58 år av okrossbart hat

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

AV BERTIL FALK

Förhäxad (Tre Böcker 1998) kallas på baksidesreklamen för Björn Hellbergs första ”vanliga” roman. Vanliga har av förlaget satts inom citationstecken och anledningen till det kan man förvisso grunna över. Det är ingen polisroman, det är inte heller en deckare men det är i allra högsta grad en kriminalroman, som visar sig vara en psykologisk djupdykning.
I korthet handlar berättelsen om en svartsjukligt rubbad människa, som bär med sig ett okrossbart hat under 58 år. (Det är lite av Patricia Highsmith i den infallsvinkeln om man så får säga.)
Berättelsen inleds 1938 och avslutas 1996. Så gott som från start vet läsaren att bokens onde ande är en av tre bröder, men först på slutet avslöjas vilken broder det handlar om. Det händer hemska saker i denna roman men transportsträckorna mellan hemskheterna är långa och bubblar inte direkt av ledtrådar.
Berättelsen känns inte heller som en puzzelroman fast den har vissa av puzzeldeckarens karaktärsdrag. Det är möjligt, ja, troligt att den som okularbesiktigar varenda mening kan lista ut vem den ondskefulle är.
Jag lyckades bara genom uteslutningsmetoden på grundval av en rad i början av boken och den fortsätta händelseutvecklingen utesluta en av de tre bröderna. Men vilken av de två andra som utan att avslöja sig för omvärlden hade förmågan att dölja sitt sanna jag under 58 års tid – det lyckades jag inte lista ut.
Med andra ord: en förbannat klurigt skriven berättelse och en förbaskat mångfacetterad historia. Och jag gillar personligen högt och rent berättelser där jag inte lyckas gissa mig till vem den brottslige är. Beskrivningen av Björn Hellbergs ”kriminelle broder” påminner något lite om Jean Bolinders sätt att skildra de djup av sårad självkänsla och det hejdlösa hat som väller upp ur en bedragen mans (eller kvinnas för den delen) atavistiska djup.
Men Hellberg undviker skickligt att i beskrivningen av de tre bröderna där de framställs med namn att fördjupa sig i deras själsliv.
Den sjukligt svartsjuke av de tre bröderna kallas helt sonika för ”han” i de avsnitt där hans oförmåga att frigöra sig från minnet av en kvinnas bedrägeri beskrivs.
Boken går obevekligt mot ett slut med inslag som för mig både är och inte är överraskande.
När jag står där med facit i handen kan jag notera att berättelsen trots alla ljusa inslag är en mycket mörk historia, en tragedi av en art som suspensegenrens främste representant – Cornell Woolrich – inte stod främmande för.
Men Cornells mörka skrönor är betydligt mer kompakta.
Mer sammanhållna kan den hävda som är otålig, för det går nog inte att komma ifrån att för den som vill ha en händelsemättad berättelse som rusar på i rasande fart med spänningsmoment stup i kvarten kan Förhäxade sig långsam. För den som förstår att uppskatta även andra kvaliteter än snälltågsfart och som kan ta till sig de mellanliggande kärleksproblemen och de alls icke ointressanta gestalter som finns på bröderna Ståhls gästgiveri eller åtminstone ligger i en omloppsbana kring utskänkningsstället handlar det förvisso om tänkvärd läsning. Som alltid i litterära sammanhang så beror det på läsarens egna förutsättningar.
Det som drev mig vid sträckläsningen (som ägde rum en lång och skön eftermiddag under solparasollet utanför mitt hus) var emellertid den stora frågeställningen: vem av de tre är det?

Fotnot: Det här skrevs året 1999 innan jag (ett år senare) intervjuade Björn Hellberg. Det visade sig då att han apostroferade just Jean Bolinder och på direkt fråga också uttalade sin uppskattning av Cornell Woolrich.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22