Bröderna Rosenkrantz

Feb 8th, 2008 | By | Category: 2001-2, Artikel

Av: Bente Arendrup

Den här artikeln skrev Bente Arendrup 1984. Den har vid överföringen till svenska uppdaterats med varsam hand. Hennes morfar Palle Rosenkrantz blev Danmarks förste deckarförfattare med Hvad skovsøen gemte, som kom 1903 och som på svenska hette Skogssjöns hemlighet. Hans bror var konstnären Arild Rosenkrantz, som illustrerade flera av brodern Palles deckare liksom också humoresker av brorsonen Timme Rosenkranz och framför allt Edgar Allan Poes noveller. Den här insiderberättelsen publicerades i nr 2, april 1984 av “Fluesmækkeren”, personalblad för medarbetare i förlaget Gutenberghus. Fluesmækkere betyder inte bara flugsmälla utan är också en dansk beteckning för en portabel sättmaskin. Bildmaterialet här Bente Arendrup ställt till DAST:s förfogande.

Då jag slutade på tidskriften “ALT for damerne” den 31 januari 1984 och var uppe på personalkontoret för att säga adjö, förärade Johan Severin mig en kopia från husets samling av tecknaren Carl Jensens porträtt av kända danskar, som finns i minnesrummet efter Egmont H. Pedersen. Teckningen föreställde min morfar, förfallaren Palle Rosenkrantz, och när han överlämnade kopian till mig” sa den listige redaktören:

– Varför skriver du inte en liten berättelse om din morfar till Fluesmækkeren?

Det kunde jag inte säga nej till, särskilt som jag alltid gärna berättar om min morfar, som var mitt manliga ideal ända sedan jag som barn blev upptagen i hans hem. Han var för mig en riddare utan fruktan och tadel, helt i nivå med de många harneskklädda riddare, vilkas bilder täckte väggarna i arbetsrummet i den anspråkslösa lägenheten i Blidahpark.

Det var en stor tröst för mig att tänka på familjens ärorika förflutna i min – som jag såg det – mycket ömkansvärda situation som skilsmässobarn på nådebröd tillsammans med min mor och lillebror. Jag värden gången det enda skilsmässobarnet i en klass med 32 elever. Jag avundades de kamrater som bodde i radhus eller villor och som hade pappor som var grosshandlare eller något annat respektabelt och inte levde från hand i mun som de bohemer, som vi den gången betraktades som. Handen var min morfars – det alltid lika flitiga redskapet för hans otröttliga författartalang.

Här fick jag min första kontakt med Gutenberghus, då vi under en följd av år varje tisdag välsignades med ett nummer av “Hjemmet”, som alldeles gratis damp in igenom brevöppningen, därför att morfar i ett anfall av akut ekonomisk ebb i kassan skrivit en långrandig följetong om Svend Ryaers Eventyr. Den läste jag inte. Däremot följde jag med bankande hjärta de något moderna­re kärlekshistorierna.

Det var 1940 och vi hade just fått besök från London av min morfars yngre bror, konstnären Arild Rosenkrantz och dennes skotskfödda hustru Tessa. De kom från en värld, som var helt annorlunda än vår. Arild och Tessa var antroposofer. De var också vegetarianer och hade arbetat tillsammans med Rudolf Steiner, vars framsynta idéer först i dag tycks ha brett ut sig utanför de frälsta anhängarnas skara. (Det är han med det biodynamiska lantbruket, mistel mot cancer, med Steinerskolor och barnträdgårdar och mycket annat.)

Min onkel, som hade fått en klassisk målarutbildning i Rom och Paris, gick efter Steiners anvisningar helt över till att måla spektralfärgerna i enlighet med Goethes färglära och de danska konstrecensenterna var inte särskilt begeistrade när han ställde ut i Danmark. Han hade fast bostad i London, men hade kommit till Danmark för att fira sin 70-årsdag som inföll den ödesdigra 9 april. Tyskarna drog in Arilds och Tessas pass och de fick ställa in sig på att stanna kvar i Danmark på obestämd tid.

Den första tiden bodde de på ett pensionat på Strandvejen och tillbringade mycken tid hos oss. Det gick inte lugnt och sansat till när de bilda bröderna diskuterade. Större motsättningar kunde man knappast föreställa sig. Palle var en blodfull, högljudd man med bägge fötterna solitt placerade på det sunda förnuftets jord. Arild var blid och stillsam – med sitt vita hår och skägg liknade han en vis man och hans sinne var uppfyllt av högre ämnen. Han var djupt religiös medan min morfar närmast var fritänkare. Han var också mystiker och ansåg att vi kunde påverka utvecklingen genom att viga oss åt det sanna, det sköna och det goda. Som antroposof var han övertygad om, att vi dör och återföds i en ständig strävan mot allt större fullkomlighet. Min morfar var också idealist, men ansåg ändå att det räckte att viga sig åt strävanden i detta livet. De skakade på huvudet åt varandras utläggningar om livets stora frågor, men respekterade varandra och var eniga om en sak – man ska sträva efter sanningen aven om det inte var samma sanning som de sökte.

Palle, som var jurist, kastade sig vid en del tillfällen mellan sitt skrivande ut för att försvara människor, som han ansåg blivit orättfärdigt behandlade. Jag minns särskilt hur han med rättfärdig harm försvarade en man, som blev anklagad för försäkringsbedrägeri. Han skrev en hel bok för att försvåra mannen. Den innehöll häftiga angrepp på den domare som dömt honom. Dessvärre visade det sig 10 år senare, då mannen anklagades för något annat, att han verkligen hade begått det inbrott hos sig själv, som min morfar ville ha honom rentvådd från. En oskyldigt anklagad är också huvudpersonen i en av hans bästa kriminalromaner. Mordet i Vestermarie.

Medan Palle sökte rättvisa var Arild övertygad om att vi själva är ansvariga för det som sker med oss och att det har en djupare inne­börd, som vi ännu inte själva förstår, men som hänger samman med det liv vi har levt tidigare och med vara kommande liv. Men det fanns också överensstämmelser. Båda levde i bra äktenskap. Men medan det fanns motsättningar mellan Palle och min mormor Edle, som det ofta slog gnistor kring, så var Arild och Tessa som tvillingsjälar. Uttrycket har jag hämtat från en berättelse som onkel Arild skrev och som han hoppades skulle bli inspelad som film. Gemensamt för bröderna var annars deras enorma flit. Båda arbetade alltid, var helt uppslukade av de ämnen, som upptog dem och var ivriga att invi­ga andra i sina kunskaper.

I konfirmationsundervisningen var det plågsamt när min morfar drog in mig på sitt arbetsrum och undervisade mig om historieförfalskningen i Nya Testamentet.

Onkel Arild försökte å sin sida att få mig att förstå antroposofin, men det låg helt utanför min fattningsförmåga och mina intressen, som vid den tidpunkten koncentrerades till en pojke i andra årskursen som hette Hans-Peter samt timslånga försök att hitta de amerikanska truppernas radiostationer i Tyskland på vår gamla Marconimottagare. I vanmakt lyfte morfars bror sina händer mot himlen:

– Jamen, det går ju inte att prata med dig, när du inte kan din Platon och Aristoteles,

Nu då jag sitter med kassar fyllda med min morfars manuskript och betraktar mina väggar, där min onkels fantastiskt visionära bilder hänger, har jag svårt att förlåta mig själv att jag förstod så lite av och lyssnade så okoncentrerat på de båda kloka mannen.

Vid ett tillfälle letade jag i kassarna efter några av Palles kriminalromaner med illustrationer av Arild. De ställdes ut (1984) på Det Kongelige Bibliotek i samlingen om “Den Danske Krimi”,

Där låg de båda bröderna sida vid sida i montrarna – motsägelsefulla som alltid, Arilds ohyggliga illustration till Palles Barberkniven och Poes historier står i skarp kontrast till de senare pastellerna i överjordiska färger. Och det är också ett språng mellan illustrationerna till Svend Rylters Eventyr och omslaget till Mordet i Vestermarie.

FOTNOT: Bente Arendrups hemsida hittar man på www.urildrasenkrantz.dk



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22