30 årgångar i deckarens tjänst: DAST Magazine skapades av en entusiastisk samlare

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-1, Artikel

Tiden går!

Detta nummer av DAST Magazin är det första i den 30e årgången. Tidskriften skapades av Iwan Hedman-Morelius (som på den tiden bara hette Hedman i efternamn) och genom årtiondena har den kommit att betyda mycket för spänningslitteraturen i Sverige. Det är många författare som först uppmärksammats av DAST för att därefter bli kända i hela landet.

Om allt går som det borde skall DAST fortsätta denna ”kulturgärning”, inom citat eftersom det fortfarande finns en del människor till och med deckarrecensenter – som menar att spänningsgenren är en subkultur, underordnad den riktiga, litteraturen. Mot dessa skall vi fortsätta att strida med blanka vapen.

Men hur började allt? Iwan Hedman-Morelius får berätta själv: ”En dag i slutet av augusti 1969 blev jag uppringd av Disa Törngren på dåvarande Skoglunds Förlag, där hon var ansvarig för bland annat Dennis Wheatleys svenska utgåvor. Jag hade under många år haft mycket fin kontakt med just Skoglunds och Disa Törngren. Nu föreslog hon att jag skulle ge ut ett litet informationsblad om böcker i allmänhet, litterära nyheter och författare. Det skulle komma ut månadsvis och ha ett omfång på tiotalet sidor. Skoglunds kunde tänka sig ansvara för stencileringen och jag skulle skicka de färdiga numren till vänner och kontakter Sverige runt. Disa tyckte att jag hade ett förnämligt kontaktnät, både här hemma och i England och USA.

Storslagen brevväxling

Hon tryckte mycket på att jag korresponderat en hel del med så många av de stora och ledande författarna i genren att jag var den rätte att genomföra en sådan sak. Jag försökte förklara motsarsen för henne. Jag var ingen journalist, hade inte ens medverkat i de skoltidningar som gjordes av eleverna i de plugg där jag gått. Men Disa var övertygande och efter ett tag gick jag med på förslaget. Hon hade rätt i en sak – jag visste mycket om genren efter att ha samlat på mig drygt 2000 böcker och jag brevväxlade med ett stort antal engelska och amerikanska författare.

I september 1968 kom det första numret av DAST Magazine (DAST står för Deckare, Agent, Science Fiction och Thrillers) och tryckupplagan var magnifik – 100 exemplar! Det tog inte många dagar innan jag hade fått över 30 prenumeranter, fast jag kallade dem medlemmar. På den tiden fick man DAST helt gratis, för Skoglunds betalade portot. 1968 kom jag ut med tre nummer och jag tyckte det var roligt att arbeta med det lilla nyhetsmagasinet, som var helt unikt för Sverige. I USA fanns sedan ett år tillbaka ett magasin (fanzine) kallar TAD – The Armchair Detective. Den gavs ut av en storsamlare vid namn Allen J. Hubin.

Men besvärligt var det. Jag hade varken skrivmaskin eller stencilapparat. Manuskripten skrevs för hand och skickades till Skoglunds.

Men… ack! Säg den lycka som varar beständigt. Våren 1969 ringde Disa med ett svårsmält besked. ’Iwan’, sade hon i telefon. ’Min chef har kommit på oss. Från och med nu måste du ta över DAST själv. Vi kan inte vara med längre.’

Katastrof med gott slut

Detta var rena katastrofen för mig och nu visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Skoglunds hade hjälpt mig med stencileringen och nu var det juni. Semestrarna skulle börja och efter sommaren skulle jag alltså bli tvungen att sköta allt ensam. Men jag bet huvudet av skam, tog som vanligt familjen med till Gotland på semester. När ledigheten var över tog vi vägen via Kalmar tillbaka till Strängnäs.

När vi kom till Åtvidaberg fick min dåvarande hustru Inga syn på en fabriksbyggnad. Det var Facits anläggningar där man tillverkade skrivmaskiner.

’Titta, Iwan’, sade hon. ’Visst måste det finnas en skrivmaskin åt dig där!’

När vi kom hem tog jag fasta på vad hon sagt. Jag skrev ett långt brev till chefen för Facit och förklarade min nödsituation. I svaret jag fick fanns inga direkta löften, men han lovade att företaget skulle höra av sig. En vecka senare ringde Facits representant i Strängnäs, Sture Modig, och berättade att jag kunde hämta en alldeles ny skrivmaskin hos honom. Jag blev mycket förvånad och mycket glad. Nu var första stötestenen borta, men det fanns en hake till. Jag hade ingen stencilapparat. Hur skulle den detaljen ordnas? En ny sådan kostade åtskilliga tusenlappar. Med min lilla fanjunkerlön i botten gick det inte att trolla fram sådana summor.

Men jag tog mod till mig och ringde till Gestetner i Stockholm för att höra mig för. Mannen som svarade berättade glatt att jag hade en enorm tur. Just den dagen hade de fått in en något begagnad stencilapparat som endast skulle kosta 3000 kronor. Jag förklarade att jag inte hade mer än 1800 att komma med. Han tycktes inte höra vad jag sade utan fortsatte, nästan utan att dra efter andan, berätta om maskinens alla fantastiska egenskaper och vilket fynd den var. Jag upprepade vad jag nyss sagt och då blev det tyst i luren.

’Var sade du att du arbetade?’ frågade han.

Jag talade om att jag fanns på P10 i Strängnäs, varefter han mumlade något om att ’det kan vi kanske ta igen vid nästa affär med regementet. Okej, fortsatte han. ’Du får den för 1800 kronor och vi levererar den nästa tur vi har till P10.’ Vilken glädje!

500 varv kring bordet

Nu hade jag både skrivmaskin och stencilapparat och kunde fortsätta att ge ut DAST med ett nummer i månaden. Nu hade medlemsantalet stigit till närmare 500, vilket innebar 500 varv runt matbordet för att plocka de stencilerade blad som gick åt till ett nytt nummer.

DAST kom ut med tolv nummer per år till och med 1970. Den innehöll i snitt 20 A4-sidor. Under 1970 sänkte jag utgivningstakten till sex nummer och hade ett sidantal på 20-26. Detta fortsatte jag med fram till 1982 då DAST blev kvartalstidskrift, och det var den fram till 1994. Men sidantalet ökade i stället. Jag brukade ha 64-80 sidor per nummer”.

Sedan Iwan flyttat ner till Spanien i mitten av 80-talet upptäckte han hur svårt det var att bevaka litteraturmarknaden i Sverige och övriga världen från en liten by utan för Alicante. Telefonen fungerade inte alltid, det spanska postverket tycktes ha ett horn i sidan till DAST och tidskriften blev inte alltid klar i tid när envis fukt gjorde att skrivmaskinen kärvade ihop.

När författaren Kjell E. Genberg tillsammans med sonen Johannes besökte Iwan Hedman Morelius sommaren 1994 började de diskutera ett samarbete.

– Men vi kom inte till skott just då, säger Iwan. Jag grubblade över situationen och på senhösten ringde jag Kjell och frågade om han inte kunde ta över DAST helt och hållet.

DAST flyttar hem igen

Genberg lovade fundera på saken och efter ett tag blev det bestämt att DAST Magazine skulle flytta tillbaka hem till Sverige igen. Så skedde och i februari 1995 utkom det första numret under ny regim och i ny dräkt.

”Nya” DAST uppmärksammades en hel del i media och upplagan klev under det första året upp från cirka 500 till 700 exemplar. En stor del av upplagan går till bibliotek.

Olika värvningskampanjer har gjorts, men med ganska nedslående resultat.

Målet 1997 är att få antalet prenumeranter att stiga till strax över tusen. Med detta antal utskick går det nämligen att få ett billigare porto, vilket är nödvändigt för tidskriftens fortlevnad. Frimärken är en betungande del av DAST:s budget.

Med skribenter, tryckerier och bokbindare kan man förhandla.

Posten behandlar alla lika (säger de!) och fnyser åt sina små kunder.

Låt oss ändå hoppas att DAST Magazine kan fortsätta att leva…



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22