3 X pris för samma bok: Karin Fossum nytt norskt deckaress

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

Av LEIF-RUNE STRANDELL

Karin Fossum fick tre pris för den bok som i höst kom ut på svenska: Se dig inte om!. Det var Rivertonpriset, som delas ut av norska Rivertonssällskapet – de norska bokhandlarnas pris – och till sist Glasnyckeln av Nordiska kriminalsällskapet.
Men det är inte första gången hon fått ett litterärt pris. Det väckte nog större uppståndelse när hon 1974 som 20-åring debuterade med en lyriksamling som handlade om utvecklingsstörda, och som kom precis när debatten om den gruppen kom igång i Norge. Den boken gav henne Tarjei Vesaas-priset.
Hon hade då arbetat med utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, på sjukhus, institutioner och hem.
Hon flyttade hemifrån (från Sandefjord) redan vid 16 års ålder, och arbetade på olika platser runt Oslo. Vid 18 började hon skriva, debuterade två år senare och fick alltså pris.
Hon mötte mycket aggressioner i sitt arbete, och det kom till uttryck i dikterna. Och den boken används fortfarande i samband med utbildningar för sådan personal.
Efter lyriken blev det mest noveller, två novellsamlingar har kommit ut.
Några dikter för publicering blir det inte längre.
– Lyrik är den svåraste formen av litteratur, säger hon.
Novellerna bygger på spänningar mellan människor, men är inte ”krimi”-deckarna är romaner.

Böckerna blir allt trängre

Hon skulle också vilja försöka sig på en roman som inte är en deckare. Det har blivit fyra deckare i rad; förutom de två som finns på svenska, Evas öga och Se dig inte om! har det kommit Den som frygter ulven och Djävulen håller lyset.
– De har blivit allt ”trängre”, de utspelas på kortare tid och har allt färre personer.
Platserna är hämtade från där hon bor nu, i den lilla byn Sylling i en kommun fem mil från Oslo. Alla geografiska namn är ändrade, men hennes grannar känner igen miljön.
Miljön är viktig, men inte det viktigaste. Personer i en miljö är oftast utgångspunkten för intrigen. Hon ser en scen med några människor, börjar fantisera hur de är. Personerna är ”verkliga” på så sätt att hon behöver ett utseende som grund för sin fantasi. Utsidan kan alltså vara bunden till en person, men insidan är helt hennes eget verk.
– Jag vill veta vem som är offer och vem som är den skyldige, säger hon.

Blindspår är viktiga

Men det vet hon inte från början. Människorna ger idén, hon skriver och låter handlingen utveckla sig. Det tar kanske 1-2 månader. Sedan börjar arbetet: ungefär 10 månader för att justera, för att lura läsaren med blindspår, och för att få ett bra slut. Och under tiden blir den allt tunnare.
Det är lätt att börja, men slutet skall vara elegant, tycker hon.
– Jag känner mig som en hantverkare.
Det gäller att behärska skrivkonsten. Historien kan vara banal, men den skall lyftas på det sätt den skrivs.
Kerstin Ekman är en av hennes idoler.
– Hon skriver så vackert.
Många har frågat om hon lägger ner mycket arbete på research, men det gör hon inte. När hon behöver ha med en korrekt sakupplysning tar hon reda på det, läser eller ringer och frågar. Men får man ett svar från en expert så kan det ändå hända att en annan hör av sig när boken kommit ut och klagar. De flesta hjälper snällt till. En gång fick hon faktiskt hemliga papper från polisen, som de nog inte borde visat henne.

Få – men uppmärksammade

En annan fråga hon ofta får är om kvinnor skriver annorlunda är män och varför det är så många kvinnliga deckarförfattare i Norge.
Så många är de inte, tycker hon. Tre fyra kvinnor och en massa män. Men eftersom det är (eller har varit) ont och kvinnliga kolleger i de övriga nordiska länderna så har norskorna uppmärksammats mer.
Sedan fyra år är hon heltidsförfattare, vilket är underbart för en ensamstående mor med två barn i skolåldern.
– Jag känner mig inte som någon ”stor” författare, men jag har drömmen att skriva något som är viktigt för andra. Den första lyriksamlingen, och en bok om självmord, har känts viktiga, säger hon.
Skrivandet nu är roligt, men när man arbetat nära människor som har det svårt, och upplevt hur man betytt något för dem, så är bokläsarna mer avlägsna.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22