Agatha och Akhnaton

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

Av Inge Ekbrant

Som vi redan berättat (DAST 3/2001) så har British Museum sedan november 2001 kört med Agatha Christies arkeologiska sida. Och i förra numret (4/2001) hade vi också en hel del om världens största bästsäljare i deckarbranschen. Och här kommer en Londonrapport av Inge Ekbrant just med anledning av utställningen på British Museum.

LONDON (DAST) om vi hittills har associerat Agatha Christie till klassiska pusseldeckare i engelsk herrgårdsmiljö, så har vi nu tillfälle att komplettera bilden av henne. Det sker lämpligen genom besök på en ny utställning på British Museum. Agatha Christie and Archaeology: Mystery in Mesopotamia. Den öppnades den 8 november och pågår till och med den 24 mars.

Mord i Mesopotamien torde vara den mest kända av Christies “arkeologiska” deckare. Inspiration till den fick Agatha Christie, då hon och maken, arkeologen Max Hallowan, deltog i Leonard och Katharine Woolleys utgrävningar i Ur i Kaldeen, den bibliske patriarken Abrahams födelsestad.

Agatha Christie hade under 20-talet upplevt en äktenskaplig krasch, maken Christie var otrogen och hustrun kollapsade – hon återfanns på ett hotell i badorten Harrogate i Yorkshire, där man i år har firat 70-årsminnet av denna tragedi i mrs Christies liv.

Då hon första gången besökte makarna Woolleys utgrävning i Ur bad mrs Woolley en ung medarbetare, det var Max Mallowan, att vara mrs Christies guide. Han var 15 år yngre. men de tu fann varandra och det ledde till att de ingick äktenskap. Men de råkade i onåd hos makarna Woolley. Varför? Det är ännu ett mysterium. Woolleys lät det älskande paret förstå att de inte var välkomna igen till utgrävningarna i Ur.

Max Mallowan fick emellertid sina egna mesopotamiska städer att undersöka. Nineve – ännu en stad som är känd från Bibeln. Nimrud. När de kopplade av från det arkeologiska arbetet reste de till Egypten, ett land med en kung (Fuad) och med ett kolonialt arv, som fortfarande var påtagligt. Framför allt var faraonernas land präglat av upptäckten av Tutankh-amuns grav 1922 med dess fantastiska skatter. I tio års tid höll man på med genomgången av Carters och lord Carnarvons fynd. Även besöken i Egypten försåg Agatha Christie med litterärt stoff. Hon måste ha skrivit för jämnan för att hinna med sin stora produktion.

Men hennes arbetskapacitet var så stor att förutom deckarskrivandet hann hon vara maken behjälplig i hans arkeologiska arbete. Och hon var snart ett proffs. Hon katalogiserade och beskrev. Dessutom utvecklades hon till en skicklig filmfotograf. Hennes dokumentärfilmer från utgrävningarna visas på utställningen.På utställningen omnämns också Agatha Christies produktion vid sidan om deckarna. Framför allt använde hon sig av pseudonymen Mary Westmacott för “ickedeckare”. Dessa var också böcker, i vilka hon gav mer av sitt och familjens privatliv. Hon skrev också pjäser, vi har väl alla hört om – och kanske sett – Råttfällan, som nu närmar sig sitt 50:e år på en Londonteater.

En pjäs som ännu inte blivit uppförd är dock den om farao Akhnaton, den revolutionäre kungen som införde dyrkan av en enda gud, solguden Aton, en kult som dock upphörde med Faraos död. En av efterträdarna markerade återgången till det gamla mångguderiet med att ändra sitt namn Tut-ankh-Aton till Tut-ankh-Amon.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22