Alexander Dumas d.ä.: Mannen som författade nästan allt. Också versdrama om svensk drottning

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2003-4, Artikel

”Någon ny genre har jag inte skapat emedan jag inte skapat någonting.”

Orden yttrades en gång av en författare, vars samlade skrifter utgör ett litet bibliotek på över 300 band. Böckerna i det biblioteket bär sådana titlar som Greven av Monte Cristo, De tre musketörerna, Den siste chevalieren och… Ja, nu vet ni redan vem den blygsamme författaren var: Alexandre Dumas.

Alexandre Davy Dumas löd hans fullständiga namn och han var son till en mulatt, en väldig soldat som började sin bana som menig man och slutade som general.

General Dumas dog emellertid redan tre år efter sonens födelse – som ägde rum 1803 – så att den uppfostran som beskärdes unge Alexandre var tämligen torftig. Efter en även för dåtida förhållanden dålig skolunderbyggnad hamnade han på ett advokatkontor i födelsestaden Villers-Cotterets, där han stannade tills en inflytelserik gynnare skaffade honom en sekreterarepost hos hertigen av Orleans. Men han blev inte gammal där.

Versdrama om drottning Kristina

År 1826 började han sin författarbana med en novellbok och året därpå skrev han ett drama på vers, vilket till och med handlade om Kristina av Sverige. En litterär fejd rasade vid denna tid i Frankrike – och för övrigt lite varstans. En ny skola, romantiken, kämpade för att göra känslans och fantasiens rätt gällande över den torra förståndsdyrkan i upplysningstidevarvets litteratur. Framför allt eftersträvade den nya skolans anhängare att få sina dramer uppförda på nationalscenen Thetatre Francais: Dumas stod inte vidare högt i sina kollegers ögon. Romantik fattades inte i hans arbeten – man menade tvärtom att det fanns lite för mycket.

I alla fall fick kollegerna till sin grämelse se hur Dumas Henrik III och hans hov år 1829 uppfördes på nationalscenen – innan någon annan av den nya skolans män spelats. Följande år uppfördes även Kristina av Sverige, och sedan duggade dramerna tätt.

Henrik III och hans hov var en hel liten revolution – en oblodig revolution i den långa raden av Frankrikes blodiga. Det var en pjäs med spännande handling – något alldeles nytt. Det var fart och liv, fantasi och färg och knalleffekter. Publiken, som inte var bortskämd med någotdera, visste att uppskatta vad som bjöds.

Kolera gav reseskildringar

1832 blev Dumas kolerasjuk och efter tillfrisknandet gjorde han en rekreationsresa vilken gav upphov till ett hel knippe reseskildringar. Och sedan släppte han lös den väldiga floden av romaner, vilka först publicerades i följetongsform. Pressen hade efter 1830 fått en ofantlig betydelse och gjort ett enormt snabbt uppsving. Massor av tidningar konkurrerade med varandra; följetongen var ett viktigt led i konkurrensen.

Efterfrågan på spännande följetonger stegrades våldsamt och honoraren stegrades i takt med det. Dumas kastade sig över romanskrivandet och slog ögonblickligen alla kolleger ur brädet. Han blev författaren på modet. Hans romaner blixtrade av fantasi och intelligens. Tidningarna formligen slogs om dem, inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Han skrev Isabella av Bajern, Greven av Monte Cristo – för vilken sistnämnda en tidning betalade 33 000 francs för följetongsrätten – De tre musketörerna, Myladys son, Vicomte de Bragelonne och Drottning Margot. Den ständigt stegrade efterfrågan på hans romaner tvingade honom att upprätta en verklig romanfabrik. Han anställde en mängd medarbetare, för vilka han skisserade upp en roman, som de sedan fick fullfölja under hans överinseende.

Svensk arbetade i författarfabriken

Det saknar måhända inte sitt lilla intresse att även en svensk, en landsflyktig adelsman vid namn Adolf Ribbing arbetade på Dumas romanfabrik. Sju, åtta, nio romaner var här samtidigt under arbete. Råmaterialet vällde i aldrig sinande strömmar ur fabrikörens outtröttliga hjärna. Dumas drog sig inte för att sätta sitt namn på fabrikens alster men det måste också i rättvisans namn erkännas att även denna fabriksproduktion helt bär hans personliga prägel. Fann han en scen för matt, en handling för svag, var han genast framme och satte till den nödiga ”piffen”.

Hans popularitet var ofantlig, och pengar strömmade in. Fruntimmerskriget. Grevinnan de Monsoreau, Cagliostro, Joseph Balsamo och Drottningens halsband slungades ut till en ivrigt väntande värld, andra romaner följde i snart sagt oändlig ström.

Skicklig att slösa

Men kom det in pengar så kunde också Dumas konsten att göra av med dem igen. Han var som ett barn då det gällde pengar; de rann som vatten ur händerna och trots de ansenliga honoraren befann han sig i ständig penningknipa, i ständigt slagsmål med fordringsägare. Han utverkade betalning per rad från tidningarna, och följden blev att en och annan av hans romaner överflödade av ohyggligt utdragna dialoger – med ett och två ord på varje rad.

Hans fantasi var outtömlig. Hans son, Alexandre Dumas d.y., Kameliadamens författare, som redan 1841 debuterat i faderns yrke, befann sig en gång, berättas det, i svårt bryderi beträffande avslutningen på ett av sina arbeten.

”Ät frukost med mig morgon” sade hans far, ”så ska jag fundera ut ett slut åt dig medan jag gnager i mig kotletten.”

Teater för att tjäna mer pengar

1846 upprättade han en teater för att göra sina dramer mera inkomstbringande, men februarirevolutionen 1848 stoppade denna verksamhet. Efter två misslyckade försök som tidningsutgivare måste Dumas 1852 fly till Belgien – under ett ramaskri, från den ständigt växande hären av fordringsägare.

Där skrev han sina memoarer – 22 band under loppet av två år! Också här försökte han reparera sina finanser genom att starta tidningar, som han gav namn efter sina mest kända romaner.

Men han misslyckades åter och fann sig plötsligt omgiven även av belgiska fordringsägare.

Han följde med Garibaldi på hans expedition till Sicilien 1860, vilket gav upphov till en bok om detta äventyr. Han utgav också Garibaldis memoarer – mer än färglagda.

1865 drog han genom Europa på en föredragsturné och återvände fattigare än någonsin. I raseri och förtvivlan övergav han litteraturen och den forne romanfabrikanten startade en såsfabrik. Men hans oförmåga att handskas med pengar körde även detta företag över styr, varefter Dumas var hänvisad till att intill sin död 1870 låta sonen försörja sig.

Dumas d. y. förstod sig bättre på pengars värde.

Hur lite fadern fattade förstår man när man vet att Dumas d.y. så länge han levde hade större inkomster av faderns produktion än av sin egen – som dock var både stor och lönande.

300 kvicka och intelligenta band

300 band! Man vill gärna tro att det måste rymmas en del ofärdiga saker i en produktion av så kolossal omfattning och det gör det väl också. Dumas människoskildringar går ytterst sällan på djupet och några svårare psykologiska konflikter ger han sig inte tid att lösa.

Men vad hans böcker inte saknar är kvickhet och intelligens och en dramatisk stegring av händelseförloppet som håller läsaren andlös tills sista bladet vänts. Om också kritiken är lite tveksam huruvida den skall ge Dumas d. ä. en plats bland de stora i litteraturens historia, så har dock aldrig hans läsare tvekat att ge honom en plats i sina hjärtan.

Över hela världen trycks ännu hans böcker i stora upplagor.

På Place des Trois-Dumas i Paris har tre generationer Dumas förevigats i brons: generalen Dumas och hans son och sonson, författarna Alexandre Dumas d.ä. och d.y.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22