Aino Trosell: Folkhemmets egen spännande bevarare

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Artikel

För fyra år sedan kom Aino Trosell med romanen Ytspänning och folk fann till sin förvåning att arbetarförfattarinnan skrivit en spänningsroman.

För den erhöll hon Polonipriset. Året efter slog hon till igen med thrillern Om hjärtat ännu slår, och, ser man på, den boken tilldelades Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman år 2000.

Den senare romanen introducerade en märklig gestalt bland våra svenska problemlösare: den medelålders undersköterskan Siv Dahlin som bryter upp från jobbet på ett vårdhem i Göteborg. Hennes moster har dött och Siv ska ta över gården i Malung, där hon lyckas få jobb i ett garveri.

Hon blir snabbt medveten om att en lantlig tillvaro inte enbart är idyllisk. Här spirar frön till ond, bråd död och platsen är inte heller fri från våldsamma nynazister.

Fjolårsboken Se dem inte i ögonen utspelas också i Dalarna – på ett högfjällshotell i Sälen, där Siv arbetar som städerska tillsammans med en brokig skara invandrare. Vid en försvarskonferens slår våldet till.

Det är inte så underligt att Aino Trosell förlagt en hel del av sina berättelser till detta trotsiga landskap. Hon föddes 1949 i just Malung där fadern arbetade som skogsarbetare, skinnskräddare, kioskägare och nattvakt. Hennes mor kom från Sysslebäck och hade före giftermålet jobbat som piga och fabriksarbetare. I Malung drev hon också resanderum för arbetare. När föräldrarna skildes var Aino sex år gammal och en skilsmässa var en stor affär i bygden på den tiden. Det gav modern dåligt rykte, inte minst för att det bodde herrar som inte alltid var så nyktra i hyresrummen.

Hon har skrivit om den ständigt arbetande, stränga men ömma modern i romanen Jäntungen som kom 1994. Modern läste mycket böcker. Hon pratade ofta om gubbarna i Ivar Lo-Johanssons böcker och kärringarna som Moa Martinsson skrev om.

Aino Trosell tror själv att det var anledningen till att hon själv började läsa – och sedermera förfalla. Men hon anser inte att hon uppmuntrades till ett konstnärligt yrke.

”Såna idéer förekom inte hemma!”

Ändå blev hon författare, debuterade som 29-åring 1978 med Socialsvängen.

Hon hade då arbetat i tio månader som socialassistent. Sedan blev hon svetsare i tio år på Arendalsvarvet och Lindholmens i Göteborg och Calor Celsius i Karlstad – en karriär som kröntes ”av godkända licensprover i de vanligast förekommande legeringarna och godstjocklekarna”.

Hon blev författare på heltid 1985. Efter sexton år i Göteborg och sex år i Forshanga har hon flyttat ”hem” till Malung, där hon bor med make, två söner och två döttrar.

Priser har hon också fått genom åren, förutom de tidigare nämnda Ivar Lo-Johanssons personliga pris 1994, Martin Koch-priset 1996 och Sjöfolksförbundets kulturpris 1997.

Vad är det då som driver henne att skriva?

Jo, orättvisor, klassförakt och människors oförmåga att tillvarata sina rättigheter.

Att man måste samarbeta för att samhället ska fungera.

Aino Trosell berättar ofta utförligt om arbetet och dess villkor. I Socialsvängen kände hon nödvändigheten av att reda ut varför det jobbet gjorde att hon gick i väggen, blev utbränd. Hjärtstocken kom till i frustration över att de göteborgska varven lades ner. Hon hade arbetat som svetsare där och kände en stark yrkesstolthet som borde förmedlas: ”Att svetsa är som att spela i en symfoniorkester. Det är svårt.” Aino ville få folk att begripa att den som inte tycker sig vara värd något har svårt att kämpa för sin rätt. Hon skrev tre böcker om varven – Hjärtstocken, Samnanger och Facklorna.

Det var när Hjärtstocken fick så mycket beröm som hon vågade skriva mer och när författandet sex år senare blev hennes yrke fick hon en ny viktig drivkraft – att försörja sig. Samtidigt tycker hon att det är ett mödosamt och tidsödande arbete. Inte alls lätt. Det handlar mycket om självdisciplin.

Efter många romaner och noveller blev det så deckare. Hon hade fått höra att i en sådan måste handlingen pågå i en storstad om det skulle bli bra. Den konvenansen bröt hon genast med och det gick ju också bra. Fast hon var förstås inte först. Det gick ju bra också för Kerstin Göransson-Ljungman och Kerstin Ekman i den genren.

I fjol kom också hennes Offshore ut i En bok för alla. Hos huvudpersonen Isak finns inför varje dyk tanken att han kanske aldrig återvänder. Han berättar på kassettband varför han utsätter sig för farorna och han vill inte vill dö utan att först levat och blivit sedd.

Ainos bok Jäntungen beskriver uppväxten i Malung. När modern dog var Aino sjutton år och flyttade till Göteborg där hon började ”en vindlande barfotavandring genom livet”.

Men Aino Trosell skriver annat än sådant kommer ut i bokform. Det har blivit en hel del dramatik också, bland annat för Fria Pro, Stockholms Stadsteater, Unga Riks och Örebro Länsteater.

Heidi von Barn skriver om Aino Trosell att ”hon är fylld av nordiskt ljus, saklighet och poesi”.

Böcker av Aino Trosell:

Socialsvängen 1978

Hjärtstocken 1979

Samnanger 1983

Facklorna 1985

Kärleksbrottet 1990

Offshore 1991

Under Södra korset 1994

Röda Lacket 1994

Jäntungen 1994

I Vintergatan 1997

På en öde ö i havet 1998

Ytspänning 1999

Isbrännna och andra berättelser 2000

Lita på Mary 2000

Om hjärtat ännu slår 2000

Se dem inte i ögonen 2002



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22