…vill inte dö, orkar inte leva

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

Av Rune M. Lindgren

Shakespeare skrev i sin klassiska Hamletmonolog: ”Om själv man kunde giva sig kvittens med en tum stål? – Vem gick och släpade i svett och möda levnadsoket, om fasa ej för något efter döden, det oupptäckta landet, varifrån man icke återvänder, skrämde viljan!”

I vanliga vardagliga verkligheten tar vissa människor, som inte har något att leva för, sitt liv. En del av oss menar sig ha väl grundade skäl att inte leva vidare.

Andra ”vill inte dö … kan inte leva”, för att låna en formulering från Gunnar Ekelöf. ”Vill inget, kan inget, orkar inget. – Allt är svart, svart. Är trött intill döden. Allt har blivit mig övermäktigt.”

Tyvärr väljer allt fler den suicidala handlingen, den frivilliga döden, Freitod som man uttrycker sig tyska; en eufemism för självmord som ju låter bra.

Ungefär 20.000 svenskar försöker varje år begå självmord. I runda tal 1.200 män och 450 kvinnor lyckas. I ungefär 500 fall ytterligare kan man inte säkert fastställa dödsorsaken.

Självmordet kan vara en reaktion i handling, mot en alltmer kvävande livsångest, mot förtvivlan.

Jag vet inte om en Karin Boye, en Eva Neander, en Hjalmar Gullberg, en Stig Dagerman upplevde tillvaron så. Eller Ernest Hemingway, Sylvia Plath, Majakovskij, Vilhelm Moberg, Victoria Benedictsson. Eller O. A., Anders Forsberg.

Eller Eleonor Marx – Karl Marx dotter – som tog sitt liv den 31 mars 1898 genom att svälja innehållet i en liten flaska blåsyra. Lika litet vet jag om deras självmord var resultatet av ett fritt beslut eller – som somliga hävdar i praktiskt taget varje självmordsfall – resultatet av en manodepressiv psykos, ett traumatiskt tillstånd.

Vi lever med och i ett system som upphöjt föreställningen att det alltid är bättre att leva än att dö till oemotsäglig dogm.

För all del: vår syn på självmordet har förändrats, från säg medeltiden till våra dagar och fattas bara annat.

Men före 1864 var enligt svensk lag självmord och medhjälp därtill straffbara. Även självmordsförsök bestraffades.

Fram till 1864 gällde att ”självspillingen” skulle tas om hand av rackarn för att av honom föras till skogs och där ”i jord gräfwas”.

Före 1908 föreskrev kyrkolagen att självmördare skulle begravas i stillhet.

Vi har ändrat lite på det där. Men också, idag är den samhälleliga – och personliga – hållningen till självmordet lite ambivalent.

Det finns en hel del hyckleri i den hållningen, blandat, förstås, med vår egen rädsla inför den definitiva suicidala handlingen.

Ambivalent är väl också vår hållning till böcker som Claude Guillin/Yves Le Bonniecs En bok om självmord.

Dess ”ärende” att informera oss om och ge 50 effektiva och smärtfria recept på en ”mjuk död”, dess ”grunddrag för en handledning i självmord”, får väl också en och annan att ropa på polis.

Och för all del: man kan styckevis uppleva boken som en lite aggressiv anarkistisk pamflett. Den här franska till svenska översatta boken har för övrigt sin troliga förebild i Liten handbok i självmord, utgiven i England 1981.

Samtidigt bör dock sägas: En bok om självmord uppmanar inte till självmord. Här finns tvärtom, i bilaga, en förteckning över förebyggande – franska – sammanslutningar. Sådana har vi ju också i Sverige. I bilagedelen finns också en förteckning över de – rätt många – internationella sammanslutningar som kämpar för ”rätten att dö”.

I den mer allmänt resonerande texten skriver man, låt vara lite summariskt och vinklat, självmordets historia. Man undviker sensationella ”klipp”: om Jim Jones sekt, kamikazes, hara-kiri och sådant blir ingenting skrivet. Däremot finns här ett alls inte ointressant avsnitt om Ulrike Meinhof, Andreas Baader, Gudrun Ensslin, Jan Carl Raspe, Ingrid Schubert. En mycket naturlig fråga ställs: Hur kunde världens mest bevakade fångar, inom Stammheimfängelsets murar, ta livet av sej med revolver – Baader, kula i nacken (!) rep, Meinhof.

I ”receptsamlingen” blir det så sagt: det är svårt att ange vilken dos av ett preparat som utgör en säker metod för en behag1ig, ”mjuk” död. Reaktionen inför giftsubstanser varierar mellan olika personer.

Här avråds från vissa preparat, så till exempel belladonna, digitalis, stryknin. Det är preparat som orsakar plågor, kraftiga konvulsioner. Eleonor Marx med sin blåsyra valde ingen mjuk död.

Parentetiskt är det för övrigt så att nästan varje husapotek svämmar över av psykiatriskt verksamma medel av alla de slag.

En bok om självmord är ingen till alla delar invändningsfri bok. Man kan till och med ifrågasätta utgivningen av sådana här böcker. Den totala tystnaden kring den är för övrigt ett vittnesbörd så gott som något om att ämnet är tabubelagt.

Jag menar dock: det finns skäl för resonemang i ämnet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22