25 års trogen deckartjänst: Nog borde Ulf Durling få både medalj och guldklocka

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-4, Artikel

Av BIRGITTA HÄRNER

Ja må han leva och hipp, hipp hurra!

I år är det en kvarts sekel sedan Ulf Durling kom ut med Gammal ost och rörde om så pass i den svenska deckargrytan att han fick Svenska Deckarakademins debutantpris. Då var han 30 år gammal och världen låg öppen för en författande läkare. Han har inte gett sig heller. Genom åren har det kommit åtskilliga romaner – fast det skall sägas att han sannerligen inte kommit varje höst – och i år sluter han på sätt och vis cirkeln genom att i sin nya bok Komma till skott återknyta till intrigen i debuten från 1971.

Som vanligt när det handlar om Durling är det en roman med psykologisk inriktning, inte så märkligt eftersom författaren är överläkare på det mobila akutteamet vid Norrorts psykiatriska klinik på Danderyds sjukhus norr om Stockholm där man försöker hela människors psyken.

Några år efter debutantpriset – närmare bestämt 1983 – tog han hem utmärkelsen Årets bästa svenska deckare för Lugnet efter stormen, som förresten rätt flera andra pris. Men kan alltså påstå att det gått som på räls för den gode doktorn, bara rosor och beröm hela tiden. Eller…?

Efter en sådan dum fråga är det inte konstigt att Ulf Durling lägger upp stora estradörgarvet.

– Ånej, jag har allt fått min beskärda del av riset också, svarar han. Efter debuten kom jag ganska snabbt ut med två pusseldeckare till. De hette Hemsökelsen och Säg PIP och någon entusiasm hos kritikerkåren var svår att spåra. Hemsökelsen förklarades vara rent nonsens och jag glömmer aldrig rubriken på recensionen av Säg PIP: ”Mördande tråkigt, dödande dåligt”. Och jag som han så kul när jag skrev dem…

En man med mindre svenskt sisu skulle självklart ha gått och dragit något gammalt ostskynke över sig efter sådan utskåpning, men Durling reste sig långt före tio.

Drev ut demonerna

– Jag drev ut demonerna, för de litterära aktiviteterna har alltid han en slags exorcistisk funktion för mig. Att skriva gör att jag slipper gå i terapi. Dessutom tänkte jag säkert lite på alla hejdundrande lovord som uttrycktes på förlaget efter debuten. Expressen hade visserligen påstått att Gammal ost var en fruktansvärt invecklad deckare, men förlagschef Kjell Peterson ansåg att den borde sälja som smör. Jag ville få tillbaka den känslan, så jag satte mig vid maskinen igen.

Fast nu hade han kniven på strupen och visste att han måste ge igen mot de dumma kritiker som envisades med att framhäva hans ironiska distanseringar och ordrikedom i stället för att påtala experimentlustan, formuleringsglädjen, dubbeltydigheten och den psykologiska iakttagelseförmågan .

– Att sluta skriva skulle ju vara nederlaget som tvingande mig att ge upp drömmen att uppnå eftertraktad odödlighet som en svensk Ruth Rendell – alla kroppsliga skillnader åt sidan. Ett tag talade vi i familjen om att jag kanske skulle skriva i en annan genre, men jag gillar mina mörka, destruktiva sidor, är fascinerad av det förljugna. Så deckare fick det bli också i fortsättningen.

Konsten avvärjer dödsrädslan

En förklaring till envisheten i genrefrågan kan vara att mordet som skön konst avvärjer hans egen rädsla för döden, ger utlopp för en skräckslagen nyfikenhet på diverse risker i tillvaron och inne i det egna psyket.

– Jag är ju ständigt fascinerad av det som är mest förbjudet, farligt, skrämmande och skamligt. Samtidigt är jag alltför väl medveten om att jag inte är ensam om att vara funtad på just det viset.

Det var fadern som bestämde att Ulf skulle bli läkare. Själv var unge herr Durling betydligt mer ambivalent, eftersom han tyckte att naturvetenskap låg lite avigt till för honom. Men pappa hade själv önskat sig läkarbanan men tvingats följa släktens hundraåriga juristtradition och blev i stället domare, något som Ulf också tänkt sig.

Men far sade bestämt: ”Det är viktigt att ägna sig åt det man helst vill och att ingen annan bestämmer över en. Så du skall söka in på Karolinska Institutet”.

Så blev det och det gick bra. Det skulle sedan dröja en tid innan han återkom till rättsväsendet genom att ägna sig åt alternativ kriminalitet. Han visste inte ens om han skulle våga visa sitt förstlingsalster för far, men gjorde det ändå till sist.

Fast far blev livrädd då han fick läsa sonens alster i manusform. Givet var att han genast satte igång att arbeta om inledningen. Det blev korta meningar på stel kurialprosa, genomgående med rak ordföljd . Men nu hade Ulf Durling fyllt 30 och kände sig självständig nog att strunta i rättelserna. Självklart blev pappa glad åt sonens framgångar, men de skrämde honom också.

Följde pappas goda råd

”Du måste lova mig att aldrig överge läkaryrket”, sade han. ”Det är respektabelt och ger trygg bärgning, medan däremot att försörja sig på romaner…”

– Lite rätt hade allt pappa, erkänner Ulf. Man kan inte försörja sig som litterär aktivist i kriminalbranschen, särskilt om man är så lite aktiv som jag. En bok lite då och då främjar icke brödfödan. Så jag följde pappas goda råd och stannade i läkaryrket.

Fast på nätterna drömmer han om det verkligt stora publika genombrottet. I stället för att sitta i askhögen och plocka ärter kommer en kunglig person till honom med skon av glas och så har han vunnit hela kungariket.

Så, det räcker inte med att vara ansedd som den främsta representanten för den psykologiska deckaren i Sverige?

– Jag har aldrig träffat en författare som är nöjd med sina upplagor, kontrar Durling. Varför skulle jag vara den förste?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22