Alastair MacNeill tog över skrivandet efter Alistair MacLean

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-3, Artikel

AV IWAN MORELIUS

På senare tid har det kommit böcker i Alistair MacLeans anda, skrivna av Alastair MacNeill och åtminstone i Sverige layotade för att ge intryck av att det är den nu döda författarstjärnan som står bakom texten.

Så är det alltså icke, vilket ofta lite surmulet konstateras av recensenterna, vars bevågenhet MacNeill inte alltid vunnit.

Alastair MacNeill är på sätt och vis en anonym författare, och det verkar som om han trivs med det. När DAST bad att få ett foto för publicering till denna artikel avböjde MacNeill vänligt men bestämt.

MacNeill är född i skotska Greenlock 1960 men han var bara sex år gammal när familjen emigrerade till Sydafrika och bosatte sig i kuststaden East London, som ligger mellan Port Elisabeth och Durban.

Hans far var tandläkare med egen praktik ända fram till sin död 1981 och modern bor nu tillsammans med Alastairs bror i utkanten av Johannesburg.

Var inget journalistämne

Intresset för att skriva började i skolåren, då han kom underfund om att han var bra på det engelska språket. Längre fram i studierna funderade han på att bli journalist, men kom snabbt fram till att han inte hade karaktärsdragen som krävdes för att pressa fram en story till vilket pris som helst. Under sista skolåret 1977 bestämde han sig för att bli någonting inom hotellbranschen och han arbetade som direktionslärling på två hotell i hemstaden innan han skrev sin sig på Hotellskolan i Johannesburg 1979.

I den branschen stannade han ett tag. Arbetade huvudsakligen för hotellkedjan Holiday Inn. Men då hade Alastair börjat fundera på en karriär inom författeriet i stället. Under den här perioden skrev han åtskilligt.

– Inte ett enda manus har överlevt, konstaterar han.

I december 1984 hade han bestämt sig. Han sålde allt han ägde i Sydafrika och året därefter dök han upp England, fast besluten att bli författare.

– Det var egentligen inte en dröm, snarare en ambition.

Han bosatte sig i Sheffield där han hade musikerbekanta från tiden i Sydafrika och i denna stad har han stannat kvar.

Första manuset i agenters långbänk

Nästan omedelbart efter ankomsten till England skrev han ett bokmanus som utan framgång gick runt hos olika litterära agenter innan det till sist hamnade hos Christopher Little Agency. De skickade manuset till förlaget Collins (numera Harper Collins) där det lästes av Marjory Chapman, hustru till Ian Chapman som ”upptäckte” Alistair MacLean i slutet av 50-talet.

Hon tyckte att det fanns likheter i skrivsättet mellan den gamle MacLean och denne debutant. Inte minst när det gällde att beskriva actionscener.

Alistair MacLean hade dött tidigare detta år – 1987 – och efterlämnat åtskilliga romanutkast baserade på den fiktiva antibrottsorganisationen UNACO, en avdelning inom FN. Redan på 70-talet hade han presenterat idén som underlag för en TV-serie och en av historierna filmades 1980 under namnet Hostage Tower. Filmen släpptes på bio i Europa medan den bara gick på kabel-TV i USA. Eftersom det inte blev någon större framgång avstod CBS från att fortsätta.

Två dåliga säljare

En roman, baserad på ett filmmanus av Alistair MacLean, skrevs av John Denis, med ett frätt uselt kommersiellt resultat och därefter skrev han en UNACO-roman sedan MacLean förstått att han inte skulle orka skriva mer under sin levnad.

Det var mot denna bakgrund som Marjorie Chapman bad Alastair MacNeill förvandla synopsisen Death Train (Dödens tåg, Forum 1995) till bok. Så var han igång…

Skrev från kortfattade underlag

De synopsisar Alistair MacLean lämnat efter sig var ett par tre sidor långa med bara en kort redogörelse för intrigen.

– Till skillnad från John Denis arbetade jag alltså inte från ett filmmanus utan hade bara en grundhistoria, något som passade mig utmärkt. De enda restriktioner jag hade att arbeta under var att jag skulle hålla mig inom MacLeans bekanta formel – inget sex, inga svordomar och inget överdrivet våld, I övrigt fick jag fria händer att utveckla personerna efter eget sinne och dessutom skapa egna. Alla bovarna i UNACO-böckerna är mina.

Hittills har Dödens tåg och Night Watch (Nattvakten, Forum 1990) blivit TV-filmer, båda med Pierce Brosnan och Alexandra Paul i ledande roller.

– Jag vet inte hur det blir i fortsättningen nu när Brosnan blivit James Bond. Men det bekymrar mig inte så mycket heller. Jag fick i uppdrag att skriva romanerna och har inget att göra med filmrättigheterna.

I år kommer MacNeills nya bok att heta Double-Blind och utspelar sig Mexico City. Intrigen kretsar kring ett smart uträknat lurendrejeri där amerikanska narkotikapolisen DEA och en brutal mexikansk knarkkartell har huvudrollerna. Huvudgestalterna är kvinnliga enäggstvillingar.

– Det tog ungefär ett halvår att skriva boken, från ax till limpa. Det finns massor av folk som tror att en författare bara jobbar när han har lust, men om jag gjorde så skulle jag inte bli gammal i gamet. Meditativt skrivande får poeterna ta hand om. Själv är jag mycket disciplinerad och skriver ett förutbestämt antal ord varje dag,

Jobbar hårt med research

Han säger sig arbeta hårt med bakgrundmaterialet till varje bok, eftersom research inte enbart gör det lättare att skriva, det ökar också verklighetsintrycket. I fjol åkte han till Mexiko för att studera på plats och innan dess hade han läst på grundligt. På senare tid har han upptäckt att Internet är en utmärkt hjälp i researcharbetet.

Han har en del favoritförfattare vars arbeten han beundrar. Högst upp på listan står Gerald Seymour men inte långt under kommer Colin Forbes, Stephen Gallagher, Thomas Harris, Jack Higgins och – givetvis – John le Carré. Han är också mycket förtjust i Ed McBains romaner om 87:e.

– Fast jag läser mindre än jag borde, erkänner Alastair MacNeill. Under de månader då jag skriver blir det mest facklitteratur. Fast också en del deckare. Det finns inget som slår att läsa en riktig spänningsroman medan jag lyssnar på John Coltrane eller Miles Davis.

Till favoritböckerna hör Harper Lees To Kill a Mocking bird (Dödssynden, Berghs 1960).

– Jag uttalar mig inte så gärna om rasism, men sedan jag levat under apartheids paraply i nitton år är detta en bok jag alltför väl förstår.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22