”Veckans babe” i mer kriminella sammanhang

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-2, Artikel

Av Leif-Rune Strandell

Jens Lapidus, rosad thrillerdebutant i den mer udda genren där vi följer brottslingarna och möter polisen från det perspektivet, talar inte så gärna länge med journalister. I alla fall inte med alla.

När hans roman Snabba cash kommit ut och väckt uppmärksamhet intervjuades han ett flertal gånger. Och han talade gärna om boken.

Men så kom en journalist från Expressen och frågorna kom bara att handla om Jens, om vad han bråkade med sin fru om och liknande, inget om boken. Svaren blev ganska korta. Resultatet blev en artikel i fredagsbilagan med vinjetten ”Veckans babe”.

Nytt juristjobb

Så nu avslutar vi denna text med bara en kort personlig nyhet: Jens Lapidus, som efter tingsmeriteringen i Sollentuna, där han fick kunskap om den typen av brottslingar som han har med i boken, arbetat på en advokatbyrå som sysslar med affärsjuridik men har nyligen börjat på en brottmålsbyrå.

Han gillar att vara advokat men funderar och skissar på en bok till i samma genre, kanske med återkomst av några av personerna i den första. Det skall dock inte bli en direkt fortsättning.

Det var alltså erfarenheterna från domstolen som satte igång hans fantasi. Hemma skrev han ner en del av de anekdoter han snappat upp. Efter kurs i deckarskrivande ville han få ihop sina berättelser till en hel bok. Upptäckte att det är skillnad på att skriva 20 bra sidor och 400.

Testade korthugget språk

Ambitionen var alltså att testa ett nytt sätt att skriva, korthugget som de amerikaner han gillar, med ett språk som karakteriserade personerna. Ändå fick inte språket ta över berättelsen. Den skulle dessutom vara trovärdig. Något som han lyckats med. Recensenter har prisat hans insikter i den undre världen och Jens undrar hur de vet det.

Det förekommer en del verkliga namn i boken, och en del som är lätt maskerade. En lätt igenkännlig advokat har tyckt att det var kul, har han erfarit via omvägar.

Den som ringde var Bert

Några funderingar hade han om serbiska torpeder skulle höra av sig, men icke. Ett enda konstigt samtal har han fått. Det började med meddelanden på telefonsvararen att en Bert Karlsson ville ha kontakt. Det lät lite mystiskt och han och hans fru tyckte det var skönt att de just då var i New York, på avstånd från Stockholms undre värld.

Så ringde han i alla fall upp och fick konstiga frågor om maffian, om han tjänat mycket pengar, om han kände Jokso (nej).

Men vem är det som frågar?

Jo, personen skulle skriva en bok om Dragan Joksovic.

Han hade ju telefonnumret så en koll med nummerupplysningen gav svaret att det gick till Marianne Records.

Den Bert Karlsson?

Avancerade mordiska skurkar

Alla hans tre huvudpersoner är ju skurkar, avancerade och mordiska. Ändå måste de porträtteras så att läsaren kan fångas och känna viss samhörighet, annars orkar man inte med så många sidor.

Och jo visst: också författaren har fått viss sympati för dem, de är som kompisar man tillbringat ett och ett halvt år tillsammans med.

Kokainsmuggelmetoden i boken, liksom en del slanguttryck, är hans egna skapelser. Vi får hoppas att tullkriminalen har läst boken.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22