Alfred som kom att göra 58 Hitchcockfilmer

Sep 16th, 2009 | By | Category: 1998-1, Artikel

Av Helena Genberg

När man pratar film – vilket händer då och då även bokälskare emellan- talar man om de olika rullarna som ”en Mel Gibson-film”, en ”Gösta Ekman-rulle” eller en ”Hitchcock-film”. Sir Alfred Joseph Hitchcock, som föddes den 13 augusti 1899 i Leytonstone, England, är en av få regissörer som lyckats övertrumfa skådespelarna. Har ni någonsin hört talas om en ”Berglund-film?”

Många – alltför många – tror att Hitchcock var något mer än en regissör, att han också hittade på sina filmer själv. Förvisso var han medförfattare till en hel del av sina filmmanus, men dessa byggde väldigt ofta på redan utkomna romaner av ibland kända och ibland ganska okända ”vanliga” författare.

I denna artikel kommer jag att berätta mycket om herr Hitchcocksjälv, men också en del om författarna bakom verken.

Det påstås ibland att det var Hitchcock som ”uppfann” thrillergenren, och det ligger faktiskt en del i detta, och mycket av hans styrka var att han i filmerna lyckades blanda sex, spänning och humor på ett ofta smakfullt sätt.

Han började sin karriär inomfilm branschen år 1919, då han illustrerade textinlägg till stumfilmer åt Paramounts kända studio Players-Lasky i London. Där lärde han sig mycket om just manuskripthantering, redigering och regi. Redan 1922 blev han regiassistent.

Samma år regisserade han en film som aldrig blev färdigställd: No. 13 eller Mrs Peabody. Hans första riktiga film var The Pleasure Garden (Lustgården), en engelsk-rysk samproduktion från 1925 som spelades in i München. Det var troligen den erfarenheten, förutom påhugg som regiassistent vid tyska UFA Studio, som inspirerade till senare filmers expressionistiska karaktär, både i visuellt hänseende och temata. Genombrottsfilmen kom 1926 och hette The Lodger. Den är redan prototypen för det som sedan skulle bli hans klassiska intrig: en oskyldig huvudperson blir falskt anklagad för brott och dras in i ett nät av intriger.

Ett tidigt exempel på Hitchcocks tekniska skicklighet var när han skapade ”subjektivt ljud” till sin första ljudfilm 1929, Blackmail (Utpressning). Berättelsen handlar om en kvinna som hugger en man till döds med kniv när han försöker förföra henne. Hitchcock tar fram kvinnans ångest genom att i ett samtal mellan hennes grannar förvränga alla ord utom just ”kniv”. Det var här och i 1930 års Murder! (Mord) som han uttryckligt visade på kopplingen mellan sex och våld.

Första inspelningen av The Man Who Knew Too Much, 1934 (Mannen som visste för mycket) blev både kassasuccé och kritikerframgång och innehöll ett favorittema, granskning av familjerelationer i en spännande handling. Den måste ha varit väldigt spännande, för den totalförbjöds i Sverige, men har sedermera visats på TV.

De 39 stegen (The 39 Steps, 1935) visar en mogen Hitchcock i en stilriktig och effektivt berättad ”jaktfilm” som innehåller många spännande händelser och är befolkad av minnesvärda personer. Men han höll inte alltid samma klass. Trots vissa goda ögonblick finns det i både Secret Agent (1936) och Sabotage från samma år svagheter som filmkritiker påpekat och som Hitchcock själv erkände och sade sig ha lärt av. Enligt hans egen uppfattning byggdes spänning upp genom att man gav publiken kunskaper som de av fara utsatta personerna saknade. Det allra viktigaste var emellertid att de oskyldiga skulle klara sig – vilket de inte gjorde här. The Lady Vanishes (En dam försvinner) från 1938 blev en glättad, kvick och mycket underhållande film.

Hitchcocks sista brittiska film Jamaica Inn (Värdshuset Jamaica) från 1939 och hans första i Hollywood, Rebecca (1940) tycktes inte ha hans vanliga handlag, vilket kan bero på att han strikt följde Daphne de Maoriers romanförlagor. Trots den underliga uppbyggnaden med beledsagande text blev Foreign Correspondent (Utrikeskorrespondenten) från 1940 den Hollywoodfilm där man kände igen den gamle regissören. Suspicion (Illdåd planeras?) kom 1941 och med historien om kvinnan som tror att hennes man är en mördare och hon själv hans nästa offer, en djupdykning i familjedynamik, introducerade han ondskan i hemmet och förebådade därmed sin nästa film Shadow of a Doubt (Skuggan av ett tvivel) 1943. Den anses vara ett av hans mästerverk och handlar ytligt sett om en ung kvinna som upptäcker att hennes favoritonkel är en mördare, men dessutom en studie av de mörka dragen hos den amerikanska medelklassen. Här frodas fysiskt våld ihop med psykologisk, institutionaliserad och systematiserad grymhet.

Hitchcock skulle återvända till temat kvinnan-som-offrar-sin identitet flera gånger. Mest tydligt är det kanske i den mästerliga Notorious från 1946. Det är en nästan pervers kärlekshistoria om en FBI-agent som skickar den kvinna han älskar i armarna på en nazist för att avslöja spionage. Andra psykologiska dramer från sent 40-tal är Spellbound (Trollbunden) från 1945. The Paradine Case (En kvinnas hemlighet) från 1948 och Under Capricorn (1949).

Experimentfilmer från den här tiden var Lifeboat (Livbåt) gjord 1944 med avsikt att berätta en historia som enbart utspelades i en liten båt. Rope (Repet) från 1948 skulle se ut som om den gjorts i en enda tagning. Repet liksom Strangers on a Train (Främlingar på tåg), 1951, handlade om människor med viljan att begå det perfekta mordet, och båda filmerna hade också starka homoerotiska undertoner.

Under sin mest inspirerade period mellan 1950 och 1960 producerade Hitchcock sina mest minnesvärda filmer med bl.a. I Confess (Jag bekänner) från 1953, sofistikerade thrillers som Dial M For Murder (Slå nollan till polisen) 1954 och To Catch a Thief (Ta fast tjuven) 1955. Han gjorde också en nyinspelning av Mannen som visste för mycket 1956. Under denna tid kom också den svarta komedin The Trouble With Harry (Ugglor i mossen), 1955. Mycket uppmärksammad blev The Wrong Man (Fel man) från 1956, som innehöll svidande kritik mot det amerikanska rättssystemet.

Hans tre verkliga mästerverk från den här tiden handlar egentligen om seendets villkor. Rear Window (Fönstret mot gården) från 1954 gör biobesökaren till voyeur. I berättelsen om den stillasittande fotografen som råkar bevittna ett mord utforskar Hitchcock på ett provocerande sätt släktskapet mellan bevakare och den bevakade och drar dessutom in biotittaren i det hela. Vertigo (En studie i brott) från 1958 blev den kanske mest skrämmande film som Hollywood producerat framtill dess. Här återvände regissören till temat med en kvinnas förlorade identitet och förklarade att den berodde på manlig fetichism.

North by Northwest (I sista minuten), gjord år 1959 är troligen den Hitchcock-film som nått störst framgång på grund av sitt fullödiga innehåll. Manuskriptet skrevs av Ernest Lehmann, musiken (som vanligt) av Bernard Herrman och i huvudrollerna Cary Grant och Eva Marie Saint. Det är en jaktfilm fylld av allt det vi minns Alfred Hitchcock för: geniala bildvinklar, subtila man-kvinna-relationer, dramatisk musik, klara färger, interna skämt, kvick symbolik och – framfor allt – mästerligt orkestrerad spänning.

Psycho från 1960 är berömd för mordet i duschen, som är rena skolexemplet på klipp med snabba bilder och som chockade den amerikanska samtiden med att visa nakna kroppsdelar.

Senare filmer var klipska variationer på Hitchcocks vanliga teman. The Birds (Fåglarna) som kom 1963 presenterade ondskan som ett miljömässigt faktum. Marnie (1964) är en psykoanalytisk thriller som (i likhet med Trollbunden) visade hur en våldsam, sexuellt präglad barndomsepisod förvandlar en kvinna till tjuv. Här visar regissören återigen kopplingen mellan kriminalitet och våld/sex.

Det mest framträdande med Torn Curtain (En läcka i ridån), 1966, en spionhistoria som utspelas under det kalla kriget, är den utdragna stridsscenen mellan hjälten och kommunistagenten i bondgårdsköket. Här ändrade Hitchcock på filmkonventionen att dödande skall ske snabbt och smärtfritt och visade att det är svårt och hjärtslitande att döda.

Nu verkade Hitchcock ha bränt sitt bästa krut i USA. Topaz (1969) blev en besvikelse – en konturlös och trist historia som utspelas under Kubakrisen. Den saknade både kraft och humor. Regissören återvände till England där han 1972 gjorde Frenzy. Det blev en historia i gammal Hitchcockanda om en oskyldig man misstänkt för att vara seriemördare.

Hans sista film Family Plot (Arvet) kom 1976. I den ställdes två familjer mot varandra – ett par yrkestjuvar mot en kvinnlig psykolog och hennes älskare från arbetarklassen. På sätt och vis en passande sorti för en man som alltid pekat på den symmetri som alltid funnits mellan gott och ont.

Alfred Hitchcock blev om möjligt ännu mer känd genom TV-serien Alfred Hitchcock Presenterar. Mellan 1955och 1962 gjordes 266 episoder och dessa följdes upp med 93 episoder av Alfred Hitchcock Hour mellan 1962 och 1965.

Trots att presentatören var grunden till framgången kom inte idén från Hitchcock själv och inte heller var han särskilt inblandad i produktionen. Del hela lär ha initierats av MCA:s VD Lew Wasserman och de olika filmerna producerades av Joan Harrison och Norman Lloyd (som spelade sabotören i Sabotör från år 1942). Av de 372 TV- filmer som under en tioårsperiod producerades av Hitchcocks bolag Shamley Productions, regisserades endast 20 av Hitchcock själv. Manuskripten handplockades av Harrison som visste vad Hitchcock gillade. Folk flockades framför TV-apparaterna för att höra den store regissören presentera filmerna med släpig och märklig röst. Själv lät han aldrig på det viset privat. De här monologerna skrevs för honom av James Allardrice.

Man kan hitta Alfred Hitchcocks namn på böcker. I Sverige gavs ett antal ut av B. Wahlströms Förlag. Men Alfred Hitchcock producerade sig aldrig i bokform (- Jag regisserar filmer!) utan dessa böcker än antologier med skräcknoveller av kända och okända författare. Hitchcock var emellertid affärsman och lånade ut sitt namn mot betalning. Vad som sedan stod i böckerna struntade han fullständigt i.

Alfred Hitchcock avled den 28 april 1980.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22