utan hans formidabla privatsekreterare Alice.

I och med att Sven-Erik Nilsson lyckades få sin bok utgiven på ett välkänt förlag, skulle man kunna säga, att han därmed tog ett kliv uppåt på trappan mot Parnassen från deckarhäftenas värld. Men sanningen är nog den att han med detta steg fick betydligt färre läsare än Börje Hard. Jag kan säkert tryggt skryta med att jag är en av de få svenskar, som har läst Orwar Magnussans Lump och lik. Av sentimentala skäl har jag sparat den som en påminnelse om den flyhänte och talangfulle skribenten, som brukade köpa sina Boy-cigarretter i den kiosk på Fallängsvägen i Arvika, där jag som pojke köpte Alibi-magasinet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22