100 år med Dracula: Bram Stokers roman fascinerar fortfarande

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

Av BIRGITTA HÄRNER

I år är jubileernas år. DAST Magezine fyller 30, men det är småpotatis mot annat inom litteraturen. Nådens år 1997 kan vi gratulera den gamle blodsugaren Dracula till att ha hunnit bli hundra. Det var 1897 som irländaren med det stora röda skägget Bram (egentligen Abraham) Stoker kom med den gotiska roman som för alltid skulle förknippas med hans namn.

Bram Stoker föddes i Dublin 1847. Kännarna grälar fortfarande om detta skedde den 8 eller 24 november. Hans far hette också Abraham och var en högre tjänsteman inom slottets sekreterarkår. Bram utbildades vid Trinity College där han fick diplom för kunskaper i naturvetenskap, matematik, vältalighet, historia och komposition förutom att han utmärkte sig både som idrottsman och debattör.

Ett tag arbetade han för staten, blev sedan journalist. I den senare rollen arbetade han både som redaktör och teaterkritiker.

Det stora lyftet kom 1876 då han träffade skådespelaren Sir Henry Irving som blev hans vän och mentor. Trots detta levde Stoker hela livet i skuggan av honom.

Flyhänt skribent

När han dog var det därför inte så underligt att Stoker tog sig före att skriva hans biografi, något som han gjorde med sedvanlig entusiasm. Bram Stoker, som trots att han hade mycket att göra med annat han sig tid att författa, var en flyhänt skribent med sinne för lite morbida och skrämmande motiv, något som inte minst märks i Dracula och en del av hans övriga romaner.

Stoker var gift med Florence Anne Lemon. Han avled 20 april 1912 på St. George’s Square 26 i London och begravdes vid en mycket stillsam ceremoni i Golder’s Green. Två dagar efter hans död fanns en dödsruna i The Times, men det var troligen inte så många som läste den eftersom alla tidningar just då var fyllda med rapporter om Titanics undergång tolv dagar tidigare.

Bland ”fint” folk uppmärksammandes Stoker mest som Henry Irvings biograf, vi andra minns honom som författaren till boken om blodsugaren från Transsylvanien.

Kom aldrig till Transsylvanien

Hur det gick till att skriva boken berättade Stoker inför en tänkt resa till Transsylvanien, en resa som aldrig blev av, men texten publicerades sedermera 1897 (i fri översättning):

”Jag fick lite tid över när jag var i London. Jag gick till British Museum och sökte uppgifter om Transsylvanien bland böcker och kartor. Lite förkunskap om landet var ju knappast oviktigt för den som skulle skriva om adeln där. Jag fann att området jag tänkt beskriva låg längst österut i landet, gränsande till tre stater, Transsylvanien, Moldavien och Bukovina, mitt inne i Karpaternas berg: en av de vildaste och minst kända platserna i Europa.

Jag lyckades aldrig finna ett arbete eller en karta som lärde mig exakt var Draculas slott låg, eftersom det inte finns några kartor över detta land som kan jämföras med våra egna, men jag fann att gränsstaden Bistritz, som döpts av greve Dracula, var en ganska välkänd plats. Här följer några av mina noteringar:

Transsylvaniens tolk består av fyra nationaliteter: saxare i söder och blandade med dem valakier, som är ättlingar till dacierna; magjarer i väster szekelier i öster och norr. Jag håller mig till de sistnämnda, som påstår att de är ättlingar till Attila och Hunnerna. Så kan det vara, för när magjarerna erövrade området under det elfte århundradet fann de hunner bosatta där.

Jag lärde mig att all känd övertro i värden samlats i denna karpetiska hästsko, som om detta var centrum i ett slags fantasivirvel. Om så är blir mitt besök där mycket intressant… ”

1400-talsfurste med märkliga talanger

Men vem var då denne Dracula som gjorde sådan litterär succé världen runt? Enligt historikerna föddes han 1431 som äldste son till fursten Vlad II, som också gick under namnet Dracul, vilket betyder Djävulen. 1443 togs han och lillebror Radu till fånga av invaderande turkar och fyra år senare mördas deras far.

Redan nästa år, 1448, blir unge Vlad regent i Valakiet och får tillnamnet Tepes (uttalas Tseppesh) som betyder Pålspetsaren. År 1460 står Vlad Tepes bakom ett av de största och grymmaste massmorden i historien, när han ser till att 30 000 människor blir spetsade på pålar på höjderna kring staden Brasov.

Två år efter denna massaker tas han till fånga igen, denna gång av den ungerske konungen Mathias. Detta år får han en son som kommer att gå till historien som Mihnea den Onde. Hans hustru begår självmord genom att kasta sig ut genom ett slottsfönster. Vlad sitter fängslad fram till 1474 då han friges och ansluter sig till sin son (nu kung) i dennes kamp mot turkiska erövrare och 1476 mister han livet i en strid utanför Bukarest. Liket halshuggs och huvudet skickas till sultanen i Konstantinopel. Resten av kroppen begravs i klosterkyrkan i Snagov.

Raffinerat utnyttjande av myter

Bram Stoker kom att utnyttja denna historia på ett mycket raffinerat sätt när han skrev boken om Dracula. Det var antagligen rumänen Aminius Vamberg som berättade för honom om den blodtörstige fursten. Detta vävde Stoker samman med klassiska myter om Nosferatu (film om honom, med Max Schreck i titelrollen, gjordes 1922), den som icke kan dö, utan lever på människoblod och bara kan hittas med hjälp av ett vitt sto. Jo, man kan döda ”monstret” genom att skjuta det med en silverkula eller köra en träpåle genom dess hjärta.

Det är tänkbart att det här med pålen har att göra med Vlad Tepes fula vana att spetsa sina offer på pålar. Inte ens vassa pålar, för meningen var att det stackars offret skulle leva i minst ett dygn med denna käpp genom baken och upp i kroppen.

Stoker hade alldeles säkert hört talas om de utbrott av vampyrism som 1732 rapporterades i Ungern, Polen och Serbien. Tidningarna skrev mycket om nattliga blodsugares bestialiska mord. Före honom hade också Markis de Sade utnyttjat en hel del av dessa skräckscener, men han skrev, så att säga, i en lite annan genre.

Dracula var först Greve Vampyr

Bram Stoker uppfann en hjälte som hette Jonathan Harker och lät denne träffa Dracula, som i boken inte var särskilt lik de eleganta blodsugare som emellanåt dykt upp på vita duken. Stoker beskriver honom som en halvt vansinnig gubbe med dålig andedräkt, håriga händer och spetsiga öron.

Fast det var nära att Dracula aldrig blev Dracula.

I första utkastet till boken hade han namnet Greve Vampyr som sedan blev Greve Pokol och bodde i ett rike som hette Styria.

BRAM STOKERS BIBLIOGRAFI:

The Duties of Clerks of Petty Sessions in Ireland, 1878

Under the Sunset, 1882

A Glimpse of America, 1885

The Snake’s Pass, 1890

Crooken Sands, 1894

The Watter’s Mou’, 1894

The Shoulder of Shasta, 1895

Dracula, 1897

Miss Betty, 1898

The Mystery of the Sea, 1902

The Jewel of Seven Stars, 1904

The Man, 1905

Personal Reminiscences of Henry Irving, 1906

The Gates of Life, 1908

Lady Athlyne, 1908

The Lady of the Schroud, 1909

Famous Imposters, 1910

The Lair of the White Worm, 1911

Dracula’s Guest (noveller) 1914:

Draculas Guest

The Squaw

The Secret of the Growing Gold

Gypsy Prophecy

The Coming of Abel Behenna

The Burial of the Rats

The Crooken Sands



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22