A DUET – Något om en viktoriansk sedeskildring av Conan Doyle

Sep 9th, 2009 | By | Category: 2006-2, Artikel

Av Lars Strand

På Sir Arthur Conan Doylesgravvård av engelsk ek vid hans hem Windlesham nära Crowborough i Sussex stod förutom hans namn och födelsedatum fyra ord: Steel True, Blade Straight 1. Deviser av den här typen skorrar emellertid ofta nog falskt, men orden om den raka klingan – av äkta stål verkar i Conan Doyles fall väl sammanfatta hans karaktär. Av vittnesbörden att döma var han en god och rättskaffens människa, som hela sitt liv strävade efter att leva upp till högt ställda gentlemannaideal. Conan Doyle var en storvuxen, grovt byggd man, som var huvudet högre än de flesta i sin omgivning. En fransk journalist döpte honom till den gode jätten, en benämning som förvisso hade fog för sig.

Som flitig bidragsgivare till The Strand Magazine blev han i en enkät i tidskriften tillfrågad vilken litterär gestalt han helst hade velat skapa. Andra intervjuade skriftställare nämnde figurer som Falstaff och Don Quijote: Conan Doyle valde typiskt nog överste Newcome, en mera okänd litterär person, en sorts antihjälte, skapad av en författare, som älskade att beskriva sådana, nämligen Dickens samtida William Makepeace Thackeray. Överste Newcome är huvudperson i den på sin tid omdebatterade romanen The Newcomes, som kom ut kort innan Conan Doyle föddes. Att han valde just denna fiktiva gestalt motiverade han med att överste Newcome som ingen annan förkroppsligade det engelska gentlemannaidealet.

Valet säger en hel del om Conan Doyle som människa: som sann viktorian håller han sig inom det engelska imperiets råmärken och bekänner sig till dess ideal och livsstil. Han vördar sitt fosterland och dess ärorika historia och bekänner sig livet igenom till en gammaldags kodex i fråga om uppträdande och hedersbegrepp.

I otakt med tiden

Hans värderingar och konstnärliga smak kom honom att känna sig alltmer i otakt med tiden. Han var en sannskyldig damernas riddare, som blev ursinnig på sin son och gav honom en örfil, när han på tal om en kvinna hade kallat henne ful, och som kämpade för jämlikhet mellan könen när det gällde rätten till skilsmässa, men som ändå motsatte sig kvinnlig rösträtt och avskydde suffragetterna. Ironiskt nog fick han genomleva ’det glada tjugotalet’ med cigarrettrökande damer i knäkorta kjolar och allmänt lössläppta seder.

Man kan lätt föreställa sig vad han tyckte om författare som Aldous Huxley och D. H. Lawrence, då han ställde sig frågande redan till sådana som H. G. Wells och Bernard Shaw. Den moderna konsten representerad av Picasso och Braque var för honom utslag av rent vansinne.

Det är givet att en författare med en sådan syn på konsten och samhället kan sägas vara till stora delar föråldrad idag. Conan Doyle var därtill synnerligen produktiv och gav ut mer än femtio böcker i vilt skilda ämnen. Hur mycket av allt detta är läsvärt den dag som i dag är?

Conan Doyles styrka som författare låg i förmågan att på ett ledigt och lättflytande sätt berätta en spännande och fängslande historia, och inte oväntat är det i hans kortare berättelser, som detta framträder allra tydligast. I denna genre har han få jämbördiga. Hans litterära ambitioner låg emellertid åt ett helt annat håll. Han ville helst skriva digra romaner, ståtliga, färgsprakande historiska verk, därtill driven av ett brinnande intresse för fornstora fosterländska bragder.

När Conan Doyle skapade sin mästerdetektiv Sherlock Holmes kunde han inte drömma om att det skulle bli hans bestående insats i litteraturen. Nej, han hade helt andra vyer, och det fält som han såg öppna sig för honom var den historiska skådebanan. Och han började bra: hans 1600-talsskildring från 1889, Micah Clarke, är ett kraftprov av en ung författare, vilket står sig än idag.

Riddarroman höjdpunkten

År 1891 kom riddarromanen The White Company – Vita kompaniet, som han själv betraktade som en höjdpunkt i sitt författarskap. Han hade rätt så till vida som den blev en stor publiksuccé med den ena upplagan efter den andra. Han knöt så stora förhoppningar till sin förmåga att skapa mäktiga historiska romaner, att han ansågs att Sherlock Holmes som blivit en favorit hos den läsande allmänheten enbart var honom en black om foten och hindrade honom i arbetet med sådant som enligt hans mening var bättre. Framgången med The White Company grumlades dock av att flera kritiker betraktade boken som blott och bart en äventyrsskildring, trots att hans möda med att skapa levande och trovärdiga personer.

Ännu högre var hans egen uppskattning av Sir Nigel (1906), som är ett slags preludium i efterhand till The White Company. Den boken mottogs liksom den förra med entusiasm av publik och kritik, men det var som äventyrsberättelse även den höjdes till skyarna, och han måtte ha storknat av förtrytelse, när den inflytelserika tidskriften The Bookman utsåg den till ”årets pojkbok”. Det är mycket riktigt inom ungdomslitteraturen, som dessa böcker lever kvar och har sina läsare, något oförtjänt kanske, eftersom åtminstone The White Company rymmer ett antal storslagna partier. Som vuxenböcker har de i alla fall inte hållit måttet med sitt högtravande språk, sin idealiserade historiesyn och med sina hjältar som verkar klippta ur glanspapper.

Variation och bredd

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det är som underhållande äventyrsförfattare och framför allt som Sherlock Holmes skapare, som Conan Doyle är känd bland moderna läsare. Med sina över femtio böcker uppvisar han dock en variation och bredd i sitt författarskap, som avslöjar hans starka ambition att förändra den bilden av hans insats. I mängden av verk av hans hand finns en roman, som till sitt ämne avviker helt från det som man är van vid att förknippa med varumärket Conan Doyle. Jag tänker på den som bär titeln A Duet, with an Occasional C!loms. som han utgav 1899.

Denna bok är något så överraskande i hans produktion som en socialroman om två unga människor ur medelklassen, som blir förälskade i varandra, gifter sig och får barn. Conan Doyle hade föresatt sig att berätta en lågmäld historia om ett par vanliga förortsbors alldagliga liv, där inga stora dramatiska orosmoln fördunklar förälskelsen och den äktenskapliga tomtebolyckan. Det dockhem i Woking i utkanten av London, som han skildrar är något helt annat än det ibsenska. Man kan fråga sig vad som kan ha föranlett honom att ge sig i kast med ett sådant ämne.

Hustrun drabbad av TBC

Omständigheterna vid tiden kring bokens tillkomst var i korthet följande: hans dåvarande hustru Louise hade 1893 drabbats av tuberkulos i den elakartade form som brukar kallas ’galopperande lungsot’, och läkarna hade gett henne bara några månader att leva. Men tack vare vistelser på kurhotell i Davos och makens kärleksfulla omsorg förunnades hon ytterligare tretton år i livet. 1897 träffar Conan Doyle den vackra, fjorton år yngre Jean Leckie, och båda blir häftigt förälskade. Men i linje med sin natur och hederskodex lyckas han tydligen bevara förhållandet på en platonisk nivå, vilket även den andra parten stoiskt finner sig i, under de tio år som förflyter till dess Louise avlider och han kan gifta sig med den troget väntande Jean. I sin självbiografi från 1924 är Conan Doyle minst sagt diskret om bekantskapen med Jean Leckie, som ledde fram till hans andra äktenskap. Hon omnämns över huvud taget inte förrän han efter att ha redogjort för rättskandalen med George Edalji plötsligt och oförmedlat meddelar detta: ”Den artonde september 1907 gifte jag mig med fröken Jean Leckie, den yngre dottern i en familj i Blackheath som jag hade känt i åratal och som var en kär vän till min mor och syster. Det är vissa saker som man upplever alltför innerligt för att kunna uttrycka, och jag kan bara säga att åren har förflutit utan att en enda skugga ens för ett ögonblick har fördunklat solskenet under min brittsommar som nu djupnar till en gyllne höst.”

Det kanske kan vara på sin plats att här inflika att de som inte tagit del av A Duet – och de är sannolikt inte så få – inte har gått miste om något av större litterärt värde. Däremot vill jag påstå att de som är intresserade av Conan Doyle som person – och de är sannolikt något flera – har en del att hämta i denna speciella roman.

Den uppflammande kärleken till den unga Jean var förmodligen det som gav honom idén till att skriva om två människors varma känslor för varandra, men i skildringen av de unga tus förhållande hämtade han säkert snarare inspiration ur den första tiden av äktenskapet med Louise.

Känslomässiga strängar

Romanen rör vid sådana känslomässiga strängar inom honom, att han överdriver dess kvaliteter, när han påstår att den rentav är det bästa han skrivit och när han besviken över det mottagande den fick av kritik och allmänhet i ett brev till modern påstår att ”något i mitt innersta säger mig att den inte är ett misslyckande”.

Men ett misslyckande blev den både kommersiellt och konstnärligt. Trots allt fick han också motta beröm för boken, bland andra från H. G Wells och dennes fru Jane, vilka i ett brev till honom berättar hur de sträckläste den fyllda av beundran.

Det är kanske inte så förvånande att just H. G Wells prisade romanen, eftersom han själv prövar på samma genre, men mer överraskande är det att finna att den dekadente och notoriskt sedeslöse Swinburne också var förtjust i den.

Kommenterad i självbiografin

I självbiografin kommenterar Conan Doyle A Duet med att ”den var ett försök i en helt annorlunda litteraturform – ett stilleben, så att säga. (Originalet har ”a picture in still life”, vilket bättre uttrycker vad han menar.) Den var delvis påhittad och delvis grundad på mina egna erfarenheter och vänners.” Den unge mannen i boken, Frank Crosse, är en idealiserad och förskönad bild av Conan Doyle själv eller den han ville vara, medan Franks älskade Maude tydligt vis har drag av både Louise Hawkins och Jean Leckie. Scenerna i den ter sig för en modern läsare både löjliga och rörande på samma gång, och de kan nog sägas ge en hyfsat realistisk bild, fastän skruvad i idyllisk riktning, av ett senviktorianskt äktenskap. Författarens syn på sina huvudpersoner kan sägas vara milt humoristisk och det mesta är skrivet med lätt hand. Den nästan totala frånvaron av dramatisk nerv gör dock att berättelsen ger ett sentimentalt och naivt intryck, för att inte säga mjäkigt på sina ställen.

Conan Doyle var ett väletablerat namn här i Sverige vid förra sekelskiftet. och redan samma år som den utkom i England låg boken i svensk översättning av Theresine Cederström på bokhandelsdiskarna under den lätt bisarra titeln En duett med infallande chör.

Romanen spretar åt olika håll som om författaren hade velat pröva olika stilar. Den har ingen dramatisk ryggrad i form av en genomgående handling utan den sönderfaller i löst hopfogade kåseri liknande scener ur ett äktenskap.

Parodism ’minor classic’

En återgivande av en brevväxling mellan Frank och Maude inleder boken som en uvertyr. Det smålustiga triviala innehållet i breven leder avsiktligt eller oavsiktligt tanken till en parodisk ’minor classic’ som The Diary of a Nobody. Conan Doyles vän John Lamond, vilken skrev en minnesbok över honom vid hans frånfälle, tycks ha tagit brevväxlingen på allvar, när han säger: ”Kärleksbreven som inleder boken skulle kunna tjäna som mönster för unga människor som funderar på äktenskap”. John Lamond hör för övrigt till dem som sätter romanen högt i Conan Doyles författarskap.

Över boken som helhet vilar en välvilligt patriarkalisk ton, som blir särskilt utpräglad i vissa pedagogiskt patriotiska avsnitt. Den glatt entusiastiska Maude tycker sig ha en del brister i sin historiska och litterära bildning, och hon lyssnar som god lärjunge hänfört till makens utläggningar om Englands stora män. Det är inte utan att en svensk läsare hädiskt nog kommer att tänka på Birger Sjöbergs Frida och hennes förnumstige vän.

I kapitlet ”I Britanniens Valhalla” får läsaren tillsammans med Maude en guidad visning genom ”det mest storartade, mest övertygande monument ett folk någonsin ägt”. Så uttrycker sig Frank i Theresine Söderströms översättning om Westminster Abbey, och eldad av fosterländsk glöd fortsätter han: ”För sex hundra år sedan betraktade engelsmännen The Abbey som sin heligaste och mest fosterländska ägendom, och ända sedan den tiden hafva våra konungar och våra krigare, våra tänkare och våra skalder här blifvit lagda till hvila, tills det blifvit en sådan samling, att det väldiga klostret knappast längre har plats för några flera minnesmärken.” Här talar en sann imperialist. Rundvandringen bland Englands ädla skuggor och vördade fäder sker till ackompanjemang av Franks och guidens högstämda lovsånger. I tvärskeppet med statsmännens gravmonument dröjer det unga paret, och Frank predikar om ”Grattan, den ädlaste av alla irländare, om Castlereagh, hvars likkista följdes ända till portarna af The Abbey af en rasande pöbel, som ville taga den döda kroppen ur sin kista, om Fox, fritänkaren och filosofen, om Palmerston, den ridderlige idrottsmannen, som red länge efter sedan han ej mer kunde gå”.

Husgudens hem

En liknande visning bestås läsaren i kapitlet ”Numro 5 Cheyne Road”. Där bodde på sin tid en av Conan Doyles husgudar, hans lärde landsman skotten Thomas Carlyle. Samtalet mellan de nygifta kommer dock den här gången mest att handla om det som ligger Maude varmast om hjärtat, nämligen förhållandet mellan Carlyle och hans hustru.

Maudes ambitioner att förkovra sig inom den engelska litteraturen leder till att hon och ett par damer i bekantskapskretsen beslutar sig för att samlas till en litterär cirkel för att studera framstående skalder. Deras vedermödor beskrivs i kapitlet ”En Browning-cirkel”, som formar sig till det enligt mitt förmenande mest underhållande partiet i boken i sitt småelaka återgivande av damernas samtal.

Det är svårt att föreställa sig vidden av den prydhet som härskade under den viktorianska eran, ty denna harmlösa, idylliska roman blev faktiskt betraktad som anstötlig i vissa kretsar och anklagades i pressen för omoraliskt innehåll.

Anledningen härtill var det så gott som enda kapitel, som skildrar en komplikation i de nygiftas tillvaro. Där beskrivs hur en kvinna, som Frank hade haft ett förhållande med innan han träffade Maud, hotar att skvallra om saken för den unga hustrun, såvida inte Frank återupptar relationen med henne. Kvinnan heter för övrigt Violet, ett namn som Conan Doyle tycktes hysa en särskild förkärlek för, ty det namnet bär åtskilliga av kvinnogestalterna i hans berättelser. Violet föreslår ett sammanträffande i ett enskilt rum på en beryktad restaurang på en bakgata mellan Drury Lane och Covent Garden, och Frank infinner sig där för att en gång för alla få den olustiga historien ur världen.

Den redbare Frank står emot den vackra fresterskans alla försök att snärja honom, och till sist frågar Violet honom:

”- Hvarför har du kommit hit då?

– För att säga dig farväl.

– Ett platoniskt farväl?

– Ja, naturligtvis,

– I ett enskilt rum på Mariani?

– Hvarför inte?

Hon skrattade bittert,

– Du har alltid varit litet småtokig, Frankie.”

Scenen slutar med en upprörd och hotfull ordväxling:

”- Oskuldsfull -, upprepade hon. – Lika oskuldsfull som jag.

Han rusade upp, och hans ögon flammade mera vredgadt än hennes gjorde det.

– Tig. Hur vågar du säga något om min hustru? Du är inte värd att nämna hennes namn.

– Jag kommer till Woking -, hväste hon.

– Du kan dra för fan -, sade han och ringde för att få sin räkning.”

Svårnavigerat

Om man ville behålla en viss realism i utformningen, var det minsann inte lätt att navigera i den viktorianska anständighetens trånga farleder, men någon succès de scandale blev som sagt ändå inte boken. Hur går det då för Frank och Maude? Givetvis får dygden som väntat sin belöning, och orosmolnen skingras för att följas av hoppets rosiga skyar.

Skall man vara elak och generalisera, så skulle man kunna ta Anna Maria Lenngrens ord i sin mun och citera:

”Se, det är en idyll, som ändtlig man förstår, / Så sann och menlös att den – bräker.”

Men det vore en orättvisa mot författaren, för hans roman är ändå intressant och roande inte minst som tidsbild och framför allt för det ljus den kastar över personen bakom boken, Sir Arthur Conan Doyle.

Fotnot:

1 När hans hustru Jean dog flyttades sedermera hans kvarlevor till kyrkogården i Minstead, men gravstenen där bär samma inskription.

Lars Strand, framstående Holmesskribent ibland annat DAST, utkom nyligen med essäsamlingen I Sherlock Holmes sällskap. Kjell E. Genberg skrev om den ”han kan mer än allt om Holmes. […] Jag läste boken med ett leende på läpparna – inte för att jag är överförtjust i Holmes och hans bedrifter, utan för att Lars Strand skriver så förbannat bra och har så breda kunskaper att förmedla.” I Sherlock Holmes sällskap får man i brevlådan om man sätter in 200 kronor (inkl frakt) på plusgiro 429 94 88-9 (Anders Wiggström, BHC) och uppger namn och adress på talongen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22