Abraham Merritt – En ordmagiker

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

Av Bo STENFORS

På 1930-talet anordnade pulpmagasinet ”Wonder Stories” en omröstning för att låta läsarna välja den bästa dittills publicerade science fictionberättelsen. The Moon Pool av Abraham Merritt vann. Några år senare (1938) gjorde ”Argosy” en liknande omröstning, men då gällde det den fantastiska litteraturen över huvud taget, alltså inte endast SF och Fantasy. The Ship of Ishtar av Merritt fick förstapriset, som bestod i en återutgivning, vilken också skedde fr.o.m.. oktobernumret i sex avsnitt.
När Hugo Gernsback i slutet av 1920-talet startade ”Amazing Stories”, ett magasin helt inriktat på vetenskapliga äventyr (”The Magazine of Science fiction”), började han med att återtrycka varenda historia som Merritt skrivit läsarna var vilda av entusiasm över dessa berättelser, trots konkurrensen från mycket bra, vetenskapligt inriktade historier i magasinet. Det måste naturligtvis finnas en orsak till att denna uppskattning från läsare av såväl SF som Fantasy. Vad Merritt skrev var otvivelaktigt Fantasy till sin natur, men skildringen gav ändå en stark verklighetsprägel åt de otroliga och fantastiska händelserna. Framför allt lyckades Merritt framkalla en alldeles speciell stämning med ett koncist språk som samtidigt var mycket poetiskt.

Äventyr i drömsekvenser

Man kan säga att han skrev äventyrsfyllda drömsekvenser, befolkade av de mest fantastiska varelser och ting, men liksom hos Edgar Rice Burroughs handlade det i grund och botten om kampen mellan det absolut goda och det absolut onda, där det goda till sist med hjältens benägna medverkan vann. Vidare fanns det som regel någon vacker och god kvinna i Merritts berättelser, som kunde bli den handlingskraftiga hjältens belöning, om hon nu förstas inte måste dö i sista kapitlet för att hjälten skulle kunna ensam vandra vidare mot nya äventyr och nya hängivna kvinnor. Till yttermera visso fanns det gärna i handlingen någon riktigt nattsvart ond kvinna – även hon förtrollande vacker givetvis – som närapå lyckades bringa vår hjälte på fall. Merritts historier får härigenom ett starkt mänskligt intresse.

Merritt har sannolikt inspirerats av H. Rider Haggards kända roman Hon (”SHE”, 1887), där den manlige hjälten Leo utsätts för den gudinneliknande Ayeshas förförelsekonster och blir insnärjd i hennes bedårande skönhets garn. I romanen beskrivs hon som ägarinnan till en himmelsk varelses skönhet. Ändå var denna skönhet med dess förfärande älsklighet och renhet ond, framhålls det. Hon har stora svarta ögon, bred ädel panna, utsökt rak profil, men det sköna ansiktet präglas av obeskrivlig erfarenhet och djup bekantskap med sorg och lidelse. Hennes leende kan inte dölja skuggan av synd och sorg. Ayesha har sin vistelse i okända grottor i Afrikas bergskedjor. En särskild kraft ur klippan har gjort henne odödlig. Det slutar emellertid med att samma kraft förintar henne.

Förvaltar Haggards arv

Abraham Merritt kan sägas ha förvaltat traditionen från Rider Haggard väl. Som exempel kan anföras Merritts roman Dwellers in the Mirage (1932). Hjälten Leif Langdon hittar här ett bortglömt folk i en varm dal i isiga Alaska tillsammans med den indianske vännen Jim. Han möter först den mörkhåriga drottningen Evalie, vars fint tecknade linjer får Leif att dra efter andan, så mjukt rundade sveper de från hennes axlar ner till fötterna likt vatten som flyter fram i ständigt skiftande rörelser över skvalpande stenar. Det blev minsann också besvarad kärlek från första ögonkastet. Från Evalies sida var den kärleken obrottsligt trogen ända tills hon i slutet av boken dödas av Lur.

Den otroligt vackra Lur med de höga runda brösten nakna var som en valkyria, får vi veta. Hennes ögon var blåklintsblå, hennes hår flammande rött och hennes mun kärlekstörstande och grym. De röda fylliga läpparna lovade – allt, även deras grymma krökning lockade. Leif antog utmaningen: ”Du trodde du skulle kunna göra mig till din slav, Lur! Tro aldrig så igen!” Varpå Leif sätter i gång med att dominera den stackars Lur tills hon i nästan jämrande ton frågar: ”Men är vi då inte jämlika?” ”Nej,” blir Leifs uppriktiga svar till kvinnan, som gett honom så många rika kärleksnätter. Leif lyckas med konststycket att överträffa Lur i hänsynslöshet och stolthet genom personlighetsklyvning. Tillsammans med Evalie är han den ädle, ”riktige” Leif, tillsammans med Lur förvandlas han till den arrogante anfadern Dwayanu.

Underjordisk värld

I Moon Pool (1919) möter Larry O’Keefe i en underjordisk värld under Stilla havets öar drottningen Yolara. Han har då redan hunnit förlora sitt hjärta till en gyllenögd flicka i grottvärlden – Lakla – men Yolaras himmelsblå ögon gör honom svag när hon forskande betraktar honom med ett gåtfullt leende på sina läppar, så vackra och så grymma. Och när hon lägger armarna om honom och pressar sin vita kropp mot hans bröst med upplyftade läppar, böjer han sig ner och kysser henne – passionerat! Gud, vilken kvinna, säger han olycklig efteråt till vännen, som han delar äventyren med. Jag kunde bara inte hjälpa det! Men Lakin räddar honom i sista stund just som Larry håller på att bli förenad med Yolara i en vigselceremoni. Lakla förlåter sin Larry och ställer allt till rätta, och Larry stannar kvar hos henne i de underjordiska salarna, under det att hans trogne vän återvänder till jordens yta.

Varför inte på svenska?

De nämnda böckerna Dwellers in the Mirage och The Moon Pool är faktiskt mycket spännande och medryckande trots min kanske alltför raljerande beskrivning av dem. Det är roligt att läsa Merritts böcker. Han skriver fartfyllt och realistiskt om spännande upptäcktsfärder, och han trollbinder läsaren till den grad att man bara måste fortsätta att läsa tills boken är slut. Jag förstår faktiskt inte varför ingen satsat på att ge ut Merritts böcker på svenska. I USA ges de ut med jämna mellanrum och tycks bli ganska omedelbart slutsålda. Senast utgavs Burn, Witch, Burn! år 1996. SF-författarinnan Marion A Zimmer Bradley, som avled hösten 1999, har bekänt att hon framför allt influerats av Catherine L. Moore i sitt författarskap, men att hon också inspirerats av bl.a. She av H. Rider Haggard och A. Merritts böcker.

Ville bli jurist

Abraham Merritt föddes den 20 januari 1884 i Beverly, New Jersey. Han ville gärna studera juridik men föräldrarna hade inte råd att bekosta hans utbildning. Vid 19 års ålder tog han anställning som reporter och råkade bli ögonvittne till något som kunde leda till en praktig politisk skandal. Raskt fördes unge Merritt ur vägen genom att han fick resa till Mexico och Centralamerika med alla kostnader betalda.
Upplevelserna när han levde bland indianer och bl.a. utforskade Maya-folkens gamla städer gjorde ett djupt och varaktigt intryck på honom och gav honom också stoff till kommande berättelser.
Efter återkomsten till New York arbetade han på en tidning som så småningom blev ”The American Weekly”. På det arbetet stannade han hela livet. Han avancerade och blev till sist välbetald chefredaktör för tidningen. Det var aldrig behovet av att tjäna pengar som drev Abraham Merritt till att skriva sina fantastiska berättelser. När Merritt var 33 år gammal publicerades en novell av hans hand i ”All-Story”: Through The Dragon Glass. Den handlar om hur Herndon får tag i en mystisk grön sten i Kina, smyckad av tolv utskurna drakar med smaragdögon. Genom denna sten sjunker han in i en märklig värld och möter flickan Santhu.
Men en ond härskare över denna värld, benämnd the Wonder-Worker, jagar hjälten med en drake, vars vassa klor tar sin tribut.

Sårad återvänder Herndon genom stenen för att hämta en kraftig elefantbössa. Så går han in i den grönskimrande stenen igen för att skjuta draken och hämta hem sin älskade Santhu. Berättelsen slutar med att Herndon aldrig återvänder. Efter det att Merritt också kommit med The People of the Pil (januari 1918) och The Moon Pool (juni 1918) var Merritts rykte som en av de bästa författarna av fantastiska berättelser fast etablerat. Läsarna ville ha en fortsättning på The Moon Pool och den kom, sedan Merritt låtit sig övertalas att skriva den, i februari 1919: The Conquest of the Moon Pool.
Även om fortsättningsberättelsen bar spår av att ha tillkommit i hast, var den fylld av heroism och flygande fantasi, och läsarna tog tacksamt emot den.

Kraftigt gensvar

I augusti 1919 kom en kort novell av Merritt, som väckte stor uppmärksamhet och som togs in i många antologier, nämligen Three lines of Old French. Det är väl en sorts spökhistoria, som emellertid gav hopp om ett liv efter döden. De rader som på ett oförståeligt sätt uppstått på ett utrivet anteckningsblad var: ”Nor grieve. dear heart, nor fear the seeming. Here is waking after dreaming. She who loves you. Lucie.”
Novellen fick ett kraftigt gensvar hos många som förlorat sina käraste under första världskriget. Stämningen i novellen är av den typ som förföljer en.
”Livet är en dröm. Var inte rädd för hur allt tycks vara och var inte rädd för att vakna ur den, ty då möts du av den som älskar dig”, kan väl meddelandet kanske översättas till.

Krafttag ville skapa mästerverk

Nu samlade emellertid Merritt sig till något som han ville skulle bli hans stora mästerverk. Det var en imponerande väl genomarbetad roman, fylld av djupa filosofiska tankegångar, som skildrade hur Jorden invaderas av en metallvarelse som hotar att lägga hela jordklotet under sitt bygge av levande metall, en total utslätning genom blanka, raka plåtar överallt – The Metal Monster. Romanen är framför allt ihågkommen för sin inledning, som översatt lyder:
”I denna stora livets smältdegel som vi kallar världen – och i den ännu väldigare som vi kallar universum – ligger mysterierna packade tätt som sandkornen vid världshavens stränder. De stiger som jättar fram genom de stjärnbeströdda rymderna; de kryper oändligt små fram under mikroskopets forskande öga. Mysterierna vandrar vid vår sida, osedda och ohörda, de ropar till oss och frågar oss varför våra öron är döva för deras ropande, varför våra ögon är blinda för deras underverk. /…/ Men ibland rivs slöjorna undan från en mans ögon, och han ser – och berättar vad han ser.”

Inga blev nöjda

Varken Merritt eller läsarna blev emellertid nöjda med den romanen och Merritt tappade nästan självförtroendet. Han återställde emellertid både det och sitt rykte som äventyrsförfattare tre år senare med långnovellen The face in the Abyss (september 1923). Läsarna blev på nytt vilda av entusiasm och begärde en fortsättning. Men Merritt skrev i stället långnovellen The Ship of Ishtar. Redaktören Bob Davis skickade emellertid den novellen tillbaka och bad att Merritt skulle utvidga den till en roman. Merritt svettades över uppgiften men levererade till sist den begärda romanen, som publicerades i ”Argosy-All-Story” med början i november 1924. The Ship of Ishtar blev en mycket splittrad och osammanhängande roman, men med många genialt skrivna partier. Läsarna uppskattade den faktiskt mycket.

Refus var populärast

När Hugo Gernsback i slutet av 1920-ta1et återtryckte alla Merritts berättelser, försökte Merritt revidera The Metal Monster, men han fick ingen riktig ordning på romanen den här gången heller. Den förblev tungläst och svårtillgänglig.
Detta hindrade dock inte att läsarna, när de fick sig till livs alla Merritts berättelser i en följd, entusiastiskt höjde honom till skyarna. Men när Bob Davis fick en kort novell från Merritt – The Woman of the Wood – refuserade han den därför att den inte hade någon intrig.
Den var ”plotless” menade han. I stället publicerades novellen av ”Weird Tales” i augusti 1926. Den utnämndes av läsarna till den populäraste novell som magasinet någonsin publicerat.
Nu skrev Merritt Seven footprints to Satan (juli 1927), som också filmades, och – äntligen – en fortsättning på The Face in the Abyss med namnet The Snake Mother” (oktober 1930). Och därpå skrev han sin kanske mest inspirerade roman: The Dwellers in the Mirage som publicerades i januari 1932 i ”Argosy”. Vill man få någon uppfattning om Merritts storhet som författare genom att läsa en roman av honom, så är det den sistnämnda romanen man bör välja.

Häxan blev filmad

Ytterligare två romaner skrevs av Merritt, nämligen Burn, Witch, Burn! (oktober 1932) – vilken blev filmad under namnet The Devil Doll – och Creep, Shadow, Creep (september 1934). Sistnämnda historia levandegjorde en gammal legend från Bretagne om Demoiselle Dahut de Ys, som befallde över skuggor men mötte sitt öde: genom en trolös älskare. Stämningen i romanen är vemodig och gripande, även om äventyren är nog så rafflande. Abraham Merritt avled den 29 augusti 1943, 59 år gammal.
Det vore roligt om denna min artikel om A. Merritt kunde väcka intresse för en mycket unik författare inom den fantastiska litteraturen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22