???

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

Mitt under brinnande världskrig när Sverige efter mycket om och men var beväpnat till tänderna 1943, svepte nyss avlidne Sture Lönnerstrand in som svensk science fiction-författare i den amerikanska sense-of-wonder traditionen med en rad fantastiska noveller i Levande Livet. Bertil Falk har träffat Lönnerstrand och läst eller läst om en rad av berättelserna från den tiden.
(o,Universmakare,
Månmanare manisk.
Ja Cassiospejare,
var Nebulossare!)
ur Den oupphörliga (Incestrala) Blodsymfonien. 1951

AV BERTIL FALK

1935 debuterade Erik Lindegren med Posthum ungdom, som innehöll rimmad lyrik och sonetter. Några år senare bröt han sig ur den rimmade poesins regelverk och lanserade i mannen utan väg sina sprängda sonetter, där han i ord förverkligade den surrealism som finns i Dalis och Halmstadsgruppens målningar. 1939 kom diktsamlingen Ung mans gåtor (Sundqvist & Emond, Lund) av Sture Lönnerstrand. Även här handlade det om rimmade dikter. När samme författares diktverk Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonin (Litteraturförlaget, Stockholm) kom 1951, så hade Lönnerstrands lyrik också den genomgått en metamorfos som liknade den
som Lindegrens lyrik genomgick, Lönnerstrand kallade sin “blodsymfoni” för “en psykoanalytisk diktsamling” och den sprängde vedertagna ramar.
Lindegren blev snabbt tillsammans med Karl Vennberg en av den 40-talistiska lyrikens portalfigurer. Lönnerstrand fick nöja sig med att i den begränsade del av avantgardet där den stencilerade tidskriften “odyssé” var tongivande husorgan hyllas som en nyskapare, (Dag Wedholms “odyssé” är i dag mest känd för att det var där som Öivind Fahlströms sedermera internationellt uppmärksammade konkreta manifest först publicerades,) Medan Lindegren i dag intar sin plats i litteraturhistorien tycks Lönnerstrand inte ens ha blivit en fotnot.
Nu är den här artikeln inte tänkt att handla om Sture Lönnerstrands lyrik utan om den science fiction som han skrev i Levande Livet (LL) på 1940-talcl. Men det finns ett samband. 1941 utkom hans diktsamling DÄR (Sällskapet för god läsning, Lund). Den kunde ha blivit en kultbok, men då den bara kom i 100 numrerade exemplar à 8 kronor nådde den knappast ut till sin möjliga målgrupp. Kanske var Lönnerstrand också för tidigt ute. Denna diktsamling är något så pass märkligt som en svensk proto-fantasy långt innan fantasy populariserades genom översättningarna av Tolkien. DÄR är delvis skriven på ett pseudo-eddiskt versmått, men kan ändå inte betecknas som fornnordisk pastisch. Det är en sagoartad fantasy innan vi använde ordet fantasy i Sverige. Diktens jag ger sig ut i skogen, där han stöter på DÖRREN TILL DÄR, en jättedörr som öppnar sig på vid gavel. Jaget välkomnas av en tiggare som visar sig vara en förklädd prins av huset Dong.

Leende tog han
min hand och fann mig
vänlig och vänfast
i handslag,
till välkomst bjöd han
av egen färdkost
en gyllene kanna
pärlande vin,
en kanna duridiskt pärlande vin:
Välkommen till DÄR
och drick däridernas
sjungande vin.

Här, eller rättare sagt DÄR, finns dronters ägg, blågrå spondiner, dridonger, dresserade gryfer, susande tryler, spalider, dorascher, spalejor. Jag-personen förförs av en spaleja och jagas med eldspjut. Han förs till Dyrannen av Där och blir som straff utstött till de fördömda. I de fördömdas stad spänner sig färgbroar, dallrande ljudbroar, surrande ljusbroar, där skalder som glömt det evigas mål och män som ska straffas för sin blotta existens förvisas ner i dödsmörkret. Avsnittet för tanken till Dantes Inferno.
Över huvud taget är det existentiella – som kan sägas vara ett kännetecken för stora delar av Lönnerstrands författarskap – väl utmejslat i detta svåråtkomliga diktverk. Jag tänker inte avslöja mer om denna drömartade damaskusvandring, bara konstatera att porten till DÄR tycks ha varit Lönnerstrands inkörsport till fantasteriernas värld. Och att det är dags att återupptäcka eller rättare sagt upptäcka denna pärla, som inte ens kan sägas vara bortglömd, eftersom den aldrig varit hågkommen.

Sture Virvelvind

Lannerstrands stora succé i Levande Livet var av en helt annan karaktär. Hon hette Dotty Virvelvind, superflickan från Smallbury. Dotty började som en serie noveller, illustrerade av Björn Karlström. Dotty hade föregångare som Jerry Siegels och Joe Shusters Stålmannen, Den gyllene amasonen av Thornton Ayre (John Russel Fearn) och Mary Marvel. Så här lanserades hon: Dotty Bura var en riktig liten stackare, skygg och lättskrämd, svag och bräcklig på alla sätt. Men en dag mötte hon en stor vetenskapsman, doktor von Lome. Som sprutade in ett hormonpreparat i hennes blod – och då skedde ett mirakel med Dotty. Hon fick samma styrka och snabbhet i förhållande till sin kroppsstorlek som insektsvärldens invånare.
Därmed kunde Dotty i känd övermänniskostil inleda sitt korståg mot bankrånare och andra brottslingar. Novellserien utvecklade sig till en tecknad serie i färg. Lönnerstrand skrev texterna. Lennart Ek och Björn Karlström ritade bildrutorna. Dotty Virvelvind var folklig och lättillgänglig, men de övriga sf-berättelser som Sture Lönnerstrand skrev under samma period i LL var inte lika populistiska, även om det ofta fanns romantiska inslag. Novellerna var verklighetsflykt av en helt annan kaliber än de vildmarksnoveller, skepparhistorier och deckare, som LL:s läsare var vana vid före Lönnerstrand.
Bo Stenfors menar att Lönnerstrand var den förste moderne svenske sf-författaren. Jag delar uppfattningen. Lönnerstrand är den ende svenske författare som skrivit sf i den sense-of-wonder anda, som renodlades i amerikanska pulpmagasin på 30- och 40-talen. Denna form av vildsint sf behövde inte ta hänsyn till vetenskapliga fakta. Det gällde att till varje pris kittla fantasin. Lönnerstrand skrev innan besserwissrarna bland ordningsmannen åstadkom rättning i klassleden.
Med början 1943 skrev han sina fantasterier i LL under rubriken “Mellan fantasi och verklighet”. Lönnerstrand säger själv, att han inte tog intryck av vare sig Jules Verne Magasinet (JVM), som började komma ut redan 1940, eller av amerikanska pulpmagasin. Jag finner det emellertid utomordentligt svårt att tro att man kan träda in i en existerande litterär tradition fix och färdig utan att ha tagit intryck av några föregångare. Det skulle i så fall vara ett i historien unikt fenomen. Bo Stenfors säger så här:
“Någon som blev inspirerad av JVM att skriva rymdnoveller var Sture Lönnerstrand. Jag misstänker dock att vi båda fick samma besked av redaktören för JVM, nämligen att tidningens policy var att enbart ha översatt material.”

Varning för kopior

På JVM:s redaktion uppfattade man också konkurrensen och skrev och varnade sina läsare för kopior. Det var på JVM som den äkta varan, de amerikanska författarnas alster stod att läsa, menade man där. Det är sant att många – men inte alla! – av de motiv som Lönnerstrand tog upp i sina noveller redan förekommit i JVM. Men det handlar varken om kopior eller plagiat. Lönnerstrands noveller måste betecknas som självständiga insatser i den amerikanska sf-tradition som kom till uttryck i JVM även om jag i flera fall tror mig kunna påvisa vilka berättelser i JVM som inspirerade enskilda Lönnerstrand-skrönor.
Till att börja med så var dessa fantastiska motiv allmängods i den amerikanska sf-världen. Författarna gav sina versioner av rymdfärder, tidsresor, teleportation, dimensionsöverskridanden, telepati, psykokinesi etc. Det gällde att skriva så spännande och fantastiska berättelser som tankas kan. Ingenting var omöjligt.
Författarna tog upp varandras idéer och stuvade om dem utan att beskylla varandra för plagiat. Idéer som från början uppfattats som originella sjönk tillbaka i bakgrunden som självklara ingredienser medan författarna jagade vidare efter nya sensationer.
Man kunde knappast påstå att alla de hundratals författare som skrev om resor i tiden plagierade H.G. Wells. Författarna rörde sig helt enkelt med en rad motivkretsar som var allmän egendom.

Existentiell vånda

Det var i den traditionen som Lönnerstrand fann sig tillrätta och ställde sin skrivförmåga till förfogande. I hans verk fanns dessutom ett kraftigt framhävt existentiellt inslag, som mestadels saknas även i de mest ödesmättade amerikanska vilda västern berättelser som utspelade sig i rymdmiljö.
Hans berättelser cirklade inte sällan i tassemarkerna kring liv och död och det på ett mycket påtagligt sätt, som ofta accentuerades i novelltitlarna.
Några exempel: Reportage från Hades (45/1943). Den gröna dödsmetallen (2/1944), Döden har två ansikten (2/1945), Fem vägar mot döden (21/1945) och Dödens vikarie (33/1945).
Torsten Scheutz, som själv skrev noveller i en rad tidskrifter arbetade ett kort tag på LL. Sture Lönnerstrand träffade han inte, men då Scheutz hade till uppgift att läsa andras berättelser, bland annat för att finna lämpliga motiv till omslagen, så kom han att läsa en del noveller av Lönnerstrand. 53 år senare säger Scheutz så här till mig:
– Sture Lennerstrands berättelser var mycket välskrivna, men de var oerhört bisarra. Det var svårt att finna lämpliga avsnitt som grund för en omslagsbild.
Den siste iguanodon (LL 48/1943) handlar om en anakronistisk urtid då dinosaurier levde vid sidan om människor. Förebilden till den berättelsen är troligen Jongor i det glömda landet (JVM/VÄ 45/1942-2/1943) av Robert Moore Williams. Till och med omslagsbilderna liknar varandra, men Lönnerstrands berättelse tar en helt annan riktning än Williams berättelse.

Nu känns det emellertid rätt meningslöst att rapa upp teman som tagits upp i JVM ett eller ett par år innan Lönnerstrand tog upp samma teman i LL. Hans berättelser är minst lika självständiga konstruktioner som de amerikanska sf-författarnas alster. Även de fiskade som sagt upp teman ur den gemensamma fiskdamm, som försåg pulpmagasinen med rymdströmming, eller rymdsill som vi säger söder om Kalmar.
Jag har emellertid velat understryka att Lönnerstrand förvisso är integrerad i ett sammanhang och en tradition som ingen annan svensk sf- författare var då och inte heller någon svensk sf-författare varit därefter, och då har jag inte förträngt Denis Lindbohm ur mitt minne.

En tillvaro av gränssnitt

Så låt oss från och med nu betrakta Sture Lönnerstrands verk som de självständiga litterära produkter de trots allt är – oavsett inspirationskällorna. I hans berättelser finns tydliga gränssnitt mellan verkligheter, mellan overkligheter, mellan verkligheter och overkligheter, mellan tillstånd av makt och vanmakt.
Som jag har antytt är det existentiella draget, spänningen och våndan in för gränsöverskridningar från dödens till livets dimension, från verklighetens till drömmens, från nuet till framtiden tydliga i hans författarskap.
Det är inte alltid lika dystert som det kanske låter. Det finns också ett humoristisk drag i många berättelser.
Berättelsen Mr Laddin och den underbara ficklampan (20/1945) är som framgår av titeln baserad på en av sagorna ur Tusen och en natt. Frejdigare och mer okonventionell sf tar man leta efter. Här går i vår värld massor med män omkring och ser sina slitna och gnatiga hustrur och vice versa. Så ock Mr. Laddin tills han hittar ficklampan, som förvandlar allt han lyser på – inklusive honom själv. Förvandlad kommer han hem till sin hustru.

Mr Laddin sköt henne långsamt framfor sig in i våningen, som var lika ståtligt utstyrd som det övriga huset. Hans blickar följde hennes krökta och värkbrutna rygg och medlidandet växte sig ännu starkare inom honom. Försiktigt drog han upp ficklampan och lät dess strålar spela mot hans hustru. Aurelia. Förvandlingen blev genast märkbar, ännu fortare än han vågat hoppas. Som genom ett under rätades hennes rygg, återfick hennes lemmar sin rundning, återgavs hennes hy sin friska mjukhet. När hon vände sig mot honom var hon redan en helt annan. Hennes upplösta mörka hår svallade som en bölja kring hennes linjesköna skuldror. Hennes gamla nötta kläder förbyttes i en åtsittande röd sidenklänning av modernaste snitt. Hennes läppar log och hennes ögon strålade i berusad överraskning.

Önskedrömmen för många som förlorat sin ungdom och den äktenskapliga gnistan då – liksom nu. Den existentiella verklighetens mardröm förvandlad till önskeuppfyllelse med hjälp av den förtrollade ficklampans mentala viagra som förnyar allt när man knäpper på den magiska ljusstrålen.
Lönnerstrands språk pendlar mellan det veckotidningsmässigt banala och det sublimt verbala. Lönnerstrand hade sin personliga stil och hans berättelser är mesta dels bättre formulerade än de översättningar från amerikanska magasin som man kunde läsa i JVM/VÄ.
Scheutz omdöme att de var välskrivna håller än i dag. I långa stycken är det rejäl fräs på de fantasterier som Lönnerstrand målar upp.

Att skriva var en instinkt

Jag hade visserligen 1969 förmånen att publicera Sture Lönnerstrands God morgon sköna mask eller Tillbaka till Naturen (JVM/VÄ 4/1969), men vi talade då bara med varandra per telefon. Det är första gången jag träffar honom när jag trettio år senare, den 28 april 1999, traskar uppför backen till hans bostad i Midsommarkransen. Han är nu 80 år och har svårt att röra sig.
“Jag har haft ett slaganfall och måste träna mig, säger han, där han sitter i sin lägenhet som är fylld från golv till tak med böcker och konst – hans egna konstverk. Ett fotografi av honom mediterande i lotusställningen finns som en påminnelse om att han tillbringade flera år i Indien – fast fotot är taget i Värmland.
Han säger att han skrev i JVM/VÄ, men hittar inga JVM-tidningar där han medverkat fast han letar. Det måste i så fall ha varit under pseudonym för Sture Lönnerstrand finns inte som författarnamn i JVM/VÄ. Sture Lönnerstrand har skrivit under flera pseudonymer.
Högar av opublicerade manuskript hopar sig och Sture Lönnerstrand berättar att han är sysselsatt med att försöka få ordning på sina papper, som han börjat sortera.

“Att skriva var en instinkt jag hade”, säger han “Jag började tidigt. Jag var inte mer än 13-14 år när jag skrev det första. Jag kommer inte ihåg vad jag skrev, men jag skrev i alla fall. Jag minns inte den första novellen jag skrev, men jag har skrivit så många noveller i så många olika tidningar. I nästan varenda svensk veckotidning finns det noveller av mig.
Jag skrev poesi och lyrik. Det var också en instinkt jag hade. Jag skrev lyrik ganska länge. Det blev flera diktsamlingar och romaner, som även kom ut i bokform. Men det är ju så med diktsamlingar att de blir bortglömda. Men ibland ringer det folk till mig och frågar om Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien finns att få tag i.
Sök den på biblioteket eller köp den, säger jag då. Den finns ju på stadsbiblioteket här i Stockholm.”

Gjorde tavlor i Indien

“Att jag skrev som de amerikanska sf-författarna var liksom en känsla jag hade. Jag skrev på det viset. Men jag var ju en svensk författare, så jag skiljde mig ändå från alla andra. Det var en tillfällighet att jag kom att skriva i Levande Livet. Jag kom dit upp en dag, och pratade med en redaktör som hette Bengtson.
Han ville att jag skulle skriva och jag skrev. Levande Livet hade inget vidare anseende. Det var ingen fin tidning. Vecko-Journalen, den ansågs fin den. Novellerna var inte bara underhållning. Det handlade om hemligheter som jag ville undersöka. Jag kanske inte lyckades alltid, men en del lyckades jag nog med. De var oerhört omtyckta. Det vet jag för folk skrev till redaktionen.
Den här tavlan målade jag i Indien”, säger Sture Lönnerstrand och pekar på en stor tavla på väggen. “Den föreställer Shiva och Brahma. Det är ur den indiska mytologin. Jag bodde sju år i Indien för jag tyckte det var ett intressant land. Jag bodde på flera olika ställen. Bland annat i Benares och sedan bodde jag i Sydindien. Jag var intresserad av hinduism och buddhism. Jag gjorde reportage.
Jag skickade mina reportage via en indisk pressbyrå.
Tyskland köpte mycket. Jag fick ganska bra betalt och kunde försörja mig.
Jag har rest i ett 40-tal länder. Japan, Kina, Turkiet, överallt. Att resa blev tröttsamt i längden. Jag reste i huvudsak för att forska om deras religioner.
Indien är det största landet jag varit i. I Benares fick man vara försiktig. Platsen är ju helig och floden Ganges är helig. Där fanns människor som tog livet av sig – offrade sig. Så var det då och det är väl så fortfarande antar jag.”
Bokryggarna i bokhyllorna är prydda med namn som Byron, Chesteron. Kipling, Shakespeare och Voltaire, men Sture Lönnerstrand läser inte så mycket numera.
“Jag orkar inte skriva längre”, säger han vidare, “men jag försöker få ordning på mina manuskript. Här ligger opublicerade böcker som jag har skrivit. Jag har många böcker som ligger och väntar. Det hänger på mig om jag kan ordna upp dem.
Det jag har är t ex kärleksromaner. Inte science fiction. Science fiction var mera en hobby för mig. Den av mina böcker som har gått bäst är Shanti Devi, som handlar om ett reinkarnationsfall. Den har gått i 15 eller 17 olika länder. Till och med i Sovjet.”
Lönnerstrand avled den 10/9 1999. DAST gjorde den sista intervjun med honom den 29/4 1999.

Litteratur: Stenfors, 130: Science fiction och Häpna! (Spektra Science Fiction. Nr 53 & 54, 1995)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22