55 minuter med danska Sara Blædel, krimibästsäljare!

Jun 2nd, 2008 | By | Category: 2008-3, Artikel

Sara Blædel. Foto Jesper SunesenAv Helena Sigander

Vi väljer var sin fåtölj och slår oss ned. Sara Bledel ler mjukt. Inte för intagande till en början. I ansiktet skymtar en avvaktande fråga. Förstår vi varandra?

– De må vi, säger vi med en mun och bestämmer oss för att det där med språken inte ska bli ett hinder.

Jag knäpper på bandspelaren. Vi pysslar med teet, häller upp, duttar med servetter på lite spill och finner en pratpuls som gör oss båda bekväma.

Sara drar upp ena benet i fåtöljen. Min oro för en väg över engelskan finns inte längre. Snett solljus på väggen sätter medvetet igång en klocka i mig och jag säger att jag läst om henne på Internet.


Sara Blædel. Foto Jesper Sunesen

Eget förlag

Sara är f.d. förlagschef på sitt eget Sara B forlag som enbart gav ut krimi. Därför, berättar hon, får hon ibland frågan varför hon inte ger ut sina egna deckare. Men så tycker hon inte att man gör. Det var förut, det där med förlaget. Långt före en kvarts miljon danska läsare.

– Jag har behov av en marknadsavdelning, säger Sara, och en redaktör. När jag får en första idé, en liten tanke på vad boken ska handla om, vänder jag mig till henne. Av samtalet får jag inspiration. Sedan sätter jag mig och skriver. Därefter har jag stort behov av hennes utlåtande på de första tjugo sidorna. Jag pejlar hennes inställning. Starten är så viktig. Och om hon tycker att det är bra, träffar jag henne inte förrän det är klart. Jag känner inte historien förrän jag har skrivit ut den första gången. Jag måste se att den håller fram till slutet. Att det är starkt nog. Då är det nödvändigt att gå tillbaka och rätta till saker och ting. Då arbetar jag också fram personteckningarna. I Bara ett liv hade jag med en kommissarie i Holbæk på ”mange sidor men han blev allri riktig go”. Omslag till Bara ett livHan åkte ut.

– Man ska bara ha med personer som man kan använda till något, fortsätter Sara. Som har en funktion. Annars ska de inte vara med.

Sara Blaedel ger ett rart intryck. Hon är dryga fyrtio, mörk med halvlångt hår, bruna ögon och har en melodisk stämma. Ibland rör hon vid sina armband, rättar till dem eller bryter av en bit av en skorpa och stoppar i munnen, hela tiden uppmärksam i vårt samtal. Hennes rörelser är lugna och lediga. Det är tydligt att hon är en person som klarar av vardagen genom att ta en sak i taget; först ska familjen ut på morgonen, sedan tar hon en promenad med öronproppar&musik, sedan skriver hon mellan tio och tre.

Jag håller mig kvar vid Saras förklaring hur början på böckerna skapas. Hon säger att anslaget ska vara rätt så att hon kommer rätt in i historien.

– För mig, säger hon, kan det vara så att mitt huvud är fullt av tankar i början. De ska göra ramen. Det gäller att finna tonen.

Ingen slapp start

Hon vill inte ha en slapp start.

– I Bara ett liv, påpekar jag, börjar historien vid en brottsplats. Utredningen startar där och pågår genom hela boken. Ett perfekt anslag alltså, eller hur?

– Ja, säger Sara. Jag vill ha det helt klart från början. När jag blundar kan jag se platsen där det utspelar sig. Hur de kommer gående. Inramningen i början är mycket vikigt för mig.

– När utser du gärningsmannen? frågar jag

– Innan jag börjar skriva vet jag vem gärningsmannen är. Jag vet också varför brottet begås. Jag har klart för mig vad som lett fram till gärningen. Annars blir det inte riktigt trovärdigt. Den röda tråden har jag klart för mig vid starten. Men under skrivandets gång händer mycket också.

Sara berättar med okonstlad förundran i rösten om hur hon slagit igenom. Hon trodde inte det kunde hända. Hon har varit förläggare. Den erfarenheten sa henne att det var först efter tredje boken, som en uppmärksamhet kunde komma. Till henne kom framgång med första boken, Pulver. Ännu mer uppmärksamhet med Du kan kalla mig prinsessa. Den tredje heter Bara ett liv och en fjärde är utgiven i Danmark.

– Framgången var till glädje, säger hon. Jag har fått deckardebutpris också. Men i mitt hjärta har jag tänkt vad fan är det som händer? Men jag har sagt upp mig på mitt jobb och skriver från och med andra boken på heltid. Jag tänker att om man får en chans då ska man ta den. Jag har sagt farväl till tryggheten och nu satsar jag.

Jag påpekar att eftersom samtliga danskar som läser deckare troligen har läst henne är de teman som hon tar upp viktiga.

– Ja, de blir något man talar om. Jag håller föredrag och det kommer mycket folk och det känns fantastiskt att människor har synpunkter och engagemang, ett förhållande till vad jag skriver. De känner min Louise Rick.

Louise Rick är kriminalkommissarie. Hennes bästa väninna är journalisten Camilla Lind.

– Camilla var snudd på att bli huvudperson, berättar Sara och lutar sig fram för att tala om vad som hindrade det. Dels var det Liza Marklunds Annika B, dels finns i dansk nutida kriminallitteratur tre kvinnliga journalister som problemlösare. Louise blev polis.

Camilla använder Sara i böckerna på olika vis – hon gör det polisen inte kan göra; fast i första boken var Camilla med som en privatperson som dejtade på nätet.

Himlen utanför rummet som vi sitter i öppnar sig blå och somrig. Ljus skjuter taket i höjden. En överraskande värme knäcker vindilarnas isstick och förebådandet om något gott tränger in i våra sinnen. Teet är ljummet. Vi tar några klunkar ändå. Sedan kommer vi in på temat kärlek och vänskap.

Kärlek och vänskap

– Louise och Camilla har en djup vänskap, säger Sara. Oavsett män består den. Generellt i Danmark, tycker hon, har familj och släkt konkurrens med vänner. Har man ont om tid, kan det hända att man prioriteter vänner framför släkt. Det kan verka obegripligt för invandrare som gör tvärtom.

Louise Rick är karriärkvinna. Hon brinner inte för barn. Därför kan hon inte behålla karlar som vill starta familj.

– Om en kvinna har ett skitbra jobb som hon trivs med, är det viktigt, säger Sara. Hon ska inte se sig själv, eller ses av andra, som ett offer som inte har man och barn.

– Tycker du att det är dags att tala om tvåsamhet (sambo), förhållanden (särbo) och jag har enbart älskare (tillfälliga karlar som man visar upp)? säger jag nyfiken på att komma till botten med frågan om hur definitionen på samskap av i dag kunde se ut. Ska Louise Rick säga i en bok att jag vill inte ha dig som man bara som tillfällig älskare?

– Nä, vet du vad, det är jag inte säker på, säger Sara och rynkar på näsan. Jag menar att alla ska vara lyckliga på sitt sätt. Det är en rättighet. Jag vill påpeka att ingen ska säga till Louise – har du ingen man? En hel barnflock? Jag vill visa att hennes liv är i ordning utan det där.

I Bara ett liv konfronteras det lilla danska samhället Holbæk med vad som tycks vara ett mord begånget med kulturella förtecken.

Jag frågar hur Sara har tacklat sina egna fördomar i jobbet med boken när det gäller den saken. Hon säger att det har varit intressant för henne. Men att hon gett röster till olika synpunkter. Hon tänkte inte låta något/någon avhålla henne från att skriva om temat – kvinnolikvidering (hedersmord är ett ord som ingen av oss använder). Det intressanta var inte den fasta föreställningen som hon hade om varför dödandet av unga flickor förekommer, utan om det som faktiskt finns i invandrarkulturer som gör att de mord inte begås oftare. Så länge en flickas/kvinnas uppträdande inte blir ett samtalsämne utanför den trånga familjecirkeln, utförs inga kvinnolikvideringar. Det är när släkten i hemlandet får höra talas om moderniteterna…

Teet är slut. Våra givna minuter räknas ned av solstreck på väggarna som nått dörren. Taket finns på sin ursprungliga nivå. I avskedets småprat jämför vi danskt med svenskt; Sankthansaften med brännandet av en häxa och midsommarstångens blomsterskörd. Och den sista frågan.

– Finns Mordkommissionen?

– Ja, den har återuppstått.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22