”Lang behandlades illa innan hon dog”

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Artikel

Av BERTIL FALK (BILD & TEXT)

Efter Jan Broberg och Magnus Eriksson bar DAST i serien om recensenter kommit till Bengt Eriksson. Eftersom han skrivit vänligt om mina deckare och intervjuat mig är jag kanske inte den rätte att intervjua honom. Men vi har bara träffat varandra få gånger under årens lopp och är inte påtagligt vänskapskorrumperade. När en av DAST:s medarbetare kom med förslaget att Bengt Eriksson borde intervjuas, låg jag så att säga geografiskt rätt i fas. Jag bilar ofta till Kivik, där jag tar anbefallda långpromenader mot för högt blodtryck och blir klådd i pingpong av ett tolvårigt barnbarn. På vägen dit ligger Vollsjö, så det är bara att stanna bilen utanför Erikssons bus på huvudgatan, där det en gång i tiden producerades träskor. Där har Du som läsare så att säga förutsättningarna. I dag produceras populärkritik och fotografier i Toffelmakarens Hus, för Bengts hustru Birgitta är fotograf. Bengt Eriksson är aktuell med boken Deckarhyllan (Bibliotekstjänst).

VOLLSJÖ (DAST) Böcker, böcker, böcker. Väggarna fyllda med böcker från golv till tak i ett stort rum där intervjun äger rum. Som synes på bilderna så har Bengt Eriksson ett utpräglat individuellt utseende och bakom glasögonen brinner en klar, analytisk blick. Att Bengt Eriksson blev deckare- och musikkritiker och allmänt inriktad på populärkultur hängde samman med att han cyklade när han var liten.

”Jag bodde söder om Södermalm i förorten Johanneshov, Enskede och jag började läsa när jag var 8-9 år. Året var cirka 1955”, säger Bengt Eriksson. ”Jag cyklade in till Södermalm och köpte musiktidningar. När jag blev lite äldre upptäckte jag antikvariaten. Jag skaffade mig en Stieg Trenter-samling av pocketböcker. Jag cyklade omkring i Stockholm med hans böcker som karta. Det faktum att jag blev kritiker hänger helt enkelt samman med att jag växte upp med musiktidningarna, som jag cyklade och köpte.

Jag började skriva för att jag tyckte att det var väldigt naturligt att folk skrev. Jag läste de engelska musiktidningarna och där recenserades alla skivor som jag tyckte var intressanta. Jag upplevde recensionerna som en sorts samtalsform.”

DAST: Hur kom Du in i branschen?

”Det gick av sig självt. Jag skrev redan på högstadiet, sökte in på Journalisthögskolan och praktiserade samtidigt på tidskriften Hej! där jag skrev kolossalt mycket. Sedan kom jag att skriva på Innerspalten i Aftonbladet eftersom Karl Vennberg tyckte att det skulle finnas lite ungdomligt på kultursidan.”

DAST: Det finns en teori att recensenter är folk som misslyckats som författare.

”Ha! Ha! Jag har gett ut en diktsamling! Jag tror inte på den teorin. Man säger samma sak om folk som recenserar skivor att dom ville bli rockmusiker. Det stämmer naturligtvis att det finns folk som försökt spela rockmusik och sedan recenserat skivor, och så finns det folk som både kan skriva och recensera, både spela och recensera. Vi är ju så många och det finns alla sorter.

Har haft ambitioner

För mig var det från början självklart att folk skriver och recenserar. För det var på det sättet jag lärde mig jättemycket. Jag lärde mig att det fanns så ohyggligt mycket skivor, ohyggligt mycket musik som aldrig spelas på radion eller nånstans. Men det finns musiker som säger att musik, det ska man inte skriva om, det ska man lyssna på. Jag anser att en bra recensent är en introduktör så att man hjälper folk att upptäcka nya sorters musik. Jag har ibland haft ambitionen att skriva deckare, men jag har aldrig skrivit någon. Däremot har jag gjort massor med rocklåtar. Det är ju så här va – och det tycker väl alla som läser svenska deckare – att alla svenska deckare är inte så där väldigt bra. Det finns väldigt många som är rätt dåliga. Samtidigt finns det många som skulle kunna skriva bättre deckare. Jag inbillar mig att jag skulle kunna skriva bättre deckare än någon av de här som skriver dåliga deckare.

Valde bort spelandet

Sedan har jag spelat musik när jag var yngre. Jag valde bort det väldigt tidigt av den anledningen jag spelade i ett popband på 1960-talet och fann att det inte var mödan värt. Spelar man i ett popband som inte är erkänt, så handlar det om att du packar din utrustning, du åker iväg ett antal mil, du packar upp din utrustning, sätter upp allt själv, du packar ner den, åker hem och ställer undan den. Av den arbetstiden är det som är kul väldigt, väldigt litet. Men om jag hade fått börja högst uppe, där nån annan stämmer gitarren och utför allt praktiskt arbete: Okej då gör jag det gärna.”

DAST: Har Du några bindningar åt det ena eller det andra hållet?

”Jag tror inte att jag har bindningar åt något håll. Jag försöker att undvika att umgås med folk som jag skriver om, vilket inte alltid går. Jag tycker att jag personligen inte har något problem att skriva t.ex. om en musiker som jag träffat privat några gånger. Däremot blir musikern inte så jävla glad när man skriver ner hans skiva. Och sånt har jag gjort några gånger. Då blir det inte så kul längre.

Samma människor

Jag skulle inte vilja sitta i Deckarakademien, de vill nog inte heller ha mig där, men i princip skulle jag ha svårt att sitta i en institution med kritiker, författare och även folk som jobbar på bokförlag, dessutom med uppgift att sitta och utse vilka deckare som är bäst. Det blir en liten klubb och jag tycker att det finns motsättningar där. Ta Deckarspalten i Sydsvenskan eller tag Jury. Alltid samma människor.”

DAST: Vad är då recensentens uppgift?

”Att samtala med läsaren, om jag ska uttrycka mig väldigt enkelt. Men också att presentera. Fördelen med att vara recensent och på något sätt kanske tjäna lite pengar på det, så att man kan överleva, är att man kan ägna lite mer tid åt att leta reda på saker. Och det är en skyldighet för en recensent att introducera nya saker, som de som läser kanske har svårt att hitta. Det ska vara dialog med läsaren. Du ska tala om vad du tycker, men samtidigt måste det finnas en öppning så att läsaren kan säga emot.”

DAST: DAST då?

”I DAST är det bredare. Där skriver okända. Jag menar sådana som inte är kända från andra ställen. Det är på ont och gott. En del är kanske inte jättebra.

Jag läser deckare som tidsspeglar och samhällsromaner. Det gjorde jag redan när jag läste Stieg Trenter. Han speglar sin tid, inte minst som miljöskildrare. Han beskriver trafiken i Stockholm. Eller en sådan detalj som att plötsligt dyker det upp en kaffebryggare, som inte fanns i de föregående böcker. Kaffebryggarens inträde i tillvaron speglas.

De som skriver deckare som är samhällsromaner tenderar att skriva hårdkokta deckare. Det finns en hel hög sådana författare i USA. De bedriver inte någon vänsterpropaganda, men de skildrar samhället. T.ex. Dennis Lehane och Michael Connelly och Daniel Woodrell. Jag läser just nu George P. Pelecanos, som skriver om Washington D.C. Det handlar inte om Vita huset, men läsaren vet att Vita huset finns – osynligt och symboliskt – där i bakgrunden. De flesta av de här författarna har någon sorts arbetarbakgrund. Man kan kalla det modern arbetarlitteratur eller moderna proletärskildringar. De skildrar svarta, invandrare, vitt trasproletariat och lägre samhällsklasser. Hos oss är det väl bara deckarförfattaren Kjell Eriksson som skriver om lantarbetare i trakten kring Uppsala. I Sverige skrivs det i dag nästan ingen arbetarlitteratur över huvud taget.

I USA och England är det en deckarvåg och det har det varit i många år. Där skriver yngre författare gärna deckare och av någon anledning tycker de yngre att den hårdkokta genren är den som passar dem bäst och passar väldigt bra för samhällsskildringar. Nån sån våg finns inte i Sverige.

Det finns knappast några hårdkokta deckare i Sverige trots att samhället blir mer och mer hårdkokt.

Skola i populärkultur

Många av de hårdkokta deckarförfattarna skriver också westernromaner. Det är en genre som fortfarande finns fast den inte säljer så väldigt mycket. Min pappa var en stor fan av western, jag var det inte. Men det finns paralleller mellan westernromaner och deckare. Western är på sätt och vis historiska deckare.

George Pelecanos böcker är en skola i populärkultur. Man lär sig mycket om populärmusik när man läser honom. I en av hans böcker, där en av personerna står i ett antikvariat, kommer en människa in och de börjar att diskutera om Elmore Leonard var bäst som västernförfattare eller som deckarförfattare.”

DAST: Ett ord som används väldigt mycket av recensenter är ordet trovärdigt. Jag menar att det gått inflation i trovärdighet?

”Det är fullt möjligt att det är så. Jag brukar också använda ordet trovärdigt, men vad är trovärdigt? Det går inte att svara på. Det kan vara den mest fantastiska sak, men man litar på det ändå på något sätt. En annan gång kan det vara något väldigt realistiskt. Det går inte att svara på. Det handlar om att det träffar rätt. Sedan kan det vara en bok som är fullständigt otrovärdig, men som ändå kan vara bra.”

DAST: Jag menar att Deckarspalten i Sydsvenskan är föredömlig. Den recenserar nästan allt som kommer ut i deckarväg. Varför tar inte andra dagstidningar efter?

”Jag sa att samma människor förekommer överallt och nämnde just Deckarspalten. Jag måste ändå säga att jag faktiskt tycker att Deckarspalten är väldigt bra. Det är väldigt viktigt att den finns. Antingen finns det en egen spalt eller också recenseras deckare på kultursidan. Då finns det många som tycker ’jamen deckare, det är ju romaner’, och det finns författare som har samma uppfattning, roman som roman.

Och det kan man väl tycka i den bästa av världar, men det är ju också så att de som läser deckare eller som vill ha någon sorts spänningslitteratur, de letar ju just efter såna böcker. Och det är faktiskt en hjälp att man talar om att här är en deckare och därför är det bra med sånt som Deckarspalten.

Saknar nyfikna bokletare

Och så har vi kultursidorna. Där tenderar deckaren att försvinna. Det är väl jättebra om man på en kultursida gör bedömningen att ’deckare ska vi skriva om’. Men visa mig då den kultursida som gör det. Dagens Nyheter skriver lite grann men proportionerna är vansinniga. Titta på Expressen, som också har en deckarrecensent, som skriver nån gång ibland och som då väljer, som jag tycker, ett väldigt skevt urval. Vad jag saknar på alla kultursidor, och det gäller också Deckarspalten för den delen, är nyfikna människor, som av egen lust letar deckare. Man letar på små förlag, man letar utländska böcker som är oöversatta.

Eftersom jag är specialintresserad av hårdkokta amerikanska deckare, så finns det en väldig massa oerhört bra böcker, som översatts till danska och andra språk i Europa, men ytterst få av dom finns på svenska. Det är en dröm för den som har ett litet bokförlag. Man kan sitta i lugn och ro och välja titlar att översätta, för de stora förlagen begriper noll.

Det är en väldigt konstig utgivningspolitik av deckare i Sverige. Deckare ges ut för att man tror att deckare är säljare. När det gäller andra romaner kan man ge ut dem för att man tycker att det är en bra roman och en bra författare, ’som ska finnas på vårt förlag.’

Jag läser böcker som handlar om vår tid och framtiden, men jag har inte läst särskilt mycket bakåt i tiden. Jag tycker som sagt väldigt bra om Stieg Trenter, men jag tycker också att man har varit taskiga mot Maria Lang. Hon förtjänar några lovord emellanåt.

Hennes kvinnoskildringar är rätt intressanta. Hennes tuffa operasångerska är väl en bra kvinnoskildring. Hon är misskänd liksom Agatha Christie. Det är synd. Jag tycker folk var rätt elaka mot henne innan hon dog. Visst. Hennes böcker blev sämre med tiden, men det finns ett antal Maria Lang som är väldigt, väldigt bra. Debutboken Mördaren ljuger inte ensam från 1949 är en lesbisk deckare. Det var väldigt tidigt.

Det fanns ett tag en tendens inom Deckarakademin att man skulle höja upp deckaren. Man skulle inte säga att det var deckare utan romaner. Jag tycker det är löjligt. Jag är uppvuxen med rockmusik och pappas Manhattan-deckare. Jag tycker att det i den så kallade skräplitteraturen, litteratur skriven i rännstenen och allt sånt där, finns saker som man ibland missar i så kallad finare litteratur. Det är kanske därför som jag dras till hårdkokta deckare. Livet är ju skräpigt. En skräproman kan ofta ge mig nånting som en fin roman aldrig kan ge.

Recensentens uppgift är enligt min mening alltså att samtala med läsaren, om jag ska uttrycka mig väldigt enkelt. Men också att presentera.

Fördelen med att vara recensent och på något sätt kanske tjäna lite pengar på det, så att man kan överleva, är att man kan ägna lite mer tid åt att leta reda på saker. Och då blir det en skyldighet för recensenten att introducera nya saker, som de som läser kanske har svårt att hitta. Det ska vara dialog med läsaren. Du ska tala om vad du tycker, men samtidigt måste det finnas en öppning så att läsaren kan säga emot.”

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22